Sudan efter kuppen: Militären söker skydd bakom ”civil” fasad

av Liv Shange Moyo // Artikel i Offensiv

Den militära kärnan i Sudans övergångsregering iscensatte sitt maktövertagande den 25 oktober i rädsla för den växande andra makt som har byggts upp i gatornas motståndskommittéer och i fackföreningarna. Att göra slut på samstyret med civila ministrar och de illusioner det gav näring åt bland folket hjälpte dock inte generalerna att krossa massrörelsen – den sporrades istället, med en omedelbar generalstrejk och massiva demonstrationer runt om i landet.

Efter miljonmarschen den 20 november tvingades generalerna till reträtt. Dagen därpå släppte de in civila i regeringen igen och allt påstås nu återgå till hur det var innan kuppen. Motsättningarna som ledde till kuppen har dock bara stegrats. Revolutionens aktivister behöver förbereda sig på att en gång för alla göra sig av med såväl generaler som företrädare för ”det internationella samfundet” och istället bygga upp ett verkligt demokratiskt, socialistiskt Sudan under motståndskommittéernas styre.
Från sin husarrest sedan militärkuppen den 25 oktober tillträdde Abdallah Hamdok åter som Sudans premiärminister den 21 november. Hans avtal med kuppledaren, överbefälhavaren Abdel Fattah al-Burhan, påstås ta Sudan tillbaka till ruta ett. 
Enligt dess 14 punkter återupptas övergångsordningen som har rått sedan revolutionen för två år sen, med en övergångsregering som nu återigen innehåller både militära och civila ministrar, och med demokratiska val utlovade till juli 2023. Att skriva på ett papper är dock lättare än att dra ett streck över den verkliga utvecklingen.

De olösliga motsättningar som har byggts in i övergångsstyret för att avleda och hejda revolutionen 2019 hade under månader gett upphov till allt skarpare spänningar, med demonstrationer emot och för militärens involvering i regimen, protester mot gripanden av fackligt aktiva, mot guldgruvornas miljöförstöring med mera. Dagarna innan kuppen hade en ”miljonmarsch” utlysts.
När militärkuppen rullade igång, med utegångsförbud, gripanden av ministrar med flera, avskuret internet och telefoni samt olagligförklarande av fackföreningar var den redan steget efter motståndskommittéernas organisering. Omedelbara demonstrationer, barrikaderade gator och en generalstrejk begränsade kraftigt arméns handlingsutrymme.
Statens svar under veckorna som följde blev blodig repression, med åtminstone 42 skjutna till döds. Men protesterna fortsatte, och trappades upp. Den 13 november deltog uppemot en miljon i huvuddemonstrationen i Khartoum, och återigen den 20 november.

Militären backade till sist, plockade fram premiärministern Abdallah Hamdok som de hade avsatt och satt i husarrest den 25 oktober, och återinsatte honom i en ny regering där de civila ministrarna dock fortsatt ska uppfylla al-Durhans önskemål genom att vara ”självständiga teknokrater” istället för att utses av politiska partier och massrörelser. 
Nätverket Forces of Freedom and Change (FFC), som sedan 2019 har förenat olika organisationer som verkar för demokrati och som innan kuppen var en del av regeringen, hålls fortsatt utanför. Umma-partiet, en av de största komponenterna i FFC, ger ändå kritiskt stöd till överenskommelsen, medan den fackliga paraplyorganisationen SPA (Sudanese Professionals Association) känner trycket underifrån och har uppmanat till massprotester.
Hamdok, en före detta FN-ekonom vars frigivning har varit ett viktigt krav för antikupp-protesterna, har sagt att överenskommelsen var nödvändig för att ”få stopp på blodbadet” och försvara ”allt som har åstadkommits”. Särskilt har han sagt sig värna det som har ”åstadkommits i ekonomin”.
Men det ekonomiska läge han vill försvara är en katastrof för den stora majoriteten – inflationen har i år nått hypernivåer på flera hundra procent, efter att Hamdoks övergångsregering låtit pundet flyta och att subventionerna på bröd och bränsle togs bort i juni. 
Hamdok ville med andra ord inte riskera att massprotesterna skulle besegra dessa ”reformer” han har genomdrivit enligt de krav IMF (Internationella Valutafonden) ställer för att bevilja Sudan skuldlättnader.

Det var den förre diktatorn al-Bashirs försök att tvinga igenom samma ”reformer” som för tre år sedan satte igång upproret som fick honom att falla efter 30 års brutalt styre. IMF har även tryckt på för att sälja ut de stora tillgångar som arméns generaler och andra krigsherrar kontrollerar, en viktig faktor i motsättningarna inom maktdelningen. 
Att se guldgruvor med mera passera från den sudanska diktaturens blodiga händer till de ungefär lika blodiga hos multinationella gruvbolag eller andra ”investerare” (det svenska exemplet Lundin Energy säger en del) skulle förstås inte vara något framsteg – under imperialismens häl är alla alternativ dåliga för Sudans arbetarklass och fattiga.

