Svensk ekonomi: Kylslaget, på väg in i frysfacket?

av Jonas Brännberg

Det är drygt tio år sedan den globala ”stora recessionen” bröt ut 2008. Den gången föll tillväxten i svensk ekonomi kraftigt under det akuta skedet men har sedan dess haft en bättre utveckling än många andra länder. Vid krisen som nu hägrar i horisonten, tyder mycket på att situationen blir den omvända.
Så sent som för ett år sedan såg kapitalisterna framtiden an med tillförsikt. Men det som då såg ut som en synkroniserad tillväxt i de flesta delarna av världsekonomin, har nu vänts till synkroniserad pessimism.

Vid rikemansklubben World Economic Forums (WEF) möte i Davos i januari var pessimismen slående hos den härskande klassen. Efter alla skandaler med skatteflykt, penningtvätt och ren stöld av skattepengar är den rika eliten mer hatad än någonsin. Dessutom ser vi en politisk kris för de styrande borgerliga partierna, exploderande klyftor, fallande tillväxt, ett handelskrig på tillväxt och dessutom rädslan för effekter av Brexit. WEF sade själv inför mötet att ökande ojämlikhet, protektionism och nationalistisk politik kan skicka världsekonomin som en sömngångare in i en ny kris.
Både i euro-området och Kina är avmattningen i ekonomin tydlig och i USA pekar det mesta på att toppen i konjunkturen har passerats. I euroområdet väntas tillväxten bara bli 1,2 procent 2019 (Nordea Economic Outlook), och Italien är redan i recession.
Dessutom finns det många orosmoln som väntar på sin upplösning: ett växande handelskrig kring axeln USA/Kina och Brexit är två exempel. Om det blir en hård Brexit är det ingen tvekan om att det får stora ekonomiska konsekvenser. Enligt Oxford Economics skulle Sveriges BNP bara minska med 0,5 procent, men idag är världsekonomin såpass sammanvävd att det gör det mycket svårt att överblicka konsekvenserna – en av orsakerna till att kapitalisterna är så oroliga.

Sedan 2008 har obalanserna i ekonomin fortsatt att öka, till exempel skulderna. Från slutet av 2008 till första kvartalet 2018 ökade Kinas bruttoskuld från 171 procent av BNP till 299 procent (enligt Institute for International Finance). 
Världens stater hade vid utgången av 2018 en sammanlagd statsskuld på 66 000 miljarder dollar (606 000 miljarder kronor), enligt Fitch. Det är en fördubbling sedan 2007 och motsvarar 80 procent av den globala bruttonationalprodukten. Till skillnad mot 2008 är de verktyg som då användes för att undvika kollaps i ekonomin redan använda. Riksbankernas räntor är på de flesta håll i världen redan kring noll eller till och med i Sveriges fall negativ. Genom låga räntor och så kallad ”Quantitative Easing” (kvantitativa lättnader) har tillgången på billiga pengar i ekonomin ökat dramatiskt. Det har lett till prisstegringar på fastigheter, värdepapper etcetera och varit grunden för en explosion av ökade klyftor i världen. 
När ekonomin redan är ”dopad” med billiga pengar är det svårt att se att mer av samma ”medicin” skulle kunna undvika en ny nedgång. Däremot skulle klyftorna öka ännu mer.
Till den mörka internationella bilden har två faktorer som tidigare lyft svensk ekonomi, bostäderna och den privata konsumtionen, förvandlats till sänken. Bostadspriserna har slutat stiga, vilket i sin tur gjort att den privata konsumtionsökningen stannat av, med den lägsta ökningstakten sedan 2013. Om befolkningsökningen räknas bort ökar konsumtionen inte alls.

Bostadsinvesteringarna faller kraftigt. 2020 förväntas bara 35 000 nya bostäder påbörjas, nästan en halvering från 63 000 år 2017. Om, eller rättare sagt när, bostadspriserna börjar att falla på allvar blir effekten en kedjereaktion med minskad konsumtion som i sin tur leder till fallande sysselsättning – en nedåtgående spiral som kan vara svår att ta sig ur. 
På grund av de rusande bostadspriserna sedan millennieskiftet är hushållens skulder nu rekordhöga, i snitt 186 procent av hushållens årliga disponibla inkomst. 
Hushållens skulder har ökat med ofattbara 1 900 miljarder kronor de senaste tio åren, samtidigt som bostadspriserna har stigit med 50 procent.
Enligt banken Nordeas analys är risken för en bostadskrasch i Norden störst i Sverige, trots att skuldnivåerna är ännu högre i Norge och Danmark. En anledning är att 70 procent av lånen i Sverige är med rörlig ränta, vilket innebär att en räntehöjning direkt ökar hushållens kostnader för att betala sina lån. 
Nordeas analys säger att en ränteökning på bara 0,25 procent ger ökade räntekostnader med 13 procent, vilket motsvarar 8 000 kronor mer per år i räntekostnader för en lägenhet i Stockholm. Hushållens bräckliga skuldsituation gör att bostadspriserna snabbt kan falla med omedelbara kedjereaktioner i resten av ekonomin. Nedmonteringen av sociala skyddsnät såsom a-kassan under de senaste decennierna gör också att effekterna av en nedgång slår igenom snabbare. 

Sverige har visserligen stora möjligheter att försöka kompensera en nedgång med offentliga utgifter. Statsskulden (offentlig bruttoskuld) är bara 37 procent av BNP – en av de lägre i Europa. Den svenska regeringen är dock helt fast i ett nyliberalt tankesätt, där offentliga utgifter nästan per definition är något dåligt. Dessutom visar till exempel Japan, som försökt få hjulen att snurra med statliga stimulanspaket ända sedan krisen på 1990-talet, att varken nedskärningar eller stimulanser kan undvika kapitalismens inneboende kriser. 
Pessimismen bland kapitalisterna om ekonomins utveckling syns också i form av minskade investeringar, inte bara i bostadssektorn. De senaste åren har produktiviteten i ekonomin fallit.

