Strejkvåg skakar Turkiet

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Turkiet skakas av den största strejkvågen sedan 1970-talet. Från den 6 januari till den 14 februari registrerades åtminstone 65 strejker. Arbetare inom alla branscher har gått ut i kamp och flera arbetsplatser har också ockuperats. Kampen är ett svar på de enorma prisökningar (inflationen) som den djupa ekonomiska krisen har orsakat.

Det växande motståndet mot den katastrofala politik som regimen har bedrivit och den stadigt fördjupade krisen har kraftigt försvagat den enväldiga presidenten Erdoğans ställning. Förtroende för Erdoğan har sjunkit till rekordlåga nivåer och han ser ut att förlora nästa års val.
I januari låg inflationstakten i Turkiet på över 48 procent enligt officiella siffror. Men oberoende källor menar att inflationstakten ligger på 114 procent. Prisökningarna, som var särskilt kraftiga på mat, energi och transporter, har gjort levnadsförhållandena allt mer olidliga.
I en färsk undersökning om levnadsvillkoren i landets största stad Istanbul, där levnadskostnaderna har ökat med 50 procent under det senaste året, uppger hälften av de tillfrågade att deras inkomster idag inte räcker till det allra nödvändigaste.
– Vi vill ha en inkomst som det går att leva på och få upp lönerna så vi kommer över fattigdomsgränsen, som en av de strejkade vårdanställda sa i början av februari. I mitten av mars (14-15 mars) planerar vårdanställda att strejka på nytt.

Den växande kamprörelsen är ett svar på kapitalisternas och regimens försök att övervältra krisens bördor på arbetarna. Kampen är inte begränsad till löner, utan utgör en bred reaktion mot den arbetarfientliga politiken och den allt djupare ekonomiska krisen. Inte minst strejkerna från buden inom den så kallade gigekonomin markerar en ny fas i arbetarkampen.
I början av året gick buden som arbetar för den turkiska e-handelsjätten Trendyol ut i en tre dagar lång strejk mot bolagets skambud om att lönerna endast skulle höjas med 11 procent i år. De vann en lönehöjning på drygt 38 procent.
Kampen på Trendyol följdes sedan av att buden vid Yemeksepeti, som ägs av det tyska storbolaget Delivery Hero (som bland annat också äger Foodora i Sverige), tog kamp för högre lön, rätt att bli anställda och för att få organisera sig fackligt.
Yemeksepetis leverantörer, med sina iögonfallande ljusrosa jackor, har kommit att bli symbolen för den kraftiga ökningen av strejker i Turkiet.
Den 10 februari samlades de utanför företagets huvudkontor i Istanbul och skanderade: ”Vi vill inte ha en fattigdomslön – vi vill leva mänskligt” och ”Vi kommer att vinna genom att göra motstånd”, rapporterade Al Jazeera den 15 februari.
Yemeksepetis har erbjudit sina bud en lönehöjning som skulle ge dem motsvarande landets minimilön, vilken ingen, trots den senaste höjningen, kan leva på. Buden är oftast inte anställda, utan rättslösa egenanställda som själva måste betala de transportmedel de använder.
Delivery Hero är globalt ökänd för sin antifackliga politik och har gjort allt för att med statens hjälp stoppa budens fackliga organisering i Turkiet och andra länder.

Precis som i Sverige är det en explosivt växande skuggvärld präglad av otrygghet och omänskliga arbetsvillkor.

I Turkiet finns nu uppemot 900,000 bud eller kurirer till olika e-handelsbolag eller matleverantörer, och precis som i Sverige är det en explosivt växande skuggvärld präglad av otrygghet och omänskliga arbetsvillkor.
Strejken på Yemeksepetis, som har pågått sedan den 1 februari, har fått ett enormt stöd och bojkotten av bolaget har blivit till en av de mest omfattade arbetarledda köp- och användarbojkotterna i landets historia – under de senaste veckorna har beställningarna på Yemeksepetis minskat med 70 procent.

Inom nästan samtliga branscher och delar av ekonomin har det under året genomförts framgångsrika strejker. Kvinnliga textilarbetare på en strumpfabrik i Istanbul lyckades efter en dags strejk vinna en lönehöjning på 70 procent.
När anställda vid ett av grossist- och detaljvarukedjan Migros lager i Istanbul den 3 februari gick ut i strejk på för en lönehöjning på 70 procent och bättre villkor samt ockuperade sin arbetsplats, sattes polis in mot dem och drygt 150 av de strejkande arresterades.
I samband med polisattackerna (den 8 februari) började bolaget avskeda strejkade och den 11 februari meddelade Migros ledning att 257 av de strejkande hade avskedats. Men trots repressionen fortsatte kampen på Migros och efter 18 dagars strejk vann arbetarna en lönehöjning på motsvarande 3 kronor i timmen och alla avskedade fick löfte om att de skulle få jobbet tillbaka.
Den strejkrörelse som har inletts i Turkiet är uttryck för det växande missnöje som Erdoğans regim möter, samtidigt som landets ekonomiska kris är den djupaste på årtionden.
Inflationen är tillbaka till samma höga nivå som när Erdoğan hans parti AKP fick makten 2002. Minst en av fem unga går utan jobb. Landets valutareserv står på minus och valutan, lira, har under de senaste 12 månaderna förlorat 44 procent av sitt värde gentemot dollarn.

Underskotten är gigantiska och växande. I ett desperat försök att hålla hjulen rullande och den kreditbaserade tillväxten uppe har Erdoğan fortsatt att hålla räntorna på en låg nivå, vilket bara har eldat på inflationsbrasan och istället för att stimulera tillväxt har lågräntepolitiken stimulerat kapitalflykt. Även medelinkomsthushållen hotas nu av att falla ned i fattigdomsfällan.
”Det tålamod som regeringen ber om börjar ta slut. Under de senaste veckorna har matbud, sjuksköterskor och andra arbetare gått ut i strejk och demonstrationer har genomförts i flera städer”, summerar nyhetsbyrån Reuters den 16 februari.
Missnöjesvintern 2022 kan bli början till slutet för Erdoğan.