Massprotesterna i Sudan har snabbt utvecklats till en omfattande kamp mot hela den brutala al-Bashir-regimen.
Sudan har skakats av omfattande antiregeringsprotester sedan den 19 december, oemotsvarade i geografisk spridning, skala och varaktighet. Protesterna markerar en ny fas i kampen mot Omar al-Bashirs tre årtionden långa diktatur.
Den utlösande faktorn till protesterna var att de statliga bidragen till mjöl togs bort, vilket har lett till kraftigt höjda priser på bröd. Detta är det femtioelfte draget i en lång rad av antifattig-politik som al-Bashirs regim har anammat. Dessa åtgärder utfördes av regimen för att lyda Internationella valutafondens (IMF) ”rekommendationer”.
Den första demonstrationen började i Atbara, som historiskt är en bas för arbetarklassens antiregeringsprotester och födelseplatsen för den sudanesiska fackföreningsrörelsen i den nordöstra delstaten Nahr an-Ni.
På grund av rädslan för att prisökningen på bröd i huvudstaden Khartoum skulle innebära en för stor politisk risk beslöt sig regimen för att använda Nahr an-Ni som en testplats för prishöjningen. Priset på bröd tredubblades på ett dygn, men regimens taktik slog slint och provocerade fram de största protesterna i denna delen av Sudan på flera år.
Efter att regeringen aviserat att kostnaden för skolmåltider skulle mer än dubbleras tog studenter i Atbara till gatorna där hundratals anslöt sig i marschen mot stadens centrum. Protesterna fortsatte mot natten och spred sig till andra mindre städer i delstaten, liksom till Port Sudan, huvudstad i delstaten al-Bahr al-Ahmar. Paroller riktade sig mot regimen och de försämrade livsvillkoren. Undantagstillstånd och utegångsförbud utlystes i Atbara och alla skolor i staden stängdes.
Den andra dagen fortsatte demonstrationerna i alla Nahr an-Nis städer trots undantagstillståndet, och spred sig även till al-Gadarif i östra delen av landet där minst sex personer dödades av säkerhetsstyrkor, inklusive krypskyttar.
Protester startade i al-Obeid, delstatshuvudstad i Shamal Kurdufan samt i Dongola i norr där demonstranter satte eld på regeringssekretariatets byggnader som brann upp. Protester utbröt också i spridda delar av Khartoum, varav den största på Jacksons torg som är den huvudsakliga kollektivtransportknutpunkten i centrala Khartoum där demonstranter jagade bort polisen.
Efter fredagsbönerna den 21 december fortsatte demonstrationerna att spridas, och ilskna demonstranter i an-Nil al-Abyad brände bland annat ner det härskande partiets högkvarter. Fem delstater hade då redan utlyst utegångsförbund under nattetid. I ett försök att stävja den växande rörelsen har regeringen stängt ner internet, skjutit upp klasser och stängt ner alla universitet och skolor. Nästa dag började städer och byar i de västra delarna av landet också att resa sig i protest, däribland i Norra- och Södra Darfur.
Från början valde regimen och dess säkerhetsstyrkor kallblodig repression, men förvånades över de ilskna demonstranternas beslutsamhet, särskilt bland kvinnor och ungdomar.
Att brödsubventionen försvann var droppen som fick bägaren att rinna över. Inflationen är redan nära 70 procent enligt regeringsdata (vissa ekonomer menar dock att den verkliga inflationen är dubbelt så stor), och det sudanesiska pundet har störtdykt i värde. Avslutet på USA:s ekonomiska sanktioner i oktober 2017 har inte inneburit någon förbättring för vanliga sudaneser; istället har sanktionernas avskaffande inneburit att regimen har blottlagts inför sitt eget folk utan någon annan att skylla på.
De flesta kämpar med att ha råd med basvaror och brist på flera varor som bröd och bränsle råder i många områden, däribland Khartoum. Allt detta har bidragit till en generell ilska. Men viktigast är att protesterna snabbt har politiserats och redan från dag ett har anammat en tydlig antiregimkaraktär. Paroller och talkörer om att störta det hatade, förtryckande al-Bashirstyret är omfattande och på gatorna växer hoppet att den nuvarande rörelsen har potentialen att innebära dödsstöten för regimen.
Inom den härskande sfären råder en känsla av hjälplöshet, tvekan och panik som även har slagit hårt mot kärnan av det styrande NCP, vilket avslöjar kollapsen av regimens stöd.
Al-Bashir själv vacklar: Å ena sidan har han en försonande ton där han manar säkerhetsstyrkorna att respektera rätten att protestera och utlovar ekonomiska reformer, och å andra sidan utfärdar han fräna fördömanden av de demonstrerande som förrädare, legosoldater och utländska agenter.
Tisdagen den 25 december organiserades en marsch mot presidentpalatset av en uppsjö fackliga organisationer och oppositionspartier i Khartoum med krav på att al-Bashir ska avgå.
Sudanesiska läkare och sjukvårdspersonal lanserade en obegränsad strejk den 24 december i syfte att ”paralysera” regeringen och manade medlemmar från andra professioner att ansluta sig till deras landsomfattande arbetsnedläggelse i solidaritet med rörelsen.
Den 27 december följde journalisterna med en tredagarsstrejk i protest mot ”våldet utlöst av regeringen mot demonstranterna”, samt mot de regelbundna konfiskationerna av tidningar av säkerhetsagenter och misshandel samt arresteringar av journalister som bevakar protesterna.
Sudan har en lång historia av arbetarkamp. Om den sudanesiska arbetarklassen kan förenas i protester genom massiva strejker och protestaktioner skulle det innebära slutet för al-Bashirs styre, precis som för Abbouds och Nimeiris styren i det förgångna.
Regimens störtande måste tillåta en radikal omstrukturering av samhället och borde inte sluta som en kosmetisk förändring på ytan som behåller alla förtryckande hierarkier och den brutala ekonomiska exploateringen av massorna intakta.
För att lyckas kan en revolutionär rörelse enbart lita på sin egen kamp och inre organisering. Bygget av en oberoende vänsterstyrka är brådskande för att erbjuda ett kraftfullt politiskt instrument i kampen för arbetare, kvinnors, bönders och alla fattiga personers bästa med målet att bilda en egen revolutionär regering.
En sån rörelse måste vara beväpnad med ett program för att ta över tillgångarna och rikedomen från den korrupta styrande klicken, förstatliga Sudans stora industrier och jordbruksegendomar samt ta fram en demokratisk socialistisk planering av produktionen som sätter majoritetens behov i centrum.
