Svar på högerns hets mot apatiska flyktingbarn

av Stefan Lundqvist // Artikel i Offensiv

Sedan en månad tillbaka har den gamla och sedan 15 år kullkastade anklagelsen om att de så kallade ”apatiska barnen” fejkar sitt tillstånd nu plötsligt återuppstått. Detta sedan magasinet Filter intervjuat två idag unga vuxna som i en artikel berättar hur deras föräldrar med våld tvingade dem som barn att sluta äta och dricka och manipulera ett tillstånd av uppgivenhetssyndrom som de hoppades skulle ge en sista möjlighet till att få stanna i Sverige.

Gellert Tamas var den journalist som 2006 gick till botten med påståendena. I två Uppdrag granskning-avsnitt och senare boken De apatiska kunde han vederlägga alla anklagelser som grundlösa rykten och myter.
Idag säger han att han – även om han inte själv stött på ett enda fall av manipulering – inte har någon anledning att betvivla ungdomarnas uppgifter i Filter. Däremot kritiserar han artikelförfattaren Ola Sandstig, som han menar drar för stora växlar på vittnesmålen om oförsvarbara övergrepp i form av svält och våld av dysfunktionella föräldrar, och sedan generaliserar och misstänkliggör majoriteten av sjuka barn och föräldrar för att fara med osanning.
Ola Sandstig generaliserar i artikeln också allvarlig kritik mot professionen barnläkare, psykologer och behandlande personal i vården för att ha insett men blundat för manipulation av rädsla för att bli stämplade som rasister. 

Undertecknad arbetar på ett kommunalt HVB-hem och har själv i tre olika fall erfarenhet av arbete med barn med uppgivenhetssyndrom. Graden av tillståndet i fallen har varierat från de i djupaste dvala och kontaktlöshet till barn där tillståndet av vakenhet i viss mån skiftat, gått fram och tillbaka.
Genomgående har den personal jag har mött varit mycket engagerade i att stimulera och hjälpa barnet tillbaka till livet igen. Föräldrarna har varit trötta, deprimerade och ängsliga över sina barns tillstånd, samtidigt som de skött deras personliga hygien och sondmatning.
Så varför ger Filters artikel 2019 upphov till att de gamla argumenten mot dessa asylsökande familjer dammas av igen? Bevisligen har ett fåtal fall av manipulering av barn inträffat och detta kan naturligtvis tyvärr även inträffa idag. Detta är övergrepp och barnmisshandel som Offensiv tar tydligt avstånd från.
Däremot kan det förstås – om än inte försvaras – av en på 2000-talet allt omänskligare flyktingpolitik där de flesta asylskäl idag misstänkliggörs och barn utvisas till ett Afghanistan i krig, terror och förtryck. När en asylansökan ständigt möts av avslag kan desperata föräldrar drivas till desperata handlingar inför skräcken att utvisas med sin familj tillbaka till den fasa de flytt ifrån. Jag är övertygad om att detta tillhör undantagen.

Men 2019 finns en jordmån för revansch hos de flyktingkritiker som 2006 bevisades ha fel av Gellert Tamas och en solidarisk opinion som demonstrerade och till slut vann amnesti för de apatiska flyktingbarnen. De flesta etablerade partierna jagar idag i SD:s jaktmarker för att vinna stöd och väljare. De vanligaste politiska utspelen från politikerna tycks vara försämringar för asylsökande. 
Filters artikel skrivs inte på beställning men ändå i denna tidsanda och dåtidens misstänkliggörare, alltifrån Hanne Kjöller i DN till psykiatrikern Thomas Jackson (som ett tag var medlem i nazistiska Svenskarnas parti), vädrar morgonluft och hävdar att de hade rätt redan 2006. De sågar Tamas när de återigen som Kjöller misstänkliggör eller som Jackson hävdar att alla med diagnosen uppgivenhetssyndrom spelar teater med införstådd eller godtrogen BUP-personal.

Men 2019 finns en jordmån för revansch hos de flyktingkritiker som 2006 bevisades ha fel av Gellert Tamas och en solidarisk opinion som demonstrerade och till slut vann amnesti för de apatiska flyktingbarnen.

