Svensk ekonomi på väg mot en hårdlandning?

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Sällan har de ekonomiska prognoserna försämrats så snabbt som i år. Det handlar inte bara om de ekonomiska chockvågor som Rysslands invasion av Ukraina inneburit. Kriget har förstärkt trenden av snabba prisökningar (inflation) i hela världen, som till stor del har sin grund i politikernas ”räddningspaket” som regnat över de rika. Nu resulterar inflationen i stigande räntor och snabbt avstannande ekonomier.

Situationen i Sverige är kanske ännu mer bekymmersam än globalt, bland annat på grund av skuldbubblan som har blåsts upp av framför allt skenande fastighetspriser. Med stundande lågkonjunktur och den ”högraste” regeringen i modern tid måste arbetare och välfärdskämpar rusta till försvar av levnadsstandard och välfärd.
Riksbankens beslut om en rekordhöjning av styrräntan förra veckan innebar att djupet av problemen i ekonomin börjar sjunka in. Trots att svenska hushåll anses ha ”hög räntekänslighet” smällde Riksbanken till med en räntehöjning på en procentenhet, den kraftigaste höjningen sedan 1993.
Dessutom gavs mer eller mindre ”löften” om att det kommer fler höjningar. Bankerna har följt efter med höjda räntor – som vanligt höjs utlåningsräntor som boräntor betydligt snabbare och högre än inlåningsräntorna på sparkonton. Principen om att de rikare ska blir rikare på de fattigas bekostnad får inte rubbas bara för att ekonomin krisar!

Efter åratal av höjda fastighetspriser slår räntehöjningen hårt mot de svenska hushållen. Enligt SVT/Novus handlar det om en halv miljon vuxna svenskar som kan tvingas gå från hus och hem om räntorna fördubblas från nivån i somras – vilket är fullt sannolikt. Rörliga boräntor på kring 4,5-6 procent är vad de flesta ekonomer tror på till nästa sommar.
Enligt samma Novus-undersökning måste var tredje svensk redan dra ned sin konsumtion på grund av höjda räntekostnader. För hyresgäster har räntehöjningen ännu inte slagit igenom i höjda hyror ännu, men högt belånade bostadsföretag kommer göra allt för att vältra över kostnaderna på hyresgästerna. I veckan gick Fastighetsägarna ut med krav på hyreshöjningar på 10 procent – en fullständigt orealistisk siffra, men som visar på behovet av fortsatt hyresorganisering efter striden och segern över marknadshyra.
De flesta kapitalistiska prognosmakare tror på en ”mjuklandning” för svensk ekonomi, med BNP-siffror kring ”nollan” eller strax därunder för 2023, och bara måttligt högre arbetslöshet. Men även kapitalistiska ekonomer tvingas erkänna att kapitalismen går in i en period som aldrig har skådats tidigare, och osäkerheten är stor. ”Prognoserna är behäftade med stor osäkerhet” och ”risken är för en hårdlandning är betydande”, skriver till exempel Swedbank i sin konjunkturprognos i augusti.

Globala konjunkturen

Hur bräcklig den globala konjunkturen är visas av krisen kring det brittiska pundets värde de senaste dagarna. Den nya brittiska Toryregeringens enorma skattelättnader för de rika tillsammans med ett paket för att täcka hushållens höga elräkningar har gett spekulanterna stora skälvan över att inflationen kommer späs på ännu mer och att centralbanken tvingas höja räntorna.
Spekulationerna blir en självuppfyllande profetia – när kapital lämnar landet faller pundets värde, vilket i sig leder till stigande priser på importerade varor, vilket kan tvinga brittiska centralbanken Bank of England till nya kraftiga räntehöjningar. Överhuvudtaget är en global trend konkurrerande räntehöjningar mellan centralbankerna, där ingen vill ”hamna efter” och få sin valuta försvagad och därmed importera ytterligare inflation.
Även om de europeiska ekonomierna pressas särskilt av gaskrisen och de höga energipriserna är ingen av världens ekonomiska centrum vid god hälsa.

