Sudan: Kontrarevolutionen höjer sitt fula huvud

av Serge Jordan, CWI

Måndagen den 3 juni före gryningen upplöste militärregimen och dess hantlangare brutalt sitt-protesten utanför militärkvarteret i Sudans huvudstad Khartoum. Sedan den 6 april har detta varit centrum för det pågående upproret som avsatte den diktatoriska presidenten Omar al-Bashir.

Detta kontrarevolutionära drag utfördes av säkerhetsstyrkor och en rad reaktionära miliser, i synnerhet de så kallade ”Rapid Support Forces” (RSF). Dessa våldsamma paramilitära trupper bildades officiellt år 2013 för att bli al-Bashirs personliga vaktstyra. Deras ursprung är Janjaweedklanens milis, som skapat sig ett ökänt rykte genom massmord, våldtäkter, plundring och otaliga andra grymheter under kriget i Darfur för mer än ett decennium sedan.

Genom att använda dessa metoder gick RSF-milisen mordiskt bärsärkargång i staden; brände tälten vid sittprotesten, våldtog kvinnor, rakade huvudet av protesterande med rakhyvlar, piskade demonstranter, misshandlade och rånade obeväpnade civila på gatorna. De sköt med skarp ammunition inne på sjukhusavdelningar och plundrade affärer.  Liknande våld men i mindre skala skedde i Port Sudan, Sinar, Atbara och många andra platser. Videofilmer på sociala medier visar på det fortsatta våldet som används av RSF i Khartoum och andra städer.

Den sudanesiska läkarkommittén har meddelat att den preliminära dödsiffran är över hundra döda, till det ska läggas till de många hundra skadade. Det är dock troligt att den verkliga siffran för måndagens blodiga attack är mycket högre. En trovärdig källa med anslutningar till säkerhetsapparaten rapporterade till en sudanesisk journalist att ”några människor slogs ihjäl och kastades i Nilen, en del sköts flera gånger och andra höggs med machetes och kastades i Nilen. Det var en massaker.” Sedan dess har cirka 40 kroppar dragits ut ur floden.

Genom detta barbariska förtryck försökte militärjuntan som tog makten efter al-Bashirs fall, att inge skräck bland massorna och slå ett allvarligt slag mot den revolutionära kamp som har skakat landet sedan december 2018. Användningen av våldtäkt syftar till att krossa andan av motstånd hos de många sudanesiska kvinnor som stått i frontlinjen i den revolutionära mobiliseringen och som spelat en nyckelroll när de ifrågasatt den förödmjukande behandling som de utsatts för av den gamla regimen.

Före måndagens attack besökte chefen för det så kallade ”Övergångsmilitära rådet” (TMC), general Abdel Fattah al-Burhan och hans vice generalsekreterare Mohamed Hamdan Dagalo(ledare för RSF) Kairo, Riyadh och Abu Dhabi. Det var förmodligen för att ta emot ”grönt ljus”, hjälp och råd före måndagens mordiska angrepp. Al-Sisi – den egyptiska revolutionens slaktare – och de reaktionära monarkerna Suadiarabien och Förenade arabemiraten är de viktigaste stöden till TMC. Alla drömmer de om att återställa en hänsynslös diktatur i Khartoum som kan dränka den sudanesiska revolutionen i blod, kväva alla revolutionära frestelser som kan utvecklas på deras egna bakgårdar och fortsätta med att ge dem kanonfoder för deras krig i Jemen.

Tidpunkten för dessa dramatiska händelser är inte en slump. Den inspirerande revolutionära kampen av de sudanesiska massorna nådde förra veckan en ny högre nivå med en två dagars generalstrejk som gjorde att landet stod stilla. Framgången för den här strejken, som visade arbetarklassens enorma potentiella kraft, skrämde uppenbart generalerna och de härskande klasserna i hela regionen. Revolutionen har medfört ny energi till självständig arbetarklassaktivitet, med återuppbyggnad av oberoende fackföreningar som en gång förstördes av al-Bashir regim. Arbetare hade börjat visa att de skulle vara en social styrka att räkna med och att de skulle kunna hota hela basen för juntans politiska och ekonomiska makt.