Det är i mitten av 2000-talet, efter 1990-talets hårdnande av svensk asylpolitik under S-regeringen Göran Persson. Allt fler asylsökande barnfamiljer utvisas i gryningen med polishandräckning. Nu visas plötsligt på TV hur till synes medvetslösa barn rullas in i flygplan för att deporteras till det land de har flytt ifrån. 
”Apatiska barn” blir ett begrepp som senare uppdateras av psykiatrin till diagnosen ”barn med uppgivenhetssyndrom”. Ansvariga utvisningspolitiker och tjänstemän sprider uppgifter om att föräldrarna i familjerna som oftast kommer från forna sovjetrepubliker och Balkan misstänks ha förgiftat sina egna barn, och anklagelserna hängs ut på kvällstidningarnas löpsedlar. Men svartmålningen visar sig vara grundlösa anklagelser efter att barnen har läkarundersökts.
Regeringens nationelle samordnare för utredningen om asylbarn med uppgivenhetssyndrom Marie Hessle och dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg blåste under misstankarna om manipulation på med påståendet om att de apatiska tycktes vara unika för Sverige.
Även detta argument kunde Gellert Tamas vederlägga efter att ha funnit liknande symtom hos traumatiserade barn i England och Australien. Filters Ola Sandstig tycker dock att dessa exempel är för få och inte heller jämförbara.

Idag är barnläkaren Karl Sallin på Karolinska, som har forskat i ämnet, landets auktoritet på uppgivenhetssyndrom. Han anser att socialstyrelsens råd för hur sjukdomen ska behandlas för att skydda barn mot manipulation nu bör kompletteras med att beredskap ska finnas för möjligheten att barnet tvingas manipulera. Cirka 100-150 barn insjuknar varje år. 
Sallin tycks instämma i tidigare analys att uppgivenhetssyndromet har psykosomatiska orsaker där barnen har en historia med svåra trauman där de till exempel har bevittnat hur deras trygghetspersoner – till exempel föräldrarna – misshandlats och kränkts. Till detta tillkommer en flykt och en lång och osäker asylprövning i Sverige, med återkommande negativa asylbesked. 
När deprimerade föräldrar tappar stora delar av sin föräldraförmåga och inte längre kan förmedla hopp skapas en uppgivenhet som blir somatiskt hos barnet. 

Idag sägs behandlingshemmet Solsidan, som ingår i det offentligägda bolaget Gryning Vård, ha de bästa resultaten i landet i att återföra barn med uppgivenhetssyndrom till ett vaket, medvetet och aktivt liv. De har botat alla 30 barn de hittills behandlat på hemmet i Skara. Deras metod är att bygga en förtroendeallians med barnet och föräldrarna. Föräldrarna bor de första veckorna på Solsidan tillsammans med barnet för att sedan flytta därifrån. Kontakten med föräldrarna upprätthålls varje vecka i Skypesamtal där personalen informerar dem om veckans aktiviteter och tillståndet för deras barn.
Anledningen till att föräldrarna flyttas från barnet är inte oro för risk att de ska tvinga barnet till manipulation, utan i första hand att frigöra barnet för den stress, oro och hopplöshet som präglar stämningen hos familjer som har fått avslag i asylprocessen. 

Solsidan, men även undertecknad, har även varit med om barn som har tillfrisknat först ett halvår efter att familjen har fått uppehållstillstånd. Solsidan kan rapportera även när familjen fått ett nytt avslag. 
Filters artikel driver en tes att psykiatrin till skillnad mot Solsidan i för hög grad somatiserat vården av barnen med uppgivenhetssyndrom. Min erfarenhet är inte det. Barnen har inte legat kvar länge på sjukhus, utan snabbt skrivits ut till hemmet eller HVB-hemmet med förklaringen att barnet har positivare prognos att tillfriskna i en miljö där sinnena känner igen röster, sammanhang, beröring och dofter. 
Familjer och behandlingspersonal har handletts i regelbunden stimulering av barnen. Socialstyrelsen har också försett BUP-mottagningar, föräldrar och personal med en handbok Vägen tillbaka (2016) som bygger på just Solsidans arbete med barn med uppgivenhetssyndrom.