Svar till LO-toppen om ”destruktiva strejker”

Sällan har en fackförening krupit så mycket för arbetsgivare och stat som i LO:s nya broschyr till försvar av försämringarna i strejkrätten. På 20 sidor upprepar LO-juristen Claes-Mikael Jonsson gång på gång att fackföreningarna ska visa “respekt” för arbetsgivare och domstolar. Strejker kallas “destruktiva”, Hamnarbetarförbundet utpekas som motståndare och marknadsekonomin framhålls som positiv.

Broschyren sägs vara ett svar till “fackligt förtroendevalda som är upprörda och frågande” när LO-topparna tillsammans med regeringen och Svenskt Näringsliv vill inskränka strejkrätten. Men argumenten verkar mer vara till för att övertyga borgare och direktörer, samtidigt som opinionen mot lagen växer, med demonstrationer och uttalande från lokala fack.

I broschyren saknas fakta, både om konflikten i hamnarna och historiskt. Det finns inte heller några hänvisningar till fackligt aktiva som stöder försämrad strejkrätt.

De inskränkningar som föreslås innebär att strejkrätten endast gäller för att uppnå ett kollektivavtal. Svenskt Näringsliv hoppas förstås att det ska hindra facklig kamp och öppna för nya arbetsgivarvänliga fackföreningar. Här är några påståenden i broschyren och våra svar;

Hamnarbetarförbundet “spelar roulett med strejkrätten”. “Strejkvapnet är kraftfullt och måste användas med gott omdöme. Det är ett vapen som ska vårdas och användas i fackliga syften.”

SVAR: Sanningen är att Hamns strejker handlat om att försvara sig mot en aggressiv arbetsgivare. När konflikten ställdes på sin spets i januari-februari i år hade Hamn varslat om 189,5 timmar strejk medan arbetsgivarna i Sveriges Hamnar varslat om 1021 timmar lockout.

LO-broschyren säger ingenting om lockouterna! Eller att bolaget som styr Göteborgs hamn, APM Terminals, aktivt försökt avskaffa Hamns fackliga rättigheter: stängt kontor, inte godkänt valda representanter och till och med avskedat fackligt aktiva. Det “missbruk av stridsåtgärder” som LO-broschyren talar om har arbetsgivarna stått för.

LO-ledningens eget “missbruk” handlar istället om att inte utlysa de strejker och kamprörelser som behövs för att försvara medlemmarnas villkor. Det som skulle behövas i Sverige är istället utvidgad strejkrätt, till exempel lokal strejkrätt. Sedan länge är det fredsplikt som gäller i lokala förhandlingar. På 1970-talet avskedades arbetare efter en del lokala strejker, så kallade “vilda strejker”.

Fackföreningarna är en “kartell” för att kontrollerna “prisutvecklingen” på lönearbete. “Det kan bildas organisationer som står utanför den fackliga arbetarrörelsen, men som vill vinna marknadsandelar genom att organisera samma grupper. Hamnarbetarförbundet kan betraktas som en sådan facklig organisation.”

SVAR: Hamn står inte “utanför den fackliga arbetarrörelsen”. Hamn har 1 300 yrkesverksamma medlemmar. LO-förbundet Transport säger sig organisera 55 procent av hamnarbetarna. Men bara en tredjedel av hamnarbetarna i Göteborg är med i Transport, resten är med i Hamn. Hamns representanter deklarerade i början av året “Vi har inte ambitionen att tränga ut Transport och ta över riksavtalet. Vi vill vara med och bära det som en jämbördig part tillsammans med Transport.”

Hamn vann också mycket riktigt ett avtal nu i vår, sedan Sveriges Hamnar först varslat om den rekordlång lockout och Hamn svarat med att strejkvarsel. Det starka stödet från fackliga grundorganisationer, inklusive många LO-klubbar och avdelningar, gjorde att arbetsgivarna tvingades backa. Men trots detta står regeringen och LO-toppen fast vid förslaget om försämrad strejkrätt.

“Mot bakgrund av konflikterna i hamnarna inleddes förhandlingar mellan fack och arbetsgivare på central nivå. Syftet med förhandlingarna var att förtydliga hur strejkrätten bör användas.” “För LO och förbunden var det önskvärda en reglering genom avtal. Tyvärr fanns inte den möjligheten … Det var därför nödvändigt att ta hjälp av staten och göra uppgörelsen till lag. Bara så kunde uppgörelsen få effekt.”

