Sudan efter Hamdoks fall – fortsatt masskamp

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Få år har fått en så dramatisk start som 2022 – ett år som började med historiska massprotester i Kazakstan, ytterligare skärpning av de skarpladdade interimperialistiska motsättningarna mellan Ryssland och Nato och en samtidig ny vändning i den sudanska revolutionen.

Under årets första vecka skakades Sudan av nya stora massdemonstrationer. Varannan dag genomfördes landsomfattande mobiliseringar. Det var också efter de stora protesterna den 2 januari som premiärminister Abdalla Hamdok meddelade sin avgång.
Hamdok, som var premiärminister i den regering som avsattes vid militärkuppen den 25 oktober, återkom som premiärminister den 21 november efter att ha slutit en uppgörelse med kuppmakarna. Militären tog tillbaka Hamdok i hopp om att ge kuppen ett sken av legitimitet samt splittra kamprörelsen. Men i stort sett alla organisationer som säger sig stödja revolutionen tvingades ta avstånd från Hamdok, som med rätta stämplades som en förrädare, och protesterna fortsatte.
Väst hyllade dock Hamdoks uppgörelse med militären och dess påstådda ”maktdelning”. ”Medan västledare som drev på för att Hamdok skulle återinsättas snabbt välkomnade honom, ansåg den utbredda prodemokratiska rörelsen att hans återkomst endast syftade till att säkra militärens fortsatta styre”, rapporterade Al Jazeera den 4 januari.

Omedelbart efter att Hamdok återkommit som premiärminister följde nya protester och i december, på treårsdagen av starten för den sudanska revolutionen, genomfördes kanske de hittills största massdemonstrationerna. Den 19 december ifjol gick flera hundratusen med marschen mot presidentpalatset i huvudstaden Khartoum.
Mindre än en vecka senare, den 25 december, två månader efter kuppen, genomfördes nya demonstrationer (miljonmarscher) runt om i Sudan. Sedan kuppen har åtminstone 15 stora riksomfattande mobiliseringar i form av demonstrationer genomförts – till det ska läggas ett stort antal strejker och blockader. Detta trots repressionen och militärens våld samt att internet och telefoni återkommande stängts ner. I protesterna mot kuppen har minst 60 människor dödats av militären och flera hundra har skadats.
Motståndet tenderar bli allt mer organiserat och bestämt: ”Vi ska störta den här regimen och vi kommer att vinna i slutändan. Kuppmakarna är egentligen inte starkare än den regim (Al Bashirs 30-åriga diktatur) vi störtade 2019”, som en av motståndskommittéernas medlemmar sa till Middle East Eye den 1 januari.

Motståndskommittéerna, som började växa fram under kampen 2013 och som nu har blivit motståndskampens nav, driver kampen framåt och är de som bäst svarar upp mot de unga aktivisternas vilja att störta militären och bygga ett nytt Sudan. Tillsammans med de fackliga organisationerna utgör dessa kommittéer (gräsrotsorganiseringen) embryot till en ny stat.
Den beslutsamhet som motståndskommittéerna visar tvingar också andra oppositionella grupper att inta en mer bestämd hållning. Många av de partier som nu säger sig stödja revolutionen är dock inte främmande till att göra upp med militären.
Det var efter förhandlingar mellan NUP (National Umma Party) och kuppmakarna som Hamdok återinsattes som premiärminister den 21 november. NUP är ett de facto kontrarevolutionärt parti  med täta band till militären.
Bland dessa så kallade oppositionspartier kan militären hitta nya marionetter, och enligt färska rapporter hyser kuppmakarna förhoppningar om att kunna använda den förre finansministern Ibrahim Bedawi som ett nytt ”fikonlöv”.