På demonstrationerna som har fortsatt runt om i Sudan under de senaste veckorna har folk fördömt Hamdok som en ”förrädare” som tillsammans med al-Burhan fortsätter den diktatur som man har kämpat emot under årtionden. Några av slagorden har varit ”folket vill se regimen falla” och ”tre nej” – nej till partnerskap, kompromiss och förhandling. Trycket underifrån är förstås viktigt när SPA och andra inom FFC tar avstånd från uppgörelsen.
Kuppmakarna insåg att de hade överspelat sin hand och drog fram Hamdok som nygammalt, bara ännu lite blekare, civilt ansikte. Nu när han i snabb takt förbrukar vad massorna har kvar av illusioner om honom lär Hamdok tvingas förlita sig allt mer på de väpnade styrkorna, samtidigt som han blir allt mer oanvändbar för dem.
Samtidigt är ”kuppkvartetten” – förutom al-Burhan även Mohamed Hamdan Dagalo eller ”Hemedti”, finansministern Ibrahim och Darfurs generalguvernör Minawi – själv splittrad. Främst är RSF (Rapid Support Forces, efterföljaren till Janjaweed-miliserna som begick folkmord under Darfur-konflikten), där Hemedti är högsta befäl, en rivaliserande maktpol till al-Burhans reguljära armé.

Under imperialismens häl är alla alternativ dåliga för Sudans arbetarklass och fattiga.

Både RSF och armén kontrollerar enorma ekonomiska tillgångar, exempelvis guldgruvor. Dessutom understöds de i olika utsträckning, av de makter som har Sudan som en del av sin maktspelplan – Egypten, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Kina, Israel och Ryssland.
Även USA och EU försöker påverka vad som sker i Sudan, bland annat av rädsla för att revolutionen ska gå vidare och inspirera även i exempelvis grannlandet Egypten.
Efter att ha hållit sig undan den omedelbara hetluften under början av kuppen har Hemedti gjort desto mer utspel efter den nya kompromissen med Hamdok, uppenbarligen i ett försök att profilera sig som den kommande tidens verklige maktspelare. 

Hemedti har i en intervju med al-Jazeera hävdat att Hamdok i själva verket hela tiden var införstådd med kuppen. Det är inte osannolikt, även om påståendet lika gärna kan vara ett spel för att ytterligare undergräva Hamdoks trovärdighet.
Hemedti har också i ett utspel hotat att öppna gränsen mot Eritrea och därmed flyktvägen mot Medelhavet och Europa. Han sätter fingret på EU:s blodiga hand i den sudanska diktaturen och i den verkliga flyktingkrisen i regionen. 
Sedan undertecknandet av Khartoum-fördraget 2014 betalar EU den sudanska regimen (i dess olika diktatoriska skepnader) för att hålla kvar miljontals människor på flykt inom sina gränser, på samma sätt som Fort Europa också betalar makthavarna i Libyen och Turkiet för grovgörat som skapar ett så kallat ”andrum” i Sverige med flera EU-länder.
Hemedti framställer sig som den kapabla bödeln och fängelsevakten till stormakternas tjänst. Även om EU med flera föredrar ett civilt styre är de beroende av just bödlar och fängelsevakter. 

Till ”tre nej” mot förhandlingarna med de blodbesudlade krigsherrarna borde läggas fler ”nej” – nej till de lika blodiga händerna hos stormakterna, finansinstituten och till det kapitalistiska system som har försatt Sudan i en omöjlig situation.
För att få ”se regimen falla” för gott behöver den sudanska revolutionen beväpna sig med ett program för socialism. 
Några självklara ytterligare frågor att ta strid för är att vägra betala statsskulden, ta över de militärägda företagen i offentlig ägo med demokratisk kontroll av arbetarna och motståndskommittéerna, och planera produktionen efter behov, samtidigt med en uppmaning till massorna i Egypten, Algeriet och hela regionen att göra uppror.
De senaste veckorna har visat hur långt Sudan kan komma med ”civilt” styre så länge makten över ekonomin lämnas orörd: Hamdok tillbaka som generalernas gisslan; tårgas, hunger och nedskärningar för den stora majoriteten.
Samma gamla ”kompromiss” med militären som var en välsignelse för kontrarevolutionen redan 2019 – det kan bara vidga klyftan mellan de officiella ”civila” ledarna i FFC och SPA å ena sidan och alla de människor på arbetsplatser och i fattigkvarter som har drivit fram alla förändringar hittills å den andra.

Motståndskommittéerna, som är den gräsrotsorganisering i bostadsområdena som slog tillbaka kuppen uppstod under massprotesterna 2013 och har i varje kampvåg sedan dess vuxit sig allt starkare. De organiserar inte bara demonstrationer, blockader och strejker, utan även distributionen av nödvändigheter som mat, bränsle och hälsovård.
De är den andra makten som är grunden för alternativet till kuppmakare, krigsherrar och civila företrädare för imperialismen. För att gå vidare framåt skulle motståndskommittéerna behöva spridas även till arbetsplatserna och bland soldaterna i armén, organisera en demokratisk samordning över hela landet, och ta upp ett program för att göra revolutionen socialistisk.
På ett liknande sätt som kontrarevolutionens Kornilov-kupp i Ryssland 1917 smulades sönder när den verkliga makten visade sig ligga i sovjeterna (arbetarråden som uppstod på samma sätt som dagens motståndskommittéer), smulades al-Burhans kupp sönder av verkligheten på gatan. Men kraftmätningen mellan revolution och kontrarevolution upphör aldrig. 
I Ryssland kunde bolsjevikpartiet efter Kornilovs misslyckade kupp driva på för ”all makt åt sovjeterna” och därmed genomföra oktoberrevolutionen ett par månader senare. 

Ännu finns inget ”bolsjevikparti” i Sudan – kommunistpartiet och ledningen för SPA har istället ställt sig bakom den ”civil-militära” maktdelningen – men miljoners svikna förhoppningar utgör fruktbar jord för lärdomar av oktober att gro i.