Sudan: Inget förtroende för militären – fortsatt kamp säkrar massornas seger 

av Per Olsson

I förra veckan vann masskampen i Sudan sin första historiska seger – diktatorn Omar al-Bashir tvingades bort, och det tog inte mer än 24-timmar innan även hans efterträdare general Awad Mohamed Ahmed Ibn Auf fick gå. Men precis som i Algeriet fortsätter kampen för en genomgripande politisk förändring. ”Revolutionen har bara börjat”, som den nya talkören lyder i Sudans huvudstad Khartoum.

Massrörelsen inleddes med att unga i Blå Nilen-regionen i mitten av december demonstrerade mot regimens skärpta åtstramningspolitik som dikterats av Internationella valutafonden (IMF) och som bland annat innebar dramatiskt höjda priser på bröd och andra basvaror.
De första demonstrationerna följdes sedan av att massorna i staden Atbara, där Sudans arbetarrörelse har en stark tradition, och på andra håll revolterade den 19 december mot regimen och brände ned det styrande partiet NCP:s högkvarter i staden. Det blev startskottet till en landsomfattande rörelse som nästan omedelbart förenades bakom kravet på att den diktatoriska presidenten Omar al-Bashir och hans regim ska bort.
Al-Bashir kom till makten via en militärkupp 1989. Med repression och en brutal söndra- och härska-politik styrde han i ett Sudan som slets sönder av förtryck, inbördeskrig och krig. År 2011 splittrades landet och Sydsudan blev en självständig stat som inom dess gränser hade över tre fjärdedelar av Sudans kända oljereserver. Sydsudans självständighet blev ett hårt slag för al-Bashirs diktatur. Oljan hade stått för hälften av regimens skatteinkomster och två tredjedelar av dess inkomster i utländsk valuta.

Men förlusten av oljeinkomster är inte ensamt förklaring till krisen. Korruption och misskötsel samt förtryckets kostnader och plundring av exempelvis landets guldtillgångar har stadigt försvagat ekonomin, samtidigt som landets utlandsskuld stadigt ökat. Militärbudgeten och de stadigt ökade anslagen till de särskilda miliser som al-Bashir byggde upp för att skydda diktaturen slukade uppemot 70 procent av stadsbudgeten, samtidigt som budgetens andel för utbildning, hälso- och sjukvård bara var några få procent.
Under en tid bidrog även Västs sanktioner, som har lättats under senare år efter att både USA och EU knutit närmare band med diktaturen, till att landets inkomster minskade.
Förra året inleddes med nedskärningar och en devalvering (nedskrivning av den egna valutans värde) som snart skulle följas av flera. Nedskärningarna i matsubventionerna, som dikterades av Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken, möttes av protester som brutalt slogs ner.
Den redan svåra situationen blev dock allt värre och i november hade den tilltagande bristen på nödvändighetsvaror lett till att inflationen stigit till närmare 70 procent, världens då näst högsta inflation. Som svar på hyperinflationen och den akuta krisen la regimen fram ett nytt drakoniskt nedskärningsprogram, som denna gång (i december) besvarades med landsomfattande protester som inom några dagar blev de största som någonsin under al-Bashirs diktatur.

Precis som senare i Algeriet kom massprotesterna att splittra regimen och även de väpnade styrkorna. Den 22 februari införde den allt mer desperata och försvagade regimen ett ettårigt långt undantagstillstånd, som senare blev till ett sex månader långt undantagstillstånd, för att om möjligt kunna bli kvar vid makten. Samtidigt infördes militärstyre i alla landets provinser.
Men den upptrappade repressionen, kontrarevolutionens piskrapp, trotsades omedelbart av massorna som gick ut på gatorna och i början av mars genomfördes strejkaktioner på initiativ av den tvärfackliga organisationen SPA (Sudanese Professionals Association).
Protester genomfördes i samband med internationella kvinnodagen den 8 mars.
Kvinnorna har gått i bräschen för revolutionen i Sudan. ”Vi kommer aldrig mer att låta oss behandlas som andra klassens medborgare”, som en av de många kvinnor som deltar i protesterna mot Sudans diktatur sa i mars.
De fortsatta protesterna splittrade även de väpnade styrkorna. ”Tillförlitliga källor rapporterar om att mindre strider ägt rum mellan armésoldater och säkerhetsstyrkor som är lojala med al-Bashir i Port Sudan och andra städer”, rapporterade International Crisis Group den 26 februari.

Det är bakgrunden till de jättestora protester som ägde rum med början på lördagen den 6 april. Under det gångna veckoslutet och dagarna efter skakades Sudan av de största demonstrationerna hitintills. I Khartoum var det hundratusentals som var ute på gatorna och som omringade bland annat arméhögkvarteret där de fick skydd av armésoldater.
”Tusentals demonstranter som protesterar mot regeringen har slagit läger vid arméhögkvarteret, där soldater har skyddat dem för säkerhetstjänstens attacker.
Armén har satt upp barrikader kring högkvarteret där demonstranter kräver att den långvariga presidenten Omar al-Bashir avgår omedelbart. Agenter från presidentens säkerhetstjänst samt kravallpoliser angrep demonstranterna tidigt på måndag morgon (8 april), bland annat med tårgasgranater, då soldater skyndade till undsättning och drev bort angriparna”, rapporterade nyhetsbyråerna AFP och Reuters.

