Sudan ännu i krigsherrarnas och Janjawidmilisens grepp

av Satti, ISA i Sudan // Artikel i Offensiv

Två år efter den revolutionen som störtade Omar al-Bashirs diktatur är Sudan fortfarande i händerna på våldsamma och förtryckande krafter. För att nå revolutionens mål om ett Sudan fritt från förtryck och fattigdom krävs att kapitalismen störtas och att en ny statsmakt byggs på grundval av folkets självständiga organisering.

Under de nya makthavarna går utvecklingen i Sudan snabbt bakåt. I förra veckan gick människor i huvudstaden Khartoum ut på gatorna för att protestera mot att subventionerna på bränsle ska slopas, vilket fördubblar bränslepriserna. ”Demonstrationerna i Khartoum var organiserade av flera av de fackliga organisationer som stod i spetsen för kampen mot al-Bashir”, rapporterade nyhetsbyrån AFP den 11 juni.
Skräckmilisen Rapid Support Forces, RSF, som också är kända som Janjawidmilisen, började sin legoknektsmarsch med ett antal stambaserade styrkor under det tidiga 2000-talet under al-Bashirs regim. De drog fördel av statens väpnade stöd, dess förtryckande olika stamgrupper samt rasistiska krig i Darfur, där Janjawidmilisen gjorde sig skyldig till folkmord på den svarta afrikanska befolkningen. 
Sedan inbördeskriget i Darfur, som inleddes 2003, har RSF/Janjawidmilisen utvecklats till konkurrenter mot landets armé vad gäller makt, militärstyrka och ekonomiska tillgångar. År av korruption, plundring och förföljelse av etniska minoriteter samt stöd från olika utländska makter har medfört att RSF idag är en stat i staten.

Ett mått på RSF:s ekonomiska och finansiella styrka är att under 2019, samma år som al-Bashir störtades, skröt skräckmilisens befälhavare Mohamed Hamdan Dagalo (mest känd som Hemedti och numera räknas som ”nummer 2” i den styrande övergångsregeringen) att han hade betalat in en miljard dollar för att stötta Sudans centralbank. Krig och plundring har möjliggjort för RSF och Hemedti att lägga beslag på ett flertal av landets guldgruvor och de inkomster som handeln och smuggling av guld ger. 
Smuggling till Tchad var i början det enda sättet för Hemedt att sälja guld, men så snart hans styrkor var formellt etablerade och mottagna i huvudstaden Khartoum öppnade han Al-Junaid Company (ett företag knutet till RSF och vars ägare är Hemedtis familj) och exporten kunde då skötas genom officiella kanaler, via flygtransporter till Förenade Arab­emiraten och en del andra länder. Om detta kan man läsa i en Global Witness-rapport.
Under förra året och efter intensiva påtryckningar påstod RSF att man hade överlämnat Jabal Amer-guldgruvorna i norra Darfur till den sudanesiska regeringen. Regeringen själv har bekräftat detta, men även om nyheterna är korrekta återstår många frågor: hur mycket pengar har dessa Janjaweedstyrkor tjänat? Vad skulle krävas för att få tillbaka all den rikedom som extraherats ur denna guldaffärsverksamhet under hela denna tid? 
Och kanske viktigast: Vem kommer nu att ha något verkligt att säga till om ifråga om användningen av denna resurs, med tanke på att RSF har haft ett starkt grepp över statsmaskineriet och att Hemedti själv är vice ordförande för Sovereign Council (det styrande ”kupprådet”)?

För att undvika dunkla avtal och att pengar flödar från guldmarknaden ner i fickorna på krigsherrar och korrumperade pampar kämpar ISA för ett omedelbart förstatligande av landets guldreserver under arbetarna och det fattiga folkets demokratiska kontroll. 
Vidare kämpar vi för ett förstatligande av Al-Junaid och alla de andra företagen som fortfarande är i händerna på de militära topparna, säkerhetsstyrkorna och RSF. Att bryta de kontrarevolutionära krafternas ekonomiska makt är en nödvändighet för att driva revolutionen vidare mot seger.
Hemedti har nu, utöver guldpengarna, en bred uppsättning av investeringar inom och utanför Sudan, en del i Förenade Arab­emiraten och resten i åtskilliga grannländer. Förutom det får RSF och Hemedtis intäkter för att man bidrar med legoknektar till Saudiarabiens krig i Jemen och pengar för att man har hyrts in som gränsvakter av EU för att stoppa flyktingar från att färdas vidare mot Europa. 

Den revolutionära kampen som startades i slutet av 2018 slutfördes inte med ett fullständigt störtande av den gamla regimen och kapitalismen.

RSF har under de statliga väpnade styrkornas övervakning och medgivande fortsatt att anlägga förödelse runt om i landet efter revolutionen, inklusive genom regelbundna utbrott av dödligt våld mot befolkningen i Darfur, men också mot aktivister och oppositionella krafter som uppfattas som ett hot mot deras grepp om makten. 
Ett antal rapporter har därför gjorts om RSF:s godtyckliga och olagliga gripanden och arresteringar av ett antal sudanesiska civila och aktivister. Detta inkluderar, sedan december förra året, dödandet av en ung revolutionär aktivist, Bahaa El Din Nuri, som dog i ett RSF-förvarscenter efter att ha kidnappats i närheten av sitt hem. Fem dagar senare hörde den allmänna åklagaren av sig till hans familj för att berätta för dem att deras son befann sig på bårhuset.
De förfalskade den rättsmedicinska läkarens rapport för att få hans död att framstå som en naturlig död till följd av sjukdom, men efter konstanta påtryckningar ute på gatorna lämnade åklagarmyndigheten ut den korrekta obduktionen, som bekräftade att döden hade inträffat under tortyr.

