Sudan: Militärkuppen möter massivt motstånd

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Från första stund mötte militärens kupp i Sudan motstånd i form av strejker, miljonmarscher och bygget av barrikader, trots undantagstillstånd, att nätet har stängts ner, det dödliga våldet och massarresteringarna.

I söndags inleddes en ny två dagar lång generalstrejk som ska följas av olika protestaktioner vilket ska kulminera i nya massdemonstrationer landet runt den 13 november.
Samtidigt trappar olika imperialistiska makter, Afrikanska Unionen och FN upp sina försök att, över huvudet på massorna, få till stånd en ny överenskommelse mellan militären och oppositionen för att om möjligt desarmera krisen.
Men enligt Sudanese Professionals Association (SPA), som stod i spetsen för det folkliga uppror som ledde till att den mångårige diktatorn Omar al-Bashir avsattes 2019, skulle en ny uppgörelse ”mellan de militära och civila ledarna förvärra krisen. SPA uppmanade istället till strejker och civil olydnad på söndag och måndag under parollen ’Inga förhandlingar, ingen kompromiss, ingen maktdelning’ och lovade att fortsätta protestera tills en civil regering har bildats för att leda övergången till ett fullständigt civilt styre”, rapporterade Al Jazeera den 6 november.

Uttalandet från SPA, en facklig centralorganisation, är ett uttryck för den kampvilja som finns bland de aktivister som står i spetsen för kampen mot militären och som förenas i de lokala motståndskommittéerna.
Dessa lokala motståndskommittéer, som har sitt starkaste fäste i huvudstaden Khartoum, har nu börjat få ett fotfäste i alla delar av landet. Motståndskommittéerna, som är gräsrotsorganisationer som började formeras redan 2013 men fick sitt uppsving i kampen 2018-2019, har inte bara till uppgift att mobilisera till aktioner och protester, utan också att organisera exempelvis livsmedelsförsörjningen.
”Motståndskommittéerna, som är mer representativa för känslorna på barrikaderna, är rasande över generalernas maktövertagande. Kommittéer från hela Khartoum kräver inget mindre än total civil kontroll av övergången framöver och är starkt fientligt inställda till att ge militären en fortsatt politisk roll. De kommer sannolikt att utlysa fler protester om FFC [de ’civila’ politikernas paraplyorganisation som har splittrats, min kommentar] går med på en kompromiss med generalerna”, skriver International Crisis Group den 6 november.

Motståndskommittéerna och de mest kampvilliga delarna av fackföreningsrörelsen utgör en alternativ makt till militärens och elitens, som vilar på de väpnade styrkorna.
Om dessa kommittéer kan slå ytterligare rot och spridas till arbetsplatserna skapas förutsättningar för att såväl svetsa samman en landsomfattande rörelse som bildandet av ett revolutionärt parti som kan slå tillbaka militären, ställa bödlarna till svars samt konfiskera deras tillgångar. Det i sin tur skulle innebära att den gamla ordningen ger plats för en ny, baserad på massornas självorganisering.
Det är genom fortsatt kamp som militären kan splittras och försvagas, vilket skedde i Burkina Faso 2015 då masskampen, bland annat i form av generalstrejk, splittrade de väpnade styrkorna och kuppmakarna tvingades bort från makten.
Kuppgeneralerna i Sudan underskattade det motstånd som kuppen skulle möta och ”gatans makt”. I Sudan är motståndet också mer organiserat än i Myanmar och till arbetarrörelsens traditioner ska läggas den organisering och medvetenhet som de senaste årens kamp har fött.

Det är genom fortsatt kamp som militären kan splittras och försvagas.

I den process av revolution och kontrarevolution som inleddes med massprotester i slutet av 2018 och som fick Bashirs 30 år långa diktatur på fall har nya organisationer bildats och ett nytt skikt av aktivister formats i kamp. I kampen 2018-2019 spelade inte minst unga kvinnor en tongivande roll och redan från början fanns en utbredd kritik mot den uppgörelse som slöts mellan militären och de ”civila” politikerna i FFC sommaren 2019, som slöts för att avleda det nya revolutionära uppsving som följde efter massakern på protestlägret i Khartoum den 3 juni 2019.
Uppgörelsen om maktdelning skulle enligt utfästelserna bana väg för ett demokratiskt genombrott och civilt styre 2023-24, men för militären var uppgörelsen ett verktyg för att vinna tid och medel för att behålla statsmakten och stärka sin kontroll över landets ekonomi.
– Kvinnor som jag har känt sig förrådda sedan den dag de skrev under uppgörelsen med militären. Vi visste att detta (kuppen) skulle komma och vi bara väntade på det, sa en ung aktivist till Financial Times den 29 oktober.

Enligt uppgörelsen skulle Sudan under de kommande åren styras av ett ”suveränt råd” med militära och ”civila” företrädare. Vid sidan av det ”suveräna rådet” skulle det också bildas en regering. General Abdel Fattah al-Burhan, kuppledaren, blev rådets ordförande och de facto statschef. I maj i år skulle ordförandeskapet övergå till en ”civil” representant. Men så skedde inte, vilket på nytt avslöjade att militären inte ämnade lämna ifrån sig makten.
Det så kallade övergångsstyret blev en krisregim som genomförde nedskärningar, och om det inte vore för den förvirring som uppgörelsen skapade och pandemins utbrott skulle den sannolikt ha utmanats av ”gatans makt” under 2020.
I år fördjupades den redan svåra krisen av hyperinflation och tilltagande matbrist, samtidigt som militären inledde sina kuppförberedelser för att sedan använda den misslyckade kuppen den 21 september som ursäkt för att ytterligare stärka sin makt.
Veckorna innan kuppen den 25 oktober kantades av provokationer från militären, som också manade sina anhängare att demonstrera.
De ”civila” politiker som samregerade med militären och de imperialistiska makter som med hot och löften möjliggjorde 2019 års överenskommelse bär också ett ansvar för kuppen.

Efter kuppen har USA med flera västländer känt sig tvingade att fördöma militären, men samtidigt hävdar exempelvis Jeffrey Feltman, USA:s sändebud för Afrikas Horn, att ”det är oundvikligt” att militären också i framtiden ska ha en roll i landets styre. Det vill säga en återgång till det ”samregerande” som rådde innan kuppen den 25 oktober.
Det är rädslan för att Sudan ska bli en ”failed state” (en stat i sönderfall) och dess geopolitiska följder i en region som skakas av krig och kris, samt inte minst oron för att kampen mot militären ska splittra de väpnade styrkorna och bli till ett uppror, som har fått USA med flera att mana kuppgeneralerna att ta ett steg tillbaka.
Eller som International Crisis Group skriver: ”Alternativet är med största sannolikhet fler arga protester på gatan, tillsammans med risken för brutala tillslag som kan utlösa mer utbredd opposition och konflikt i hela landet samt öppna ytterligare splittring inom själva militären. Ingen av dessa utvecklingar skulle tjäna någon utomstående makts intressen.”

Men för massorna finns det bara ett alternativ: att fortsätta kampen för att störta militären och påbörja bygget av ett nytt Sudan genom att sammankalla en revolutionär konstituerande församling som kan staka ut en väg mot verklig demokrati, nationellt självbestämmande, fred och socialism.