Ställda inför den växande masskampen och inför perspektivet av att ännu fler soldater aktivt skulle gå över till demonstranterna kände sig de högsta militärerna tvingade till att avsätta al-Bashir för att rädda regimen. Det var tydlig manöver från toppen för att förhindra en fortsatt revolution underifrån.
”Genom den här interna militärkuppen har regimen reproducerat samma ansikten och institutioner som vårt modiga folk har revolterat mot. Vi avvisar kategoriskt uttalandena från kuppledarna”, som SPA skrev i ett uttalande efter att al-Bashir hade tvingats bort och militären utsett försvarsministern och generalen Awad Mohamed Ahmed Ibn Auf (en av al-Bashirs blodiga hantlangare) till att bli landets nya ledare. En despot byttes ut mot en annan.
Ibn Aufs första åtgärd var att utlysa undantagstillstånd och nattligt utegångsförbud, samtidigt som han ställde sig i spetsen för ett militärråd som skulle styra landet under de kommande två åren, kanske längre. Men Ibn Auf tid vid makten blev inte längre än ett dygn. Det var inte mer ”än vad en deodorant räcker”, som demonstranter sa i Khartoum när de firade Ibn Aufs avgång.
Efter Ibn Auf har en annan högt uppsatt militär, generallöjtnant Abdel Fattah al-Burhan, blivit landets nye ledare. Han har anlagt en betydligt försonligare ton än sin företrädare och lovat ”respektera mänskliga rättigheter” samt att han och militärrådet är beredda att så snart som möjligt överlämna makten till en civil regering. Men samtidigt vänder den sig till imperialismen och hoppas få stöd och erkännande som landets nya regering.

Absolut inget förtroende för militären och militärrådet behöver bli massornas svar. Men militären försöker kidnappa massornas revolution. Det finns paralleller till det som händer i Algeriet efter presidents Bouteflikas fall. Masskampen tvingade delar av den gamla regimen med arméchefen Ahmed Gaid Salah i spetsen att dra undan mattan för Bouteflika. Det var en tvingade åtgärd där det gamla huset fick en ny fasad istället för att rivas som de modiga demonstranterna på gatorna, de strejkande arbetarna och de studenter som ockuperat sina universitet krävde. I helgen använde den nygamla ledningen efter Bouteflika tårgas och vattenkanoner mot demonstranter i Algeriet, en handling som säger mer än tusen ord.
I Zimbabwe lyckades militären att kidnappa och avleda revolten som fällde Mugabes långa diktatur ifjol. Den militärjunta som tog över efter Mugabe styr ännu, även om militären gömmer sig bakom en tunn hinna av påstått ”civilt styre”. En liknande tragisk utveckling skedde i Egypten 2011 och 2013, ett nederlag som massorna ännu inte kunnat överkomma.

De strider som ägde rum utan försvarsministeriet i måndags då demonstranterna lyckades förhindra säkerhetsstyrkornas försök att bryta upp blockaden visar såväl på det momentum som kampen fått som att de nya ledarnas tal om försoning är bedrägligt falskt. Rapporter har också kommit om att demonstrationer i södra Darfur i helgen har attackerats av väpnade styrkor.
Det är massornas kamp och självständiga organisering som SPA är det främsta uttrycket för som ska forma den nya regeringen, inte militären eller några självutnämnda oppositionsledare som inget hellre önskar än att få en chans att plundra staten – få en plats vid köttgrytorna.

Masskampen i Sudan måste gå vidare, eller som den nya talkör som hörts de senaste dagarna säger: ”Revolutionen har bara börjat”. Det är också genom fortsatt kamp som massrörelsen kan behålla sin enighet och i än högre grad så splittring inom militären och vinna över ännu fler soldater.
– Vi har inte råd med en ny diktatur som ersätter den gamla. Vi sudaneser har offrat för mycket, säger en kvinnlig sudanesisk aktivist i en TT-artikel rubricerad ”Folkets revolution i ordets alla bemärkelser”.
Den historiska kampen i Sudan för demokrati, mat och ett slut på fattigdom, korruption och förtryck har redan vunnit enorma framgångar som det nu gäller att konsolidera genom att driva bort militären och skapa en regering av och för massorna. En revolutionär regering som bryter med kapitalismen och imperialismen och bygger ett nytt demokratiskt och socialistiskt Sudan.
• Demokrati nu! Bort med militärstyret – frige de politiska fångarna.
• Bygg aktionskommittéer och oberoende massorganisationer som kan bli stommen till en ny konstituerande församling samt arbetarnas och de fattigas regering.
• För ett demokratiskt och socialistiskt Sudan.