Svensk ekonomi på fallrepet

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Redan efter nyår började den svenska ekonomin att bromsa in, där det tydligaste tecknet syntes i att sysselsättningen slutade öka. Under sommaren och hösten har läget förvärrats kraftigt. Frågan är nu inte om det blir en nedgång, utan hur djup den blir. 

Inbromsningen är kopplad till en allmän pessismism om utvecklingen för världsekonomin. Internationella valutafonden (IMF) har i var och en av sina fyra senaste rapporter skruvat ned prognosen för världsekonomin. I Swedbanks rapport från förra veckan väntas världsekonomin endast växa med 2,9 procent i år – i praktiken en recession när befolkningsökningen tas med i beräkningen. 
Trots att lågkonjunkturen är den ”mest väntade någonsin” chockades många när SCB:s snabbstatistik i somras rapporterade att BNP minskade med 0,1 procent andra kvartalet i år. Sedan dess har många andra rapporter bekräftat nedgången, även om tillväxten för resten av året väntas bli svagt växande.
Arbetslösheten stiger nu kraftigt för första gången sedan 2013 och ligger på 7,1 procent. Den så kallade Konjunkturbarometern ligger på 94,9, den lägsta siffran på sex år (ett tal under 100 är under det historiska genomsnittet). 
”Oroande är att industrin enligt Konjunkturbarometern kapat produktionsplanerna abrupt och upplever att lagren är för stora, att näringslivet inte visar behov av investeringar och att detaljhandelns förväntningar om försäljningen sjunker”, skriver Handelsbanken i en kommentar. 
Faktum är att nästan alla delar av ekonomin upplever en avmattning. Redan sedan tidigare minskar till exempel bostadsbyggandet kraftigt. Snabbast inbromsning sker i tillverkningsindustrin, där Konjunkturbarometern rapporterar ett fall med 25 enheter bara det senaste året.

Handelsbanken tror nu att tillväxten nästa år endast blir en procent, men det är troligt att även den siffran är för optimistisk. 
Hur kan en nedgång i ekonomin hanteras? Finansminister Magdalen Andersson menar att ”Sverige står väl rustat för en avmattning i ekonomin”. Den bilden är mycket överdriven, även om det finns korn av sanning i den.
Jämfört med många andra länder i Europa är statens finanser betydligt bättre. De senaste åren har staten gjort ett överskott på mellan 70 och 100 miljarder kronor per år (medan välfärden blöder). Stora avbetalningar har gjorts på statsskulden som nu bara är cirka 20 procent av BNP (”Maastrichtskulden” som EU mäter är något högre – där räknas kommunerna och Riksbanken med). Netto (tillgångar minus skulder) är statens tillgångar betydande – närmare 1 500 miljarder kronor. 

Trots år av högkonjunktur är välfärden på fallrepet. Snabbt kommer nya nedskärningar att skapa en ohållbar situation.

Det är också detta faktum som föranleder kritik, även från höger, om att staten spenderar för lite för att kompensera för en uppenbar nedgång i ekonomin. Av de 25 miljarder som väntas i ”reformer” i höstbudgeten är dessutom en stor del intecknat för skattesänkningar för det rika och företag, till exempel avskaffandet av värnskatten (6,1 miljarder) och sänkta arbetsgivaravgifter (cirka sex miljarder).
– Det finns ett betydligt större utrymme. Vi skulle tjäna på att vara proaktiva istället för reaktiva i det här läget, säger till exempel Andreas Wallström, prognoschef på Swedbank, till Svenska Dagbladet den 22 augusti.
Swedbank har visat att istället för stora överskott skulle staten kunna gå med underskott på 70 miljarder kronor per år utan att statsskulden skulle öka nämnvärt. 
Även LO pekar på det absurda i att betala av på statsskulden istället för att satsa pengar i välfärden, som behöver stora tillskott bara för att upprätthålla den bristande nivå som finns idag. Resultatet av denna svångremspolitik syns varje dag i nya skolnedläggningar, vårdnedskärningar och så vidare.

Orsakerna till oron till och med från högern över den nyliberala svångremspolitiken från S, MP, C och L är att förutom statliga stimulanser finns idag små medel att kompensera för en nedgång. 
Vid krisen 2008-2009 sänktes räntorna dramatiskt och stora mängder pengar pumpades ut av Riksbanken för att stimulera ekonomin. En ekonomisk härdsmälta undveks, men till priset av ännu större skulder och en explosion i ojämlikhet. Nu är räntorna redan på minus och nya försök att ”kasta billiga pengar” över företagen lär få begränsad effekt. Även om lågkonjunkturen är väntad har borgerliga politiker mycket begränsade verktyg inom kapitalismens ramar för att hindra den. 
Dessutom är de sociala skyddsnäten svaga efter år av nyliberal högerpolitik, vilket till och med uppmärksammats av den före detta  statsministern Göran Persson (S) i SVT:s Agenda: ”Kom ihåg en sak. Det som skiljer den här lågkonjunkturen från tidigare är att vi faktiskt saknar en arbetsförmedling i Sverige. (…) Vi har inga som kommer att ordna beredskapsarbeten och olika typer av aktiviteter för att möta de arbetslösas behov. Det där kommer att falla på kommunerna nu. De har inte resurserna, men kommer ändå tvingas ta fram dem”.
Kommunernas kris kommer att vara en fokuspunkt i en nedgång. Trots år av högkonjunktur är välfärden på fallrepet. Snabbt kommer nya nedskärningar att skapa en ohållbar situation. Att hoppas på en vändning i den globala ekonomin är tämligen utsiktslöst. Snarare är alla risker ”på nedsidan” – i många fall är det bara en väntan på nästa krisförlopp: i det allt kallare kriget mellan USA och Kina, en ny förödande orkan eller torka, nästa steg i kaoset kring Brexit eller nya skuldkriser inom EU, till exempel i Italien.

Utan tvekan finns resurserna att möta den strukturella kris som kapitalismen nu går in i genom kraftiga offentliga satsningar på välfärden, klimatomställning av infrastruktur, industri med mera. 
Den sittande regeringen kommer dock i bästa fall att göra alldeles för lite alldeles för sent, om den inte pressas av en massrörelse underifrån som kan samla välfärdskämpar, klimataktivister och fackliga gräsrötter i gemensam kamp. 
Inte ens en sådan expansiv offentlig politik kan dock stoppa en kapitalistisk kris, som har sin grund i storföretagens allt intensivare utsugning av de som arbetar. För en verkligt hållbar ekonomi som utgår från behoven hos människor och miljö måste stora företag och banker förstatligas för att bli del av en demokratisk och planerad ekonomi.