Tack vare starkt stigande skatteintäkter och något höjda statsbidrag har kommunerna hållit näsan över vattenytan de senaste åren – dock till priset av ytterligare nedskärningar och ökad skuldsättning. 
Om högerpolitiken fortsätter hotar ett dramatiskt scenario de närmaste åren med djup ekonomisk kris. Januariavtalet lovar inga större tillskott till kommuner och landsting de närmaste åren. Enligt Ekonomistyrningsverket kommer tvärtom kommuner och landsting/regioners underskott att öka. 
Prognoserna från 2018 larmar om att stora ekonomiska underskott hotar. Mellan 30 och 80 miljarder kronor kommer att fattas år 2021-2022 uppger SKL och Konjunkturinstitutet enbart för att upprätthålla den nuvarande nivån på välfärdstjänsterna. Dessa prognoser räknar dessutom inte in den kapitalistiska kris som står för dörren.
Redan innan lågkonjunkturen har kommunernas skatteintäkter planat ut. Efter att haft en tillväxt på nästan 5 procent per år 2015-2017 väntas skatteunderlagstillväxten 2019-2020 ligga på drygt tre procent. Vid lågkonjunkturen 2009 växte skatteintäkterna bara drygt en procent.

Samtidigt stiger behoven av vård, förskola och skola dramatiskt de närmaste åren på grund av demografiska förändringar. De närmaste tio åren ökar befolkningen i åldern 1-19 år med 11 procent och befolkningen som är över 80 år med 44 procent! Det innebär att det kommer att behövas många fler lärare, undersköterskor och sjuksköterskor – yrkesgrupper där det redan är stor brist på grund av låga löner och dåliga arbetsvillkor. Förra året meddelade Skolverket att 77 000 lärare behöver rekryteras de närmaste fem åren – lika många lärare som det idag finns i kommunernas grundskolor! Den stora ökningen av yngre och äldre, tillsammans med en allmänt växande befolkning, innebär också behov av nya investeringar i skolor, vård- och omsorgsboenden med mera. 
Till detta kommer stora behov av återinvesteringar – en hög andel av kommunernas fastigheter, badhus, bostäder och va-system etcetera byggdes för 30-50 år sedan och måste nu ersättas eller totalrenoveras.
Redan idag måste många kommuner låna för sina investeringar. Åtta av tio kommuner i Sverige har ökat sin skuldsättning per capita under de senaste tre åren. Högst belånad är Örebro med 105 000 kronor per invånare i skulder. Idag är kostnaderna för dessa lån begränsade på grund av centralbankernas försök att stimulera ekonomin med låga räntor. Om räntorna stiger blir dock räntekostnaderna på dessa lån, som nu växer snabbt, en gökunge som tränger undan vård och skola.

Alla dessa hot mot kommunernas ekonomi väger dessutom inte in det faktum att vården, skolan och annan välfärdsverksamhet redan är extremt underbemannad, underfinansierad och underdimensionerad, samtidigt som privatiseringskaos, upphandlings- och kontrollbyråkratier innebär ett gigantiskt slöseri.
Redan idag skulle det behövas 100 000 nya anställda i välfärden för att täcka alla behov inom äldreomsorg, psykiatri, vård, skola och så vidare. Landsting/regioner har en liknande situation som kommunerna. Bara för att upprätthålla dagens nivå krävs enligt SKL 12 miljarder extra till 2022. Samtidigt rapporterar Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) om att problemen redan idag är mycket allvarliga, där patienters samlade behov inte tillgodoses, patientsäkerheten hotas av brist på personal, långa väntetider och överbeläggning/utlokalisering av patienter.

Allt detta bygger upp för en frontalkrock mellan lokala politikers planer på drastiska nedskärningar och personal, brukare och anhörigas känsla av att det ”inte längre går att fortsätta så här”. De lokala protester vi sett de senaste åren kan mycket väl utvecklas till större rörelser. 
Krisen i välfärden skapar också förutsättningar för att skaka om i de fackföreningar som organiserar välfärdsarbetare, som till exempel Kommunal, lärarfacken och Vårdförbundet. Det handlar inte bara om välfärden. Som vanligt kommer det politiska etablissemanget och direktörerna att på alla sätt försöka vältra över hela kostnaden för sin kris på arbetarklassen: nedskärningar, försämrade arbetsvillkor, räddningspaket för bankerna, nedskurna klimatåtgärder, attacker på arbetslösa, sjuka, funktionsnedsatta, flyktingar och så vidare är att vänta.

De begynnande kamprörelser vi ser idag, till exempel i välfärden, mot marknadshyra, försämrad anställningstrygghet och strejkrätt samt de massiva klimatprotesterna, kommer att behöva intensifieras och samlas. 
Redan idag är det uppenbart att kapitalismen är ett system som föder och göder orättvisor, krig, förtryck och miljökatastrofer. De kommande åren kommer att ytterligare skaka om medvetenheten när en ny ekonomisk nedgång, oavsett djup, kommer att drabba framför allt arbetare och låginkomsttagare. 
Det enda sättet att undvika nya ekonomiska, sociala och ekologiska kriser är att kämpa för ett demokratiskt socialistiskt system, baserat på gemensamt ägande av de stora företagen och bankerna, med demokratisk fördelning av samhällets resurser efter behoven hos människor och miljö.