Sudan: ”al-Bashir måste bort”

av Per Olsson

Aldrig någonsin har Sudans diktator Omar al-Bashir mött så starka protester som nu. Sedan mitten av december har landet skakats av dagliga strejker, demonstrationer och andra protestaktioner som har fått marken att gunga under al-Bashirs 30-åriga envälde.

Massrörelsen inleddes med att unga i Blå Nilen-regionen gick ut i protester mot regimens skärpta åtstramningspolitik som dikterats av Internationella valutafonden (IMF) och som bland annat innebar dramatiskt höjda priser på bröd och andra basvaror. 

De första demonstrationerna följdes sedan av att massorna i staden Atbara, där Sudans arbetarrörelse har en stark tradition, och på andra håll revolterade den 19 december mot regimen och brände ned det styrande partiet NCP:s högkvarter i staden.  Det blev startskottet till en landsomfattande rörelse som snabbt förenades bakom kravet på att al-Bashir ska bort.

Sedan protesterna startades har uppemot 60 personer dödats och det finns uppgifter om att uppemot 2 000 har arresterats. Det finns många vittnesmål om att säkerhetspolisen NISS och väpnade band som agerar på uppdrag av regimen jagar, griper och för bort demonstranter till särskilda läger där de utsätts för tortyr.

Den 17 januari rapporterade nyhetsbyrån AFP om att hundratals kvinnor har dömts till piskstraff för att de deltagit eller uppmuntrat till demonstrationer. Men regimens våld och terror har inte stoppat kampen.

–  Jag tänker fortsätta att demonstrera ända till dess att vi har lyckats fälla al-Bashir och hans regim försvinner, säger en 26-årig kvinna, som tvingats fly sitt hem efter att polisen hotat arrestera henne om hon fortsätter demonstrera, till AFP.

Av rädsla för att delar av armén ska vända sig mot regimen har al-Bashir, som kom till makten i en militärkupp 1988, byggt upp egna repressiva styrkor som står direkt under hans befäl. Det är med hjälp av dessa väpnade band från polisen, säkerhetspolisen och milisförband som den vacklande regimen försöker vinna tid i förhoppning om att proteströrelsen till sist ska tröttas ut. Men ännu finns inga tecken på trötthet, missmod och uppgivenhet. Tvärtom. Tiden håller på att rinna ut för al-Bashir.

Till skillnad från tidigare protester, som 2013 och i början av 2018, är dagens kamp landsomfattande, samordnad och med en grundläggande enighet om att al-Bashir ska bort. Kampen och den samtidiga djupa ekonomiska krisen har också fått många av de som tidigare samarbetat med al-Bashir och som ingått i hans regering att lämna det sjunkande skeppet.

För massorna gäller det att inte ge dessa nyväckta ”demokrater” ett uns av inflytande, utan istället att bygga vidare på den självständiga fackliga och politiska organiseringen. Fortsatt beslutsam masskamp övertygar också fler soldater att ansluta sig till proteströrelsen.

Det var den djupa ekonomiska krisen, prishöjningarna (inflationen ligger på runt 70 procent) och den extrema fattigdomen som fick massorna att först gå ut på gatorna, men det är viljan att göra upp med den diktatoriska, korrupta och kleptokratiska regimen som har fått massorna att bli kvar på gatorna. 

Regimen har särskilt pekat ut Sudanese Professionals Association (SPA), som förenar olika fackföreningar, som ansvariga för protesterna. I SCP ingår bland annat läkare, lärare och journalister. Den andel av Sudans budget som spenderas på skola och sjukvård är bara en bråkdel av den andel som går till ”nationens säkerhet” (polis, militär och olika säkerhetsstyrkor).

SCP:s modiga marscher och strejker har drivit kampen framåt. Tillsammans med andra oppositionsgrupper har SPA lagt fram ett program för förändring vars första krav är att al-Bashir omedelbart avgår och ersätts av en övergångsregering med uppgift att attackera den ekonomiska krisen och de  sociala orättvisorna samt göra slut på de krig och våld som plågar landet. Det är ett program som kräver en fördjupad revolutionär kamp, vilket flera oppositionsgrupper manat till.

Om en fördjupad revolution för verkliga och bestående förändringar ska bli möjlig behöver kampen för demokrati förenas med kampen för att avskaffa kapitalismen och för att bryta imperialismens grepp om Sudan. 

Kommunistpartiet i Sudan, som ingår i en av de fronter som står bakom det gemensamma programmet för förändring, attackerar helt riktigt den ”parasitiska kapitalism” som står bakom regimen, men partiets politik är inomkapitalistiskt och erbjuder inte det revolutionära och socialistiska alternativ som kampen behöver för att säkra massornas seger.

RS och Offensiv säger: 

• Ner med Bashirs regim.

• Frige de politiska fångarna.

• Dra tillbaka alla prishöjningar och omedelbar höjning av lönerna.

• Bygg aktionskommittéer och en oberoende massrörelse bestående av arbetare och fattiga för att fälla regimen.

• För ett demokratiskt och socialistiskt Sudan baserat på arbetarnas och de förtrycktas enhet.