Den värsta torkan på tio år har drabbat Östafrika. 15 miljoner människor i Kenya, Etiopien, Eritrea, Somalia, Djibouti och Sudan hotas av svält – för omkring åtta miljoner av dessa är situationen akut.
I vissa områden har regnen nu börjat falla, men i andra förblir vattenbristen ett faktum. Besökande journalister berättar om människor som färdas i trettiotvå timmar med sina åsnor och kameler för att hämta vatten – enkel väg.
Även om den stundande regnperioden för med sig normalt regnfall, kan torkan få långvariga konsekvenser för Östafrikas befolkning.
I de värst drabbade områdena är 90 procent av befolkningen nomader som lever av boskapsskötsel. Torkan har på sina håll inneburit att upp emot 70 procent av alla boskapsdjur dött, vilket berövat många den enda utkomsten.
Som vid varje katastrof är det de fattigaste som drabbas. 41 procent av Östafrikas nomader lever på mindre än en dollar om dagen, vilket lämnar dem helt utan säkerhet när en katastrof – som en torka – inträffar. Antalet torkor har ökat på senare år och förutspås fortsätta öka. Den amerikanska hjälporganisationen CARE säger att det handlar om hundratusentals människor – många helt utan utbildning – som behöver hitta ett annat sätt att försörja sig på.
För tillfället är omkring 3,5 miljoner kenyaner helt beroende av internationell hjälp för sin överlevnad – 500 000 av dessa är barn. Oxfam flaggar för att Kenya håller på att ställas inför den allvarligaste humanitära katastrofen sedan självständigheten från England 1963.
Överbelastade sjukhus
Frånvaron av sjukvård är slående: i Garissa, ett av de svältdrabbade områdena, bor 400 000 människor, men där finns bara ett sjukhus som har möjlighet att hjälpa barn som lider av akut undernäring.
Överbelastningen på sjukhusen gör att läkare och sjuksköterskor inte hinner med att ta hand om de undernärda barnen, som då lämnas i sina mödrars vård. Instruktionerna mellan läkare och mödrar försvåras av att mödrarna sällan kan läsa.
Dessutom har långt ifrån alla mödrar möjlighet att betala för sina barns medicin – vilket, hårresande nog – är en förutsättning för att få hjälp. Vården av ett kraftigt undernärt barn kostar omkring fem kronor per dag. SF Chronicles utsände berättar om två-åriga Malyun Osman som väger knappt 5,8 kilo och är intagen på sjukhuset. Hennes mamma har inte råd att betala avgiften. Fram till 30 mars (då artikeln skrevs) hade sjukhuset lyckats bekosta hennes vård, men inga garantier fanns för att det skulle kunna fortsätta göra det.
Att Östafrika nu går in i regnperioden avhjälper inte katastrofen. Som Offensiv skrev i förra veckan, leder regnen på kort sikt till ökad risk för epidemisk spridning av sjukdomar som malaria och kolera.
Den 10 april rapporterade IRIN (nyhetsorgan finansierat av FN), att häftiga regnfall lett till översvämningar i Kenya. Men eftersom de korta regn som borde ha fallit mellan oktober och december helt uteblev, är marken så uttorkad att häftigt regn snarare leder till ökad erosion – växtligheten är så uttorkad att den helt enkelt spolas bort. Även om situationen för jordbruket normaliseras kommer det att dröja upp till tre månader innan den första skörden kan förse människor med mat.
Kapitalismens logik
Medan Kenya dränks i vatten har norra och centrala Somalia ännu inte fått något regn och vattenpriserna fortsätter att stiga, rapporterar Somalisk media. I Somalia försvåras situationen av det instabila läge som sedan åratal av inbördeskrig råder i landet. Landet saknar statligt finansierad sjukvård och skola. En regering valdes i Kenya förra året, men har inte lyckats etablera sig i hemlandet och står handfallen inför våldsamheterna mellan rivaliserande klaner. Spädbarnsdödligheten är en av de högsta i världen: vart fjärde barn dör också under normala skördeår.
Den sparsamma rapporteringen från torkan i västerländska medier är lika självklar som att undvika alla paralleller mellan Östafrikas beroende av bistånd och den imperialistiska ekonomiska politiken.
Västerländska företag tjänar fortfarande goda pengar på Östafrikas naturtillgångar och tredje världen är fortfarande underställd de handelshinder som WTO (exempelvis TRIPS) och EU (jordbrukstullar) påtvingat den.
Svält och krig har blivit en del av vår vardagliga uppfattning av situationen i Afrika. Detta, tillsammans med det faktum att utvecklingsländernas befolkning dödas av botliga sjukdomar och arbetar för svältlöner, är en del av kapitalismens logik. I det kapitalistiska systemet kan det också framstå som ett framsteg att FN nu på allvar börjar diskutera upprättandet av en permanent katastrofhjälpsfond. Men problemets kärna – den enorma snedfördelningen som har sin grund i en världsproduktion som dirigeras av vinst och inte av behov – är det ingen som vågar närma sig.
Ulrika Waaranperä