I Kina fortsätter nedstängningar till följd av nolltoleranspolitiken mot covid-19 att slå mot ekonomin. Dessutom är fastighetssektorn ett sänke – bostadspriserna har nu fallit 11 månader i rad. Många byggen har stannat av när byggbolag har hamnat i skuldproblem – och i år har husköpare svarat med en ”amorteringsstrejk” när de vägrar fortsätta betala för utlovade bostäder som aldrig blir klara.
Trots stora statliga stimulanser finns det ingen chans att nå det officiella tillväxtmålet på 5,5 procent för 2022 – om inte regimen trixar mer än vanligt med siffrorna.
I USA har BNP fallit två kvartal i rad och är tekniskt sett i recession, men ändå fortsätter USA:s centralbank (Federal Reserve) med den stramaste penningpolitiken på väldigt lång tid i hopp om att bekämpa inflationen. Med den senast räntehöjningen är räntenivåerna nu de högsta sedan före finanskrisen 2008. Räntehöjningar tillsammans med att dollarn ses som en ”säker hamn” i osäkra tider har inneburit att dollarn är historiskt högt värderad jämfört med andra valutor.

För fattigare länder är det speciellt dåliga nyheter. De har ofta sina skulder i dollar och när den stiger i värde ökar skulden mätt i deras egen valuta, samtidigt som kraftigt höjda räntor innebär större ränteavbetalningar. Med historisk hög skuldsättning bland fattigare länder är många på ruinens brant. Sri Lanka kan inte betala sina lån, och Pakistan och Bangladesh förhandlar om ”hjälp” från Internationella valutafonden (IMF) för att kunna betala.
Bloomberg Economics har pekat ut några länder som kan vara näst på tur: El Salvador, Ghana, Egypten och Tunisien, men även Kenya, Argentina, Bahrain, Namibia, Angola, och Sydafrika är illa ute.

Inflationen och matpriserna

I Sverige har det hittills varit inflationen som varit det tydligaste tecknet på den ekonomiska krisen. Matpriserna har inte stigit så snabbt sedan 1980-talet, och höjningen det senaste året är 14 procent – betydligt högre än den genomsnittliga inflationen på nio procent. Det drabbar förstås låginkomsttagare hårdast, som lägger största delen av sin inkomst på just mat. För de som lever på försörjningsstöd är det katastrof – stödet, som redan innan var alldeles för lågt, har bara räknats upp 1,6 procent från 2021.
Till det kommer energipriser, framför allt elpriserna, som skenar på grund av avregleringen av elmarknaden där priset nu styrs av hur dyrt elbolagen kan exportera elen till Centraleuropa.
I praktiken innebär det att priset sätts av kostnaden av att tillverka el med hjälp av naturgas, som har rusat i pris efter att gas slutat flöda från Ryssland. Kostnaden för att producera elen i svensk vatten-, kärn- och vindkraft har inte stigit alls.

Tvärtemot Magdalena Anderssons tal om ”Putinpriser” pekar Riksbanken på att det inte bara är faktorer utanför Sveriges gränser som påverkar priserna – i princip alla priser stiger nu. Som Offensiv skrev i förra veckans artikel om Riksbankens räntehöjning är det tveksamt i vilken mån räntehöjningen kommer att pressa tillbaka inflationen:
”Visserligen drabbas hushåll och företag hårt av höjda räntor på grund av den höga skuldsättningen och lär tvingas minska sin konsumtion och levnadsstandard rejält – men även i Riksbankens egen förklaring av de höjda priserna är tre av fyra orsaker internationella: ’Obalanser i utbud efterfrågan efter pandemin’, ’Rysslands invasion av Ukraina’ och ’problem på europeiska energimarknaden’. De förhållandena ändras inte av Riksbankens räntebesked.
Till detta ska läggas det Riksbanken undviker att nämna: den enorma ökning av penningmängden som Riksbanken tillsammans med andra centralbanker själva är ansvariga för – efter deras enorma stimulanspaket till redan superrika dollarmiljardärer och storföretag under pandemin och hela perioden efter 2008.”

Oavsett ”mjuk” eller ”hård” landning kommer den nya högerregeringen och kapitalisterna vältra över krisens kostnader på arbetarklassen.

