Den senaste tiden har den ena borgarblaskan efter den andra spridit lögner om ryska revolutionen.
Adam Cwejman på GP:s ledarsida den 10 november tror det räcker att upprepa att Oktoberrevolutionen var en ”kupp” tillräckligt många gånger för att det ska vara sant. Även Petter Bergners ledare i Sundsvalls Tidning den 8 november ljuger, då den blandar ihop revolutionen med stalinismens kontrarevolution samt glömmer liberalismens brott.
Svar till GP 10/11:
Metoden från Adan Cwejman är välkänd. Han döljer att bolsjevikerna fick majoritet i den enda valda representativa församlingen i Ryssland på hösten 1917, sovjeterna, som arbetarnas, böndernas och soldaternas råd kallades.
Han döljer vilka beslut som togs av den nya regering som utsågs av sovjeternas kongress. Dekret om fred och slut på första världskriget, dekret om att ta jorden från godsägarna och ge den till de som brukade den, självständighet för Finland och andra av tsar-Ryssland förtryckta nationer med mera.
Adam Cwejman skriver om den provisoriska regering som tillträdde sedan tsaren störtades i februari: ”Planen var att fria val skulle hållas och en demokratisk era skulle påbörjas.” Varför skriver han då inget om vilka beslut som togs under den åtta månader långa perioden vid makten?
Några milstolpar GP undviker att nämna: Den provisoriska regeringen inledde en krigsoffensiv i juni. Ryska trupper skulle sikta på att inta Konstantinopel, som liberalen Miljukov hade skrivit i april i ett hemligt brev till de allierade i England och Frankrike. Att brevet avslöjades ledde till massprotester.
I protest mot kriget ville beväpnade arbetare och soldater ta makten i Petrograd i början av juli. Bolsjevikerna ansåg att det var för tidigt, då upproret saknade tillräckligt stöd i resten av landet. Men regeringen och militären lade ändå skulden på bolsjevikerna. Partiets ledare fängslades, dess tidningar förbjöds och lokaler krossades. Antisemitism uppmuntrades och pogromer inleddes.
Från och med då planerade borgerlighet och militär att införa diktatur – med eller utan tsarens återkomst. Men kuppförsöket från general Kornilov i slutet av augusti slogs tillbaka av arbetare och soldater, genom att övertyga massan av Kornilovs soldater att byta sida. Det var bolsjevikernas agerande mot kuppförsöket och den växande ekonomiska krisen som gav partiet majoritet i sovjeterna. Samtidigt tog fattiga bönder över tusentals gods från de tidigare ägarna.
Den provisoriska regeringens svar var att arrestera dessa bönder och tidvis försöka förbjuda strejker och möten i städerna. Så demokratiska var den tidens liberaler och konservativa! Att de hade stöd av högersocialdemokrater och högern inom socialistrevolutionärerna innebar att dessa båda partier tappade stöd bland arbetare, soldater och bönder.
Adam Cwejman gör stor affär av valen till den konstituerande församlingen. Han skriver att socialistrevolutionärerna fick 40 procent och bolsjevikerna 24 procent, men inte att det största borgerliga partiet – kadeterna – fick 4,7 procent! Eller att högersocialdemokraterna, mensjevikerna, fick drygt 3 procent.
Det är hyckleri när GP:s ledarsida låtsas måna om ett parti som heter socialistrevolutionärerna, SR, och dessutom döljer att SR splittrades i september 1917, där majoriteten följde med vänster-SR. Men eftersom kandidaterna till valet till den konstituerande församlingen hade utsetts tidigare dominerade högern bland dem.
Adam Cwejman säger inget om att vänster-SR gick med i regeringen tillsammans med bolsjevikerna i december 1918. De hade tre ministerposter fram till mars, då partiet lämnade regeringen i protest mot det fredsavtal som förhandlats fram med Tyskland. Vänster-SR ville ha ett fortsatt ”revolutionärt” krig. De till och med mördade den tyske ambassadören för att försöka provocera fram ett sådant. Bolsjevikerna, däremot, hade omedelbar fred som ett av sina viktigaste krav. På sommaren 1918 dödade socialistrevolutionärerna två av bolsjevikernas ledare och försökte döda Lenin.