Tyvärr saknades det tydligt ledarskap om vad man skulle göra efter de två dagarna av generalstrejk, som hade lämnat generalernas makt hängande i luften. Omedelbart efter slutet av på generalstrejken startade militären en motoffensiv och bestämde sig för att slå till mot revolutionens mest symboliska och livfulla uttryck. TMC: s ledare hävdade att sittprotesten hade blivit ”ett hot mot landets säkerhet” och måste upphöra. Regimlojal media startade en frenetisk kampanj där de påstod att de som deltog i sittprotesten var narkotikasmugglare, sedeslösa och småbanditer, i ett försök att rättfärdiga upplösningen av protesten och den efterföljande massakern.

Resterna av den gamla regimen och deras internationella uppbackare planerade sin operation noggrant. Kontoret för Al Jazeera i Khartoum stängdes den 31 maj och journalisterna förbjöds att rapportera från Sudan. För att ytterligare begränsa rapporteringen stängdes Internet på måndagen – och har fortfarande inte återställts. Den reguljära arméns styrkor sändes till sina kaserner och många av dem avväpnades så att de inte skulle kunna hindra det smutsiga jobb som utfördes av RSF legosoldater. Det rapporterades senare om soldater som grät hjälplöst när de insåg vilket blodbad som pågick.

Dessa tårar är i total kontrast till västerländska regeringars krokodiltårar, som inte kan kompensera för deras häpnadsväckande hyckleri. EU har pumpat in miljoner i RSF genom åren för att minska migrationen från Sudan till Europa. Vita huset och många europeiska regeringar har stött den saudiarabiska regimen och levererat till dem de vapen som har använts för att skjuta demonstranter och andra oskyldiga civila i Sudans gator.

De politiska lärdomarna av vad som hände måste dras fullt ut för att se till att martyrernas blod den 3 juni och de efterföljande dagarna inte har spillts förgäves. Innan denna episod inträffade hade CWI och dess anhängare i Sudan konsekvent argumenterat mot illusionen att det går att nå en kompromiss med den gamla regimens generaler, som hade tagit makten just för att stoppa den revolutionära vågen.

Ett uttalande av Socialistisk Alternativ (CWI i Sudan) den 23 maj förklarade: ”Varför skulle en revolution som gjorde sig av med Al Bashir genom folkets svett, tårar och blod förhandla om maktdelning med en del av den förtryckande apparaten som så länge skyddade och gynnades av al-Bashir? De militära härskarna har ingen avsikt att avstå från makten, och de kommer inte att lämna scenen om de inte är tvungna att göra det genom massornas revolutionära handlingar – det enda språket de förstår”.

I början av april var den första reaktionen från gatorna på skapandet av TMC parollen ”Revolutionen har just börjat”, vilket visar att många inte var beredda att falla i fällan som gillrats av generalerna. Tyvärr gällde inte det så mycket de ledare som talade för deras räkning, organiserade i ”Krafterna bakom deklarationen för Frihet- och förändring” (FDFC), som accepterade att förhandla med Al Bashirs generaler.

FDFC är en bred oppositionsallians vars centrum är Sudanese Professional Association (SPA), ett nätverk av fackföreningar som har stor auktoritet bland arbetare och gräsrotsaktivister för sin roll  i att organisera rörelsen. Men FDFC inkluderar också högeroppositionspartier kopplade till  den borgerliga sudanesiska eliten, som National Umma Party och Sudanese Congress Party.

Dessa partier har ett långt förflutet av att göra eftergifter till Al-Bashirs regim; de har aldrig litat på massrörelser, men har velat utnyttja dem för att få lukrativa politiska karriärer i en framtida kapitalistisk administration. Ummas partiledare avslöjade sina verkliga färger när han öppet gick emot förra veckans generalstrejk. Nu har de dessutom gett stöd TMC: s senaste politiska manöver – ett utspel om val inom nio månader. Val som hölls under nuvarande förhållanden, där militären och säkerhetsstyrkorna har makten, skulle inte vara annat än en auktoritär maskerad.

