Svaret på krig kan inte vara krig

Av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

De politiska skeendena har ett tempo som skapar chock, kaos, förtvivlan och rädsla. Vi har verkligen skäl att sörja att vår tid på jorden förpestas av krig, rasism, utsugning och förtryck. Det är inget nytt, men för många har det kommit så mycket närmare och slöjor har rivits av. Offensivs budskap denna vecka vänder sig till alla antikapitalister – nu när det stormar, låt oss ta stöd av varandra och stå fast vid den internationella solidariteten arbetare emellan.

Är Trump en mobbare? – Ja, i allra högsta grad. Men han är inte bara det. Det är inte Donald Trumps personlighet som är det stora problemet här. Orsaken till att Trump hamnat på världens mäktigaste politiska post är att han personifierar kapitalismen. 

Kapitalismen är det ekonomiska systemet som finns över hela världen och kapitalismen har exploatering, förtryck, imperialism och krig i sitt DNA. 

Kapitalismen har de senaste åren begravt eran av globalisering och gått in i eran av nationalistisk kapitalism. 

Två imperialistiska stormakter – Kina och USA – tävlar om dominansen, men i Donald Trumps och den amerikanska kapitalismens makthunger ingår uppenbarligen även att roffa åt sig på allierade nationers bekostnad. 

Är Europa bättre? I grunden inte. ”Det är en historisk ironi att just Europa skulle bli så överraskat av kolonialismens återfödelse.” skrev en professor i humanekologi, Alf Hornborg, på DN Debatt den 22 februari. 

Kapitalismens ursprung finns på den europeiska kontinenten och förutsatte kolonialism, slavhandel, folkfördrivningar, folkmord, häxprocesser, rasism, artutrotning och ett rubbat klimat. 

Det är inte bara forntid, det är nutid. Varför samlades uppåt          50 000 demonstranter utanför EU-toppmötet i Göteborg 2001? Huvudparollerna var Nej till militarisering av EU, Nej till rasism och fästning Europa, Nej till grundlagsstiftning av den nyliberala politiken i EMU samt Gör inte offentlig sektor och miljö till handelsvara. 

Vi riktade oss helt enkelt mot EU-imperialismen, EU:s maktambitioner, både utåt i konkurrensen med USA och Asienblocket och EU:s bygge av en fästning inåt som är borgarklassernas samarbete mot Europas arbetare och fattiga. Att EU har just den funktionen har visat sig många gånger, allra tydligast under finanskrisen 2008/09, då unionen gick in för att rädda bankerna på bekostnad av välfärden och fattigare länder som Grekland.

Hur kan vi kämpa för fred? För det första måste man fråga sig vems fred. Efter att ordet fred knappt använts eller gjorts till något suspekt i det politiska klimatet i Sverige under Natointrädets tid – i gott sällskap med ”antirasist”, ”klimataktivist” med flera vackra ord – så har ”fred” plötsligt blivit återlanserat av ingen mindre än Donald Trump. Han påstår sig bara vilja ha fred. Här har Vita Huset verkligen varit behjälpliga med att visa vilken ”fred” som åsyftas genom den makabra filmen som släpptes om Gaza som ett semesterparadis för rika vita människor som dansar runt en stor guldstaty av Trump. 

Ingen annan makt har som USA-imperialismen bombat och invaderat andra länder.

Men att världens mäktigaste lögnare säger sig vilja ha fred betyder inte att vi som hatar allt han står för ska vara för krig. 

Här måste vi se att de europeiska ledarna avslöjas. Deras enda svar är massrustning av militären.

 Nu är det inte längre två procent av BNP till militären, det siktas på fem procent och Starmer och Macron pratar om att skicka trupper till Ukraina. Visserligen ”fredsbevarande”, men har inte alla krig förts i fredens namn? En hysterisk militarisering kan aldrig vara vägen till fred – det är vägen till krig. 

Lika lite kan vi lita på Ulf Kristersson. En regering som aktivt ökar klassklyftorna genom att försämra för arbetslösa och sänka skatten för de rika, som medvetet ökar koldioxidutsläppen och skövlar känslig natur, som håller på att brännmärka rasismen in i statens strukturer kan aldrig vara arbetares, antikapitalisters eller socialisters allierade. Allra minst på militäruppdrag i Ukraina eller någon annanstans.

Socialisters kamp för fred måste hålla sig längs klasslinjen. Vi ger vårt stöd till arbetare och förtryckta i Palestina, Ukraina och globalt. 

Den fred som är bestående är en fred som innebär ett slut på klasskriget. När ett socialistiskt system är etablerat, baserat på gemensamt ägande och bygget av välfärd till alla, så kommer inte nya krig att uppstå.

Men hur stoppar vi hotet från Putin och Netanyahu då? 

Arbetare, fattiga och förtryckta kan bara lita på varandra – med solidaritet och stöd till kamp, samt massivt tryck för leverans av alla nödvändiga förnödenheter, bistånd och kamp för asyl.  De europeiska ledarna som nu säger sig vurma för Ukraina har aldrig värnat om Gaza och Västbanken, vägrar att ge flyktingar från Afrika skydd, försvårar för ukrainska flyktingar, vänder ryggen åt Syriens kurder med flera. 

Vi arbetare i olika länder måste vägra kriga mot varandra. 

Genom att bygga en stark arbetarrörelse som står för något i grunden annat kan vi nå arbetare i Ryssland och Israel. De är nyckeln till att stoppa Putin och Netanyahu. Det har hänt förut. Det var ju arbetarnas revolution i Ryssland, som startade just den 8 mars 1917 under parollen ”fred och bröd”, som senare ledde till det första fredsavtalet i första världskriget. 

Göran Greider sade i panelen i P1:s Godmorgon Världen den 2 mars att han sörjer för att det inte blev någon diskussion om Natointrädet och var knäpptyst kring DCA. ”Det som har gått förlorat är ett land som står fritt från militär-allianser, man ser det bara från svenskt perspektiv men inte från ett världsperspektiv”. 

Men vi kan inte bara sörja, vi måste också organisera. 

Organisera en arbetarrörelse som står fri från det ena eller det andra imperialistiska blockets militärallianser, i allians med arbetare och fattiga världen över, för ett annat, fredligt socialistiskt samhälle.■