Sudan: krig och kontrarevolution i en ny fas

av Liv Shange Moyo // Artikel i Offensiv

I december 2018 bröt protester ut i Sudan som under veckorna och månaderna som följde skulle utvecklas till en revolution som blev till en starkt lysande inspiration för de massrörelser och uppror som svepte över världen under 2019. Fem år senare befinner sig Sudan i en fruktansvärd kontrarevolutionär utveckling.

Sedan i april förra året krigar den gamla ordningens olika beväpnade styrkor mot varandra om makten, efter att under en period ha gjort gemensam sak i att stjäla och undertrycka revolutionen. I sin väg ödelägger de nu tusentals liv, infrastruktur, jordbruk och ekonomin i stort, och själva sammanhållningen av samhället. Nu verkar den mest ökända falangen, RSF, ha ett klart militärt övertag, och sönderfallet är massivt.
I april 2023 övergick rivaliteten mellan den reguljära militären SAF (Sudanese Armed Forces), ledd av general Abdel Fattah al-Burhan som har befäl över Sudans reguljära militär, och den paramilitära styrkan Rapid Support Forces (RSF), ledd av Mohamad Hamdan Dagalo eller Hemedti, till öppet krig.
Efter att med gemensamma krafter ha undertryckt de fortsatta folkliga protesterna i ett drygt år, under ömsesidiga försök att dominera och utmanövrera varandra med andra medel, försöker de forna kuppkumpanerna nu militärt bli de ensamma herrarna på täppan.
Båda de stridande lägren är hatade av stora delar av befolkningen, som förstås är de som drabbas hårdast av konflikten.

Enligt FN:s senaste uppskattning, i december 2023, hade över 12 000 människor dödats och 33 000 skadats till följd av konflikten. Siffrorna är osäkra, då mycket lite information kommer ut ur områdena där stridigheter pågår.
Befolkningen i Darfurregionen, där båda de nu stridande styrkorna under åren 2003-2005 var involverade i att begå folkmord med mellan 200 000 och 300 000 dödade, utsätts återigen för en våg av terror, inklusive etnisk rensning, massakrer och omfattande övergrepp.
Drygt sju miljoner hade i januari tvingats fly sina hem, många i flera omgångar, allt eftersom striderna har brett ut sig. Omkring 25 miljoner uppskattas vara i akut behov av nödhjälp som mat och mediciner, men bara fem miljoner nåddes av sådan hjälp under 2023. Det finns omfattande rapporter om att främst RSF plundrar, rånar och förstör tillgångar och infrastruktur. Hjälpkonvojer och förråd har plundrats, alla privata fordon tas i beslag.
Det rapporteras att båda sidor systematiskt utövar sexuellt våld mot kvinnor och flickor. I november hade 80 procent av landets sjukvårdsanläggningar slagits ut. Tillsammans med förstörelsen av bland annat förutsättningarna för jordbruk, av el- och vattenförsörjningssystem har detta skärpt lidandet för miljoner människor. Särskilt fattiga bönder och marginaliserade samhällen har lämnats sårbara för hunger, epidemier och miljörisker.

Den 16 december föll den viktiga staden Wad Madani i RSF:s händer utan egentligt motstånd från SAF. Här, i huvudstaden för den tidigare ”säkra” delstaten, hade befolkningen på 700 000 fyllts på med omkring 86 000 människor på flykt. Nu har de som kan flytt vidare, och rädslan för vad som blir RSF:s nästa mål är stort.
RSF bildades ur Janjaweedmilisen, som användes av al-Bashir-diktaturen för att med extrem brutalitet undertrycka den frihetskamp som drevs av de icke-arabiska folkgrupperna i Darfur- och Nubaregionerna, vilket ledde till folkmordet 2003-05. RSF har också understötts av EU, som 2014 köpte deras tjänster för att hålla människor på flykt långt borta från Europas gränser; av Saudiarabien som har betalat tusentals RSF-legosoldater för att utkämpa sitt krig i Jemen, och av den Rysslandkopplade Wagnergruppen. Idag beväpnas och backas RSF till stor del av Förenade Arabemiraten.

