2 miljoner offentliganställda strejkade mot regeringens arbetarfientliga politik.
Offentliganställda i nio olika fackförbund i Storbritannien strejkade den 10 juli. Det blev en strålande styrkeuppvisning för kravet på ett slut på lönestopp. Kommunalarbetare i Unison, Unite och GMB; tjänstemän i PCS och Nipsa, lärare i NUT, brandmän i FBU, och delar av Londons transportarbetare i RMT och TSSA gick till aktion att tala om för regeringen att de inte kan tolerera fortsatt sänkt levnadstandard.
Strejkvaktkedjor organiserades utanför offentliga arbetsplatser och stora demonstrationer hölls runt om i England och Wales. I London demonstrerade tiotusentals, i Leeds 2 500, i Hull över 1000 osv.
Bakgrunden är regeringens hårda åtstramningspolitik, som betytt att reallönerna fallit kraftigt. Enligt officiella siffror med 2-3 procent årligen sedan 2010, i verkligheten ännu mer. Nu samlas fackföreningarna för att kräva ökade löner.
– Fler än 70 000 offentliganställda strejkade i Wales. Skolor, bibliotek, offentliga byggnader, kontor, museer och sophämtning var alla stängda av en av de största strejkerna i modern tid. Medlemmar i Unison, GMB, Unite, PCS, FBU och NUT förde delar av Wales till ett stopp och en tidig semester för tusentals skolelever, rapporterar Ross Saunders från Socialist Party (CWI) i Wales. Han fortsätter:
– Det var trafikkaos på A4232 till följd av att strejkande arbetare stängt Butetunneln.
Medierna försökte utnyttja frustrationen hos bilförare som fastnade i köer, men det fungerade inte. Det fanns ett omfattande offentligt stöd för strejken – främst arbetande människor som själva har låga löner.
De som delade ut flygblad i Cardiff köpcentrum rapporterade inte om en negativ kommentar; en säkerhetsvakt i ett centrum ropade ”Ja det gör vi!” när han såg ett klistermärke från PCS med budskapet ”Vi behöver en löneförhöjning”.
På demonstrationen i Cardiff var det de kampinriktade talen som mötte mest högljudda jubel. Till exempel Andy Richards, regional sekreterare i Unite, som svarade på regeringens hot att begränsa strejkrätten: ”Om regeringen sätter fackföreningarna utanför lagen, då kommer vi att agera utanför lagen”.
Den allmänna känslan av strejkande var att det inte får vara en engångsföreteelse. Det behövs ett ordentligt program med stridsåtgärder under sommaren och hösten för att tvinga regeringen att backa.
I Leicester i West Midlands har två kommunfullmäktigeledamöter, Wayne Naylor och Barbara Potter, hoppat av Labour i protest mot nedskärningar. De har gått med i TUSC, den valallians Socialist Party är en viktig del av, och lovat att bekämpa alla nedskärningar.
Labourpartiets lokala ledare Pete Soulsby har också vägrat att stödja de kommunala arbetarnas lönekrav när Wayne Naylor ställde frågan. Men ändå fick Soulsby tala på demonstrationen under strejken. Flera kommunalarbetare häcklade och buade mot hans hyckleri.
Wayne och Barbara talade också strax efter Soulsby och möttes av jubel för sina löften att bekämpa nedskärningarna.
I Southampton demonstrerade hundratals. Många talare kritiserade effekterna av regeringens nedskärningar, men det var bara Liz Filer, medlemen i lärarfacket NUT och i Socialist Party, som fångade stämningen med kravet att den fackliga ledningen måste sätta ett datum för en 24-timmars generalstrejk.
Tusentals arbetare marscherade genom Brighton till ett stort utomhusmöte. Marscher från tre håll – Stadshuset, sopbilarnas depå och arbetsförmedlingen – sammanstrålade och gick tillsammans den sista biten. I London talade generalsekreterarna för PCS (statstjänstemän) Mark Serwotka och brandmannafacket FBU:s Matt Wrack (FBU) inför 10 000-tals på Trafalgar Square.
Redan innan demonstrationen marscherat förbi stod det klart klart att låga löner är den stora frågan. Det finns stort intresse för strejken och särskilt kravet på 10 pund i timmen (120 kronor) i minimilön, rapporterade Sarah Sachs-Eldridge, redaktör för The Socialist, från ett bokbord på Oxford Street i London.
Omkring 2 500 fackföreningsmedlemmar deltog i demonstrationen i Leeds. PCS:s talare Marion Lloyd fick ett enormt jubel när hon krävde kamp mot både Labours nedskärningar i kommunerna och mot den konservativa-liberala regeringens nedskärningar.
Socialist partys Hannah Sell sammanfattade:
– 10 juli måste vara en språngbräda för ytterligare samordnad kamp, som bygger för en 24-timmars generalstrejk med fackföreningar både inom den offentliga och privata sektorn.
Vid sidan av motstånd mot nedskärningar, privatiseringar och lönestopp måste en sådan strejk kräva ett slut på nolltidskontrakt och ta strid för för en minimilön på minst 10 pund i timmen.
Detta skulle inspirera och dra in de miljoner ungdomar som ännu inte har berörts av fackföreningsrörelsen. En generalstrejk bör också kräva upphävandet av de befintliga anti-fackliga lagarna. ■