De imperialistiska makterna och grannländernas reaktionära regimer trycker också på för att en ny uppgörelse ska komma till stånd mellan militären och självutnämnda ”oppositionsledare”. Men så länge som massorna är på gatorna är det svårt att få till stånd några nya, varaktiga uppgörelser.
”Alla försök att ersätta Hamdok kommer att ställas mot det faktum att det nu finns ett utbrett motstånd på gatan, inte bara mot den överenskommelse som gjordes den 21 november, utan även mot den ursprungliga överenskommelsen från augusti 2019 som inledde det civil-militära partnerskapet och som ledde till att Hamdok fick premiärministerposten”, som en skribent i Al Jazeera kommenterar den 4 januari.
Uppgörelsen i augusti 2019, som initierades av Västimperialismen, var ett led i att försöka desarmera revolutionen och avleda den. Genom uppgörelsen behöll militären makten bakom en ”civil fasad” och när generalerna inte längre ansåg att uppgörelsen tjänade deras syften beslöt man sig för att genomföra den kupp som ägde rum den 25 oktober ifjol.

Framför allt behöver revolutionen beväpnas med ett politiskt program för demokrati och socialism.

Misslyckande med Hamdok, den fortsatta kampen och den tilltagande repressionen har minimerat utrymmet för en ny överenskommelse och att militären ska kunna forma en regering av ”teknokrater” som man kan gömma sig bakom.
Revolutionens fortsättning sänder också kalla kårar utefter ryggraden på USA, EU och militärens finansiärer som diktaturerna i Saudiarabien och Förenade Arabemiraten samt den egyptiska militärstyret som står som de sudanesiska generalernas förebild.
Med morot och piska görs därför nya försök från USA-imperialismen med flera att förmå militären att ”dela makten”. Särskilt oroas regeringarna i Väst och angränsande länder av kampens beslutsamhet, motståndskommittéernas roll och att proteströrelsen ska börja så splittring inom militären.
– Det finns allt större möjligheter att militären splittras och att grupper av lägre officerare börjar ställa sig på demonstranternas sida, menade Jonas Horner från International Crisis Group i oktober. 
Nya protester sedan dess har sannolikt sått ytterligare tvivel bland vanliga soldater och lägre officerare.

I Washington reses nu förslag om att Bidenadministrationen borde ge pengar till särskilt utvalda motståndskommittéer för att förmå dem att gå med på kompromisser och vingklippa kampen.
Cameron Hudson, som tidigare var ansvarig för USA:s Afrika-politik inom George W Bushs administration och Barack Obamas, men som nu arbetar för tanke­smedjan Atlantic Council, skrev:
”USA måste gå från tomma utfästelser till att lägga sin tyngd bakom landets prodemokratiska rörelse på ett konkret och meningsfullt sätt för att maktbalansen ska börja svänga till demonstranternas fördel. Detta innebär exempelvis att en del av det för närvarande frysta ekonomiska biståndet bör kanaliseras till motståndskommittéer och grannskapskommittéer för att hjälpa dem att bättre organisera sig, kommunicera och utveckla en egen politisk plattform så att de blir en mer formell del av den politiska processen.”
Dessa rader innehåller såväl ett motvilligt erkännande av motståndskommittéernas roll som en ny vändning i USA:s med fleras försök att avleda revolutionen i syfte att skapa förutsättningar för en ny överenskommelse mellan militären och delar av oppositionen.

Efter tre år står den sudanesiska revolutionen vid ett vägskäl där utvecklingen under de närmaste månaderna kommer att bestämmas av i vilken mån masskampen kan gå vidare. För att ta revolutionen framåt behövs förberedelse för en ny generalstrejk som ett led i ett uppror för att göra upp räkningen med bödlarna. 
Det i sin tur reser behovet av ett väpnat försvar baserad på motståndskommittéerna och de fackliga organisationerna, men framför allt behöver revolutionen beväpnas med ett politiskt program för demokrati och socialism – mot kapitalism och imperialism samt ett parti som kan omvandla massornas energi och kampvilja till en revolutionär kamp om makten i samhället.
Massorna kan bara lita till sin egen styrka och självständiga organisering. 
• Inga uppgörelser med juntan. 
• Ut med militären. 
• För ett demokratiskt och socialistiskt Sudan.