(S)vångremspolitik med Tidöpartierna

Av Per Olsson // Artikel i Offensiv

I mitten av oktober blev Socialdemokraterna och Centerpartiet överens med Tidöpartierna om nya åtstramande budgetregler. Överenskommelsen innebär att det så kallade överskottsmålet ersätts med ett balansmål för statens finanser. Med sitt nya svek har den klick som leder socialdemokratin, till regeringspartiernas stora glädje, gett nytt bränsle till partiets förtroendekris.

Kritiken har också varit skarp. ”Socialdemokraterna och Moderaterna i armkrok när Sverige kör ut över stupet”, skrev LO:s tidning Arbetet. I Aftonbladet skrev Daniel Suhonen, som leder den fackliga tankesmedjan Katalys, att: ”Magdalena Anderssons socialdemokrater har lyckats med konststycket att splittra sitt eget regeringsunderlag och fila ner konfliktlinjerna och spänningarna i Tidö-samarbetet. Samtidigt gjorde sossarnas superförhandlare så att en nu allt mer osannolik rödgrön regering efter valet 2026 är bundna av ett åtstramande finanspolitiskt ramverk till 2035.”

Det senaste (s)veket var dock inte en tillfällig avvikelse, utan ännu ett utslag av såväl den högerpolitik som partiet länge har bedrivit som toppstyret inom S. Under den blåbruna regeringen har partiet dessutom tagit nya kliv högerut och ställt sig bakom Tidöpartiernas rasistiska och reaktionära paradigmskifte, den stadigt upptrappade batongpolitiken samt den militära upprustningen. Socialdemokraterna anser till och med att den militära upprustningen går för långsamt, trots att militären får ytterligare ett tillskott på totalt 174 miljarder kronor fram till 2030 och militärutgifternas andel av BNP ökar till 2,6 procent 2028.

I sin senaste skuggbudget (oktober i år) sa exempelvis S ja till sänkt skatt på ISK-sparande, vilket ger mest till redan rika och ger välbärgade familjer möjlighet till ökat skattefusk. För tre år sedan ville S höja skatten på ISK-sparandet.

S är också lika mycket kärnkraftskramare som Tidöpartierna och har öppnat för att det åter ska bli tillåtet att bryta uran i Sverige. Och bara någon dag efter överenskommelsen om den framtida budgetpolitiken med Tidöpartierna deklarerade Socialdemokraterna att man ställer sig bakom de blåbrunas förslag om ett system med anonyma vittnen, som enligt Lagrådet skulle innebära ”ett betydande avsteg från hittills vedertagna rättsprinciper”.

I överenskommelsen påstås att balansmålet innebär att omkring 25 miljarder kronor årligen ”frigörs” och kan användas till ”viktiga investeringar, bland annat till försvarssatsningar”, enligt finansutskottets ordförande Edward Riedl (M). Men i själva verket kommer den fortsatta militära upprustningen att sluka dessa miljarder och det blir inget kvar till samhällsnyttiga satsningar. Istället väntar nya nedskärningar och övergivna klimatmål.

”Vi kommer att få möta dyrare el, högre kommunalskatter, högre VA-avgifter, bostadsbrist och en allt sämre fungerande infrastruktur” (Dagens Arena den 17 oktober).

Socialdemokraterna är numera ett rakt igenom borgerligt parti. Det kan heller inte uteslutas att S-ledningen har gjort överenskommelsen för att öppna en dörr till ett framtida regeringssamarbete med Moderaterna.

LO:s nya ordförande Johan Lindholm har flaggat för att LO-fackens miljonstöd till Socialdemokraterna kan dras in. Så bör absolut ske, varför ska fackföreningar ge stöd till ett parti som inte bedriver arbetarpolitik? Men det kan inte stanna där. Utan det måste bli ett led i en facklig förnyelse genom mobilisering av medlemmarna, kamp istället för reträtter och att fackföreningarna går i bräschen för att bygga stöd för en antikapitalistisk politik och ett nytt, stort arbetarparti.

• Bort med den blåbruna regeringen – för en socialistisk arbetarpolitik. 

• För arbetarrörelsens socialistiska återfödelse med demokratiska och kämpande fackföreningar och ett nytt arbetarparti.