Den sudanesiska fackliga central­organisationen (Sudanese Professionals Association, SPA, som spelade en viktig roll i revolutionen 2019) krävde vid den tidpunkten att de som hade deltagit i kidnappningen och tortyren av Nuri skulle ställas inför rätta, samt att alla milisers högkvarter skulle stängas. Fram till nu har emellertid inget sådant hänt och förövarna är fortfarande fria att agera som vanligt. 
Detta är endast toppen på isberget vad gäller dessa styrkors utbredda övergrepp. Mycket annat äger rum som inte kommer fram, då de har vant sig vid att kunna agera ostraffat.
Även detta är naturligtvis fortfarande bara en väldigt liten del av vad dessa barbariska styrkor har gjort sig skyldiga till i Sudan sedan deras styre etablerades under 2003. 
Enbart mellan 2003 och 2005 utsattes över 300,000 medborgare för svält, torka och sjukdomar till följd av de konflikter som RSF och andra regimstyrkor ställde till med i Darfur. Många grymheter har begåtts i Darfur, inklusive massvåldtäkter, mord och nedbrännandet av byar, samt otaliga övergrepp som har mörkats av den dåvarande sudanesiska regeringen och ända fram till idag utan några rättvisa rättegångar som skulle kunna skipa rättvisa för de otaliga offren.

Förhoppningen om revolutionen var att den skulle göra slut på dessa brott och ge offren upprättelse genom rättvisa rättegångar, men dessa rättegångar skjuts fortfarande, även efter två år, ständigt upp. 
Det tydligaste exemplet ges i fallet med al-Bashir, som överlämnades till brottsdomstolen, något som al-Burhan, Hemedti och alla andra medlemmar av ”Kupprådet” är emot eftersom de vet att de själva är huvudansvariga eller medansvariga för de brott som begicks i Darfur och på andra håll. Dessa brottsutredningar skulle också lätt kunna bevisa deras direkta inblandning.
Dessa officerare har förblivit en stötesten i vägen för demokratiska aspirationer och friheter sedan revolutionen. Det senaste exemplet på detta var bekräftelsen av ”Lagen om bekämpande av spridande av falsk information”, som till en början presenterades som en lag för att skydda privatlivets helgd, men som i verkligheten gav säkerhetsstyrkorna makt att spionera på folk. 
Den har redan använts mot ett antal politiska aktivister, med anklagelser om förolämpningar av arméns rykte. Det har varit särskilt användbart för att bryta aktivisters ansträngningar att avslöja RSF, andra milisers och arméns roll i att brutalt upplösa sittstrejkerna utanför militärhögkvarteret i Khartoum den 3 juni 2019, vilket ledde till dödandet av hundratals revolutionära protesterande och bevittnades av tusentals sudaneser.

Den 11 maj utlyste martyrernas familjer en Ramadanfrukost utanför den sudanesiska arméns högkvarter, vilket är samma plats där deras söner och döttrar massakrerades för två år sedan. 
Martyrernas familjer gjorde efter brytandet av fastan ett uttalande i vilket de anklagade miliserna, representerade av Hemedti och hans bror och första ställföreträdare för RSF för att vara de som krossade sittstrejken utanför Generalkommandot och de som dödade revolutionärerna. De fick den 3 juni som ett slutdatum för att erkänna att de begått brotten, samt att mobiliseringarna skulle fortsätta att trappas upp ända till dess att förövarna lämnades över till rättvisan.
Men det svar som de styrande gav visade att de fortfarande tror att de lever i en era där de kan döda ostraffat. Fredliga protesterande besköts med skarp ammunition och åtminstone två av dem dödades. Detta bekräftar helt att detta kuppråd är revolutionens största hinder – likaväl som alla de civila ledare som har samarbetat med det eller tillåtit dess existens och som kompromissat bort revolutionens mål.
Samtidigt som dödandet av aktivister och protesterande fortsätter, till och med på den andra årsdagen av massakern den 3 juni 2019, har de officiella utredningarna av upplösandet av sittstrejkerna skjutits upp och fördröjts fram till nu. I en intervju med tidskriften Newline sa Nabil Adeeb, den advokat som föreslogs bli undersökningskommissionens ordförande, att ”resultatet kan leda till en statskupp eller till massoroligheter på gatorna”. 

Två år efter revolutionen kontrolleras staten och landets ekonomi av samma krafter som tidigare. Det är en följd av att den revolutionära kampen som startades i slutet av 2018 inte slutfördes med det fullständiga störtandet av den gamla regimen och kapitalismen.
Ingen långvarig och stabil samexistens är, som ISA ofta har förklarat tidigare, möjlig mellan revolutionens ouppfyllda krav, massornas önskan om förändring och den kontrarevolutionära parasitära och korrupta juntan som nu sitter vid makten.
Miljontals lidande arbetare, unga, kvinnor och förtryckta strävar efter ett Sudan fritt från våld och fattigdom, medan de generaler och krigsherrar som styr och plundrar landet bara väntar på rätt ögonblick för att än mer kraftfullt slå tillbaka för att försvara sin makt och sina profiter. 
Det finns därför ingen tid att spilla i bygget av ett starkt revolutionärt och demokratiskt socialistiskt alternativ i Sudan, för att vara redo för den nya våg av kamp som kommer att bryta ut som en följd av denna motsättning.