Genom att pragmatiskt försöka ena motståndet under FDFC:s ledning har SPA-ledarna felaktigt bundit sina händer till en hopplös strategi för att försöka förena kraven i den revolutionära rörelsen med de cyniska ambitionerna hos de militära härskarna. Alla SPA-anhängare bör kräva att SPA nu bryter med alla de pro-kapitalistiska grupper och ledare som är beredda att göra upp med militären, på bekostnad av den revolutionära rörelsen.

FDFC-förhandlarna trodde att de kunde blidka den korrupta och brutala juntan och övertyga dem om en ”rimligt” ståndpunkt genom att dela makten i en hybridregering bestående av både militära och civila representanter. Flera veckor slösades i fruktlösa förhandlingar med TMC som skapade förvirring i rörelsen och ilska hos många aktivister. Som många demonstranter var medvetna om satt generalerna vid förhandlingsbordet inte för att generöst ge upp sin makt, men för att vinna tid, lura oppositionen med vaga löften och vänta på rätt möjlighet att tillgripa våld mot massor på gatorna.

På onsdagen gjorde general Burhan ett tv-tal där han sa att TMC var villig att återuppta förhandlingarna. Detta samtal gjordes samtidigt som hans hejdukar sköt, slog och dödade på gatorna och timmar innan säkerhetsstyrkorna arresterade en framträdande oppositionspolitiker, Yasir Arman, ledare för ”Sudans folks befrielserörelse Nord” (SPLMN). FDFC-talespersoner har med rätta sagt att de stoppat all politisk kontakt med militärrådet och avbrutit förhandlingarna, eftersom ”juntan inte längre är berättigad att förhandla med det sudanesiska folket”. Men det var de aldrig förut heller! Redan från början, under enorm press från massrörelsen, var TMC inget annat än kontrarevolutionens nervcentral, bestående av ökända korrupta krigsförbrytare och gamla regimstödjare, som försökte kidnappa en revolution som är ett direkt hot till deras brutala styre och deras exploaterande system. Ur deras synvinkel var avsättandet av Al-Bashir och andra höga tjänstemän bara ett försök att bevara grunderna för den gamla statsapparaten och skydda sina egna positioner som ger dem privilegier och ekonomisk rikedom.

Trots omfattningen av regimens våld på måndagen visade demonstranter som kördes bort från försvarsministeriet heroiskt motstånd. De fortsatte att demonstrera, upprätta barrikader på Khartoums gator och i grannstaden Omdurman. I stadsdelar i hela huvudstaden vällde folk ut på gatorna för att protestera mot juntan, byggde gatubarrikader med tegelstenar, brinnande däck och  blockerade broar. På tisdagen sågs videor på sociala medier som visade att invånarna till och med utförde Eid al-Fitr-böner bakom deras barrikader.

Enligt en CWI-supporter som bor i Khartoum, barrikaderade protesterande de flesta vägar i staden onsdag den 5 juni, även om vissa sedan dess har tagits bort med våld. Gatuslag pågår mellan arga ungdomar och de RSF-patruller som kör runt och terroriserar människor. Skottlossning fortsätter att höras och mord fortsätter att äga rum. På tisdagskvällen försökte säkerhetsstyrkorna att bryta upp Port Sudans sittprotest framför den 101:e infanteridivisionen men lyckades inte, samtidigt som port Sudans arbetare har fortsatt med strejker och civil olydnad. Protesterande har stängt av de flesta av huvudvägarna och ett antal kvarter med vägspärrar och brinnande däck.