Våren 1918 genomförde den vita sidan de första massakrerna, i Finland, där 30 000 på den röda sidan dödades. Från maj 1918 startade generaler i olika delar av före detta tsar-Ryssland kriget: Kornilov, Krasnov, Koltjak, Wrangel med flera. Från sommaren fick de understöd av invaderande arméer från England, Frankrike, Tyskland (de som stod emot varandra i dödens skyttegravar på västfronten var här enade), USA, Japan med flera – sammanlagt elva stater.
Det var först under 1918 som den Röda armén skapades. Tack vare stödet från den ryska befolkningen – arbetare och bönder – kunde denna besegra de vita. Adam Cwejman skriver naturligtvis inget om den vita kontrarevolutionens judepogromer – minst 150 000 döda, även enligt antikommunister.
Men även mitt under inbördeskriget togs en rad progressiva beslut som GP förstås inte nämner. Ryssland under bolsjevikerna var det första land som införde rätt till skilsmässa, rätt till abort, att homosexualitet blev lagligt, att rasism och antisemitism förbjöds i lag och så vidare. Att dessa beslut sedan revs upp av Stalin bevisar verkligen den avgrundsdjupa skillnaden mellan stalinism och bolsjevism – för dem som inte har insett att Stalin bara kunde ta makten genom ett ensidigt inbördeskrig mot själva bolsjevikpartiet.
Är GP och Adam Cwejman ens motståndare till första världskriget och att tsaren störtades? Vad arbetare, bönder och fattiga i Ryssland ansåg är tydligt för den som studerar historien, och hur de agerade är ett exempel än idag.
Svar till ST 8/11:
Det är komiskt när Bergner i Sundsvalls Tidning skriver att den reformistiska arbetarrörelsens ”fredliga former” är att föredra. Då måste Bergren trolla bort världskriget. Anledningen till att bolsjevikerna bröt med den socialdemokratiska arbetarrörelsen var för att dessa stödde borgarnas krig. När Bergner angriper Lenin för elitism och intolerans köper han och sprider stalindiktaturens historieförfalskning.
Tvärtom var Lenins bolsjevikparti ett parti fullt med debatter. Lenin själv hamnade i minoritet och fick kämpa för att få med sig majoriteten. Det gällde både inför revolutionen och efteråt. Till exempel var Lenin i minoritet till en början vad gällde kravet på ”all makt till sovjeterna”, vilket var själva revolutionsparollen eftersom sovjeterna var det organ som ledde arbetarnas maktövertagande.
Stalinismens diktatur på 1930-talet utgjorde en politisk kontrarevolution. Den orsakades av revolutionens isolering i ett fattigt land och bestod i att arbetarklassen slogs tillbaka och en ny elit växte fram. Stalin kunde upprätta sin diktatur först efter ett utdraget inbördeskrig där bolsjevikpartiet krossades. Vilka kämpade emot stalinismen? Inte var det några liberaler, utan det var ledarna för Oktoberrevolutionen. Trotskij var huvudanklagad i Stalins Moskvaprocesser. Hans anhängare mördades och skickades till Gulag.
Arbetarklassen slogs tillbaka internationellt under 1930-talets kontrarevolution efter de framgångar som följt åren efter Oktoberrevolutionen. I de borgerliga staterna ledde det till nazism och fascism.
Vad gjorde då Bergners liberaler under denna epok av kontrarevolution i de stater där de hade inflytande? Tyskland var det viktigaste landet i Europa. Den 23 mars 1933 röstade samtliga liberala riksdagsledamöter för en lag om att ge obegränsade befogenheter till Adolf Hitler. Det var med den lagen Hitlers koncentrationsläger och utrotning av socialister, judar med mera gjordes formellt laglig.
I Sverige pressade arbetsgivarna arbetarna hårt och skickade in fascistiska strejkbrytare för att knäcka dem. När arbetarna protesterade skickade liberala regeringen ledd av C. G. Ekman flera gånger in militär för att slå ned protesterna. Mest känt är massakern i Ådalen 1931. Detta var det liberalerna hade att erbjuda under denna tid.
Vid en mängd tillfällen där socialistiska rörelser har vunnit stöd har liberalerna stött kontrarevolutionens terror och massmord. Exempel är i Guatemala på 1950-talet, Indonesien på 1960-talet liksom Pinochets kupp i Chile på 1970-talet.
Verkligheten är det bästa argumentet mot dagens kapitalism. Världen idag håller på att slitas sönder av våld, terror, orättvisor och miljöproblem. En socialistisk värld är inte bara möjlig, utan en nödvändighet. ■