Både i Sverige och globalt är det de enorma stimulanspaketen till de rika och den kraftigt ökade penningmängden som är huvudorsak till inflationsbrasan – Putins krig och ”störda globala leveranskedjor” var tändstickorna som behövdes för att tända den explosiva blandningen. Om pengarna i omsättning ökar snabbare än ekonomin växer leder det oundvikligen till inflation.
”Enligt Bloombergs index för global penningmängd, som omfattar världens 12 största ekonomier, var ökningen under 2020 hela
15 000 miljarder dollar eller knappt 19 procent – den största siffran någonsin under ett enskilt år. Eftersom världsekonomin samtidigt krympte med i storleksordningen 4 000 miljarder dollar blev effekten ännu större”, kommenterade ekonomijournalisten Andreas Cervenka.
Var fjärde dollar i cirkulation är skapade under pandemin genom diverse stödpaket, som framför allt har gått till de superrika.
Sverige är inte långt efter. Här har penningmängden ökat med 540 procent på cirka 25 år, medan BNP under samma tidsspann ”bara” växte med 82 procent. Samtidigt ökade priserna på bostadsrätter med 800 procent och på villor med 435 procent. Det är fem gånger mer än genomsnittet inom OECD, de rika ländernas klubb. Allt har finansierats genom billiga lån.
Under lång tid hölls inflationen tillbaka trots ökad penningmängd på grund av viss tillväxt, låga priser på varor från låglöneländer, och att pengar ”låstes fast” i stigande värden på fastigheter och aktier och därmed till stor del inte omsattes i resten av ekonomin. Med pandemins brustna leveranskedjor, fallande BNP och samtidigt ytterligare enorma stimulanser ändrades allt och inflationsbrasan tog fart.

Två decennier av kraftigt stigande fastighetspriser har gjort de svenska hushållen skuldsatta upp över öronen. Skulder utgör nu i GENOMSNITT 188 procent av hushållens årsinkomster. Det är långt högre än de amerikanska hushållens genomsnittsskuld i samband med fastighetskraschen 2008.
Det är av den anledningen som Riksbankens uttalande i samband med rekordhöjningen av räntan, att hushåll och företag är ”ganska räntekänsliga”, kan vara årets understatement. För när räntorna nu stiger kraftigt finns de stora lånen som togs med låga räntor kvar – mycket lite har amorterats bort.
Resultatet är att hushållens räntekostnader stiger kraftigt, och även om hushållen kan betala innebär det att de måste dra in på annat, vilket påverkar hela ekonomin negativt. Sverige är hårdare drabbat än våra nordiska grannländer eftersom fler har lån med rörlig ränta här.
Andra effekter av höjda räntor är fallande bostadspriser och inbromsning i byggande av nya bostäder. Redan har priserna på bostadsrätter fallit med fyra procent, och bolåneföretaget SBAB tror på 20 procents fall på bopriserna i genomsnitt, men med bland Europas mest uppblåsta fastighetspriser finns betydligt större fallhöjd än så.

En hårdlandning för ekonomin skulle få katastrofala konsekvenser. Andreas Cervenka tar upp Riksbankens stresstest från 2019 som exempel, där scenariot är ett BNP-fall på tio procent under tre år, halverade bostadspriser och hög arbetslöshet – i det scenariot tappar storbankerna 90 procent av sitt kapital och enligt Cervenka kommer staten ”tvingas” gå in och ta över (skulderna).
Vad som pekar på en mjukare nedgång är att arbetslösheten har fortsatt att minska under året och att företagen fortfarande planerar stora investeringar, till exempel inom så kallad ”grön omställning” i norra Sverige (till stor del gröntvättad kapitalistisk exploatering). Det är förhållanden som snabbt kan ändras. Bisarrt nog är statens kraftiga militarisering också något som håller ekonomin under armarna, med höjd konsumtion och fler anställda.
Oavsett ”mjuk” eller ”hård” landning är det klart att den nya högerregeringen och kapitalisterna vill vältra över krisens kostnader på arbetarklassen – unga, arbetare och pensionärer. Inflationen kommer också att slå hårt med välfärdssektorn i stat, kommuner och regioner.
Konkret handlar det om att de försöker stoppa alla försök till kompensation för prisökningarna i de kommande löneförhandlingarna – under det senaste året har reallönerna (vad man får för pengarna) sjunkit med 5,7 procent. Till det kommer attacker på flyktingar, de som saknar svenskt medborgarskap och troligen också på sjuka och arbetslösa.

Enligt Konjunkturinstitutet krävs det tillskott på 70 miljarder kronor bara för att upprätthålla den låga personaltätheten i välfärdstjänsterna – samtidigt som den nya regeringen vill rekordsatsa på militären och sänka skatterna för de rika. Vad som prioriteras däremellan av den kommande regeringen är tyvärr uppenbart.
I flera länder i Europa spås en het höst när strejker och demonstrationer planeras för högre löner och mot ”levnadskostnadskrisen”. Med svenska fackföreningsledare mer i kapitalismens ledband än kanske någonsin tidigare kommer det vara upp till kamp och press underifrån om det ska bli någon fightback för att försvara reallöner, välfärden och pensioner som går att leva på.