När omfattningen av massakrerna i Khartoum blev tydlig utbröt på tisdag, onsdag och torsdag arga marscher, massdemonstrationer och vägblockader också i andra delar av landet,. På onsdag bröt massdemonstrationer ut i Zalingei i centrala Darfur, El Geneina i västra Darfur, och Nyala i södra Darfur med krav på militärjuntaens fall, trots tårgas och skarpa skott.

Delar av arbetarklassen har börjat strejka i protest mot militärjuntan, som oljefältsarbetarna i västra Kordofan. På måndag stoppades alla inrikes och utrikes flyg vid Khartoums internationella flygplats efter att sudanesiska pilotföreningen meddelat om en allomfattande ”civil olydnad”. Som svar tvingade regeringens miliser arbetare att arbeta under dödshot. Flygplatsarbetare som var i strejk besöktes i sina hem och tvingades att gå till jobbet under vapenhot. En man som vägrade blev skjuten framför sin familj.

Hotet från en sådan brutal kontrarevolution måste besvaras med massiva, kollektivt organiserade aktioner och självförsvar av de revolutionära massorna. När miliser sprider terror, våldtar och slaktar har frågan om revolutionens fysiska försvar blivit en liv eller död fråga. Försvarskommitteer bör inrättas på alla arbetsplatser, lokalsamhällen och grannskap, och knyta kontakt med varandra för att samordna sin verksamhet och centralisera kontrollen över eventuella vapen som de kan hitta eller tillverka.

Klassmotsättningarna inom de väpnade styrkorna och de sympatier för revolutionen som fortfarande råder bland många vanliga soldater bör omedelbart utnyttjas. När allt kommer omkring var hotande myteri från armén vanliga soldater en av de viktigaste orsakerna till juntans snabba beslut att göra sig av med Omar Al Bashir. Offentliga uppmaningar bör göras av SPA och de revolutionära kommittéerna till meniga soldaterna och underofficerare om att vägra ta några order som kommer från militärrådet, att göra uppror mot sina befälhavare, att demokratiskt välja sina egna kommitteer och knyta kontakt med det revolutionära folket för att hjälpa dem att bekämpa och avväpna alla miliser och arrestera och åtala alla mördare, våldtäktsmän och torterare.

Uppmaningarna från SPA till ”fullständig civil olydnad; blockering av alla huvudgator, broar och hamnar; och en öppen politisk strejk på alla arbetsplatser inom den offentliga och privata sektorn” går i rätt riktning. Trots att den ”omfattande strejken” är tänkt att starta först på söndag, finns tecken på att den redan utvecklas, men på grund av Eid-helgdagar är det svårt att utvärdera omfattningen av detta. I alla fall har massorna inte lyxen att vänta. Omedelbara och beslutsamma åtgärder krävs för att besegra kontrarevolutionens härjande. Barrikader på gatorna, strejkaktioner med försvarsgrupper av arbetare som skyddar arbetsplatserna, ockupation av strategiska platser och infrastruktur är sättet att förlama den nuvarande offensiven från den reaktionära juntan, dess miliser och säkerhetsstyrkor och börja en bestämd revolutionär motoffensiv.

Under den revolutionära kampen har en långtgående process av gräsrotsorganisering ägt rum i samhällen och på arbetsplatserna, i lokala områden och i sittprotesterna – i själva verket har en ”dubbel-makt”-situation utvecklats. I form av olika lokala revolutionära kommitteer finns embryon till ett nytt samhälle, som utmanar den gamla statsapparaten som drivs av generalerna och rester av gamla regimen. Med dessa lokala kommitteer som grund kan en ny revolutionär stat byggas, som skulle kunna utmana militärklicken i TMC och dess olika bihang. Områdes-, strejk- och arbetsplatskommittéer, om de byggs överallt, skulle kunna välja representanter till lokala, regionala och rikstäckande råd och sträva efter makten i revolutionens namn.