SVAR: Här visas tydligt hur förhandlingarna mellan Svenskt Näringsliv och facktopparna endast handlade om “strejkrätten”. Det var Hamn som skulle stoppas, inte de aggressiva arbetsgivarna. När klassamarbetsalliansen med arbetsgivarna inte räckte sökte LO-ledningen “hjälp av staten”. Men staten är långt ifrån neutral. Lagar och politiska beslut är starkt förankrade på arbetsgivarnas och kapitalets sida och kan bara utmanas av en aktiv och kämpande arbetarrörelse.

“Inte heller kan staten och allmänintresset långsiktigt passivt se på när konflikter med oklara syften hotar stora ekonomiska värden.”

SVAR: LO-juristen rättfärdigar här att staten ingriper med lagar för att rädda “stora ekonomiska värden”. Det finns inget neutralt “allmänintresse”. Samhället består i grunden av två klasser, kapitalister som äger storföretag och banker och arbetare som lönearbetar. Att använda staten för att skydda storföretagens vinster är motsatsen till vad fackföreningarnas uppgift är.

“När demokratin växte fram fick vanligt folk också frihet att samlas, demonstrera, bilda fackföreningar och strejka utan att riskera att straffas av statsmakten.”

SVAR: Demokratiska rättigheter är inte något vanligt folk “fått” genom att det “växte fram”. Motsvarande direktörer som LO nu samarbetar med för att inskränka strejkrätten har i alla tider kämpat mot demokratiska och fackliga rättigheter. Arbetarkämpar fick sparken och dömdes till fängelse i kampen för dessa rättigheter.

“Makt att påverka andra människors beteende får man genom tre typer av makt. (…) • Destruktiv makt. Man kan förfoga över ett hot som gör andra människor rädda. Det kan röra sig om allt mellan fysiskt våld till ilska. Fackligt kan det handla om hot om revolution eller demonstration. Strejken eller hot om strejken är kanske det tydligaste exemplet på facklig destruktiv makt.”

SVAR: Hela stycket är absurt och helt utan förankring i verkligheten. Strejker är inte till för att göra “andra människor rädda” eller “påverka andra människors beteende”, utan för att förbättra villkor eller stoppa försämringar. Vad har det med “fysiskt våld” att göra?

Under en lång period efter andra världskriget kunde den svenska arbetarrörelsen vinna reformer och löneökningar utan att strejka. Företagen gjorde stora vinster och facken var starka. Den förhandlingsmodellen har sedan länge förkastats av arbetsgivarna. När LO-topparna och andra fackliga ledare fortsatt att söka samförstånd har det slutat i låga löneökningar och gradvis försämrade villkor som blivit allt mer individuella.

“När det gäller tv-apparater, snus, banktjänster och många andra saker är konkurrens positivt för konsumenter. Priserna sjunker. Prylarna blir bättre. Avgifterna blir lägre.”

SVAR: LO-broschyrens skrivbordsbeskrivning av konkurrens stämmer inte alls – är det någon som upplevt att “priserna sjunker” och “avgifterna blir lägre”? På de flesta områden är konkurrensen för länge sedan ersatt av ett fåtal monopol. Det största effekten av den kapitalistiska marknaden de senaste åren är snarare företagens ökade vinster. “Konkurrens” inom välfärden har betytt försämrade villkor för både anställda och brukare.

LO-ledningen använder denna “positiva” konkurrens för att sedan säga att det inte ska finnas konkurrens mellan fackförbund. Det är sant att löntagare inte ska tvingas konkurrera med varandra genom att erbjuda sämre villkor och löner. Men om LO-topparna oroas av att Hamn erbjuder ett mer demokratiskt och kämpande fack är det en konkurrens som arbetare vinner på.

LO-broschyren säger att försämrad strejkrätt inte är ett hot mot fack som står för “traditionerna på svenska arbetsmarknaden. Det handlar om att hitta ett sätt att leva med motståndaren. Att stå upp för självregleringen och kollektivavtalsmodellen innebär även att man respekterar motståndaren.”

SVAR: Det fanns fack i slutet av 1800-talet som “respekterade motståndaren” – det var de liberala facken. Den socialistiska arbetarrörelsen tog istället strid mot sina motståndare. Det var så arbetsgivarnas diktatur på arbetsplatserna pressades tillbaka. Den motståndare som LO-ledningen vill leva med driver idag krav på mycket drastiska försämringar för de flesta löntagare.