Särskilt fattiga bönder och marginaliserade samhällen har lämnats sårbara för hunger, epidemier och miljörisker.

RSF har gjort sig kända för att för att inte bara döda och våldta, utan också systematiskt plundra och förstöra ekonomiska resurser innan de drar vidare till nästa måltavla. Nu försöker de dock presentera en bild av en alternativ regering och administration, och RSF:s ledare Hemedti har dragit ut på en diplomatisk turné i Afrika, senast hos president Rama­phosa i Sydafrika, för att i rollen som ”respektabel statsman” försöka etablera legitimitet.
Samtidigt faller samhällsstrukturerna samman och risken för konflikter mellan olika folkgrupper ökar när folk faller tillbaka på stamtillhörighet för någon sorts skydd. Sudan har 400 stammar, 114 språk och över 500 dialekter. Motsättningar mellan grupper närdes av den brittisk-egyptiska kolonialismens ”söndra och härska”-metoder.
De senaste årtiondena har de också underblåsts av bland annat klimatförändringar. Al-Burhans SAF är tillbakapressade till Port Sudan och har efter tryck underifrån börjat dela ut vapen till civila män och pojkar. Det rapporteras om att SAF och dessa styrkor attackerar unga män baserat på etnisk tillhörighet som stämmer in på RSF:s stamprofil.

Den kvarvarande struktur som håller emot sönderfallet är motståndskommittéerna, som spelade en nyckelroll i revolutionen 2019, men som började bildas redan i proteströrelsen 2013. Motståndskommittéerna är lokala kommittéer baserade i bostadsområden, byar och flyktingläger, som har organiserat allt från demonstrationer, blockader och generalstrejker till distribution av mat, mediciner och andra resurser.
Idag har de i stort sett tvingats omvandla sig till nödhjälpskommittéer – de hjälper bland annat människor att fly undan striderna. Kommittéernas aktiva tvingas också själva fly, de dödas och skadas, och är också särskilda måltavlor för båda krigförande parter.
Utöver ren överlevnad är motståndskommittéernas förutsättningar att organisera kamp eller att överhuvudtaget verka just nu extremt tillbakapressade.

Offensiv och International Socialist Alternative har ända sedan revolutionens utbrott pekat på behovet av att inte låta den stanna halvvägs eller avledas, vilket osvikligt leder till att kontrarevolutionära krafter stärks i sitt försvar av makt, kapitalism och imperialism.
Al-Burhans och Hemedtis kupp, i oktober 2021, var en förutsägbar fortsättning på den ”övergångsperiod” av militärt-civilt samstyre som i sin tur var en mer städad version av det blodiga undertryckandet av revolutionen med start i Khartoummassakern den 3 juni 2019. En liknande insikt har funnits hos motståndskommittéerna och vänsterkrafter som kommunistpartiet, och att kampen har fortsatt mot kuppen och mot juntan är starkt.
Ändå har deras avsaknad av ett grundläggande – socialistiskt och internationalistiskt – alternativ, snarare än ett program fokuserat på ”civilt styre” och skapandet av en modern ”nationell demokratisk stat” i ett föreställt inomkapitalistiskt första stadie av revolutionen, varit en tillbakahållande faktor.

Kontrarevolutionen, inklusive kriget, innebär nu en extremt instabil situation som dessutom kan påverka hela regionen och också involverar stormakter, främst regionala men bakom dem även det nya kalla krigets huvudspelare.
Den sudanesiska revolutionen har dock långa rötter, och har sedan kampen mot kolonialismen, mot Nimeirys och al-Bashirs diktaturer rest sig igen och igen.
För framtiden och för arbetare och förtryckta världen över bär de monumentala kraftmätningarna i Sudan oumbärliga lärdomar att utforska.