För att en sådan kamp ska få maximal energi och stöd måste den inte bara kräva verklig demokrati men också att man tar itu med de brinnande sociala och ekonomiska frågorna som massorna lider av varje dag: kampen för bröd, jobb, anständig löner, bostäder, mark, tillgång till utbildning och hälso- och sjukvård, transporter och sociala skyddsnät. Om ett sådant program fördes fram konsekvent skulle det till och med kunna vinna över några av de trasproletariat-ungdomar som är del av regimens miliser och som för närvarande med vapen förtrycker rörelsen.

I slutändan kan dessa krav endast uppfyllas om de viktigaste sektorerna i ekonomin tas ur händerna från den korrupta militära eliten och den inhemska och utländska kapitalistklassen, som exploaterar resurserna för egen vinning. Som The Economist kommenterade den 27 april ”Juntan har mycket att förlora. Uppskattningsvis 65% -70% av de offentliga utgifterna går till säkerhet, jämfört med bara 5% till folkhälsa och utbildning. Familjer som är kopplade till militären och säkerhetstjänsten driver de företag som dominerar den sudanesiska ekonomin.” Dessa företag bör tas i offentlig ägo, för att demokratiskt planeras och förvaltas av arbetarna och de revolutionära massorna.

En regering av arbetande människor och fattiga bönder, som genomför socialistisk politik, skulle få ett slut på plundringen av ekonomin och den ocean av elände som det medför. Den skulle avväpna kontrarevolutionen både politiskt och militärt. En sådan regering skulle vara en stor inspirationskälla för de miljoner människor som internationellt tittar med oro på slaget mellan revolution och kontrarevolution i Sudan, och skulle kunna appellera till arbetare, fattiga och förtryckta i Afrika och Mellanöstern att gå med i kampen mot kapitalism och diktatur.

Den sudanesiska revolutionens framtid är mycket osäker. Det politiska vakuum som uppstått i frånvaron av ett massparti som kan förena arbetarna och det revolutionära folket bakom ett tydligt program och visa en beslutsam väg framåt är en stor svaghet för rörelsen. Rapporter om spänningar och konflikter mellan Sudans armé och RSF indikerar att situationen kan bli väldigt rörig, med tendenser till inbördeskrig eller till och med möjligheten till en ”kupp inom kuppen”. Eller av allvarligare konflikter mellan olika väpnade fraktioner och militarer som strävar efter kontroll. Den revolutionära rörelsen har dock inte uttalat sina sista ord, och det är alla socialisters och fackaktivisters plikt att hjälpa denna kamp på alla sätt de kan för att den ska nå ett framgångsrikt resultat.

CWI / Socialistist Alternative Sudan står för:

• Omedelbar mobilisering till försvar av den sudanesiska revolutionen – för en riksomfattande generalstrejk mot militärjuntan.
• För demokratisk organisering och självförsvar av revolutionen. Bygga strejk- och försvarskommittéer på alla arbetsplatser, gator och grannskap. Upplös RSF och alla regimens miliser.
• Försvara alla demokratiska rättigheter, släpp alla politiska fångar och personer som arresterades under de sista dagarna.
• Ned med militärregimen, arrestera TMC-ledarna – för arbetarnas och de fattigas regering baserad på folkkommittéer.
• Det sudanesiska folket har rätt att bestämma sin egen framtid – nej regionala och internationella stormakters ingripande i Sudans angelägenheter.
• Skrota militär- och säkerhetsbudgetarna – för ett program med massiva offentliga investeringar i infrastruktur, hälsa, jobb och utbildning.
• Nationalisering under arbetstagarnas kontroll av alla företag och tillgångar som tillhör gamla regimens hantlangare, militär- och säkerhetsansvariga.
• Internationell arbetarsolidaritet med den sudanesiska revolutionen – ingen tillit till Afrikanska unionen, EU eller andra imperialistiska organ och regeringar.
• Ned med kapitalism, exploatering och krig. Dra tillbaka alla sudanesiska trupper från Jemen omedelbart.
• För ett fritt demokratisk och socialistisk Sudan som erkänner självbestämmanderätten för alla förtryckta nationaliteter och etniska grupper.