”Urstark svensk ekonomi” och ”Sveriges ekonomi utan svagheter” var två typiska rubriker under första halvåret 2007. Den svenska ekonomin har de senaste åren upplevt en kraftig ekonomisk tillväxt. BNP beräknas öka med 3,5 procent under 2007, med 2,9 procent under 2008 och med 2,5 procent under 2009 (Swedbanks prognos den 21 augusti). Med en total BNP på 2 832 miljarder kronor i utgångsläget betyder det en ökning av produktionen under tre år med 250 miljarder kronor! (BNP = bruttonationalprodukten, allt som produceras i Sverige under ett år).Allt tyder dock på att denna uppgång nu nått sitt slut, inte minst utvecklingen i världsekonomin. ”Någon gång vänder det nedåt och vi tror det blir nu”, kommenterade Annika Winsth på Nordea när banken presenterade sin konjunkturprognos i början av september.
Allt sedan 1930-talet fram till 80-talet ledde ekonomiska uppgångar av detta slag till någon form av reformer. Särskilt under tidsperioden 1950-75 gick ekonomisk tillväxt i Sverige hand i hand med höjd levnadsstandard, utbyggd offentlig service, nya reformer (pensioner, utbildning, barnomsorg m m) och utbyggd infrastruktur. Särskilt under de senaste tio åren har dock ekonomisk tillväxt åtföljts av fortsatta nedskärningar, privatiseringar och omfördelning från arbetare till högavlönade. Processen av ett upprivande av reformpolitiken har accelererat under 2000-talet och har i och med högerregeringen nått en ny nivå.
”Aldrig förr har klassklyftorna i Sverige varit större”, skrev Aftonbladet den 9 maj 2007. Deras fakta visade att en tiondel av befolkningen ”äger hälften av alla pengar”. Under år 2006 fick Sverige 26 nya miljardärer och under 2000-talet har 500 000 personer blivit nya miljonärer. Aftonbladet beskriver det som att Sverige är ”ett land av miljonärer”. Från att så gott som alla etablerade partier på 1960- och 70-talen uttalat sig för någon form av jämlikhet prioriterar de idag gödandet av förmögenheter.
”Det måste vara fint att bli rik i Sverige, säger näringsminister Maud Olofsson till tidningen Connoiseur, som bara går ut till miljonärer” (Aftonbladet den 9 maj 2007).
Ända sedan socialdemokraterna återkom till regeringsmakten 1982 (efter sex år av högerregering) har inriktningen på regeringspolitiken, än mer uttalat än tidigare, varit att gynna storföretagen. Avregleringar, privatiseringar och EU-anpassning har skett för att ”förbättra företagsklimatet”, d v s höja bolagsvinsterna på lönernas och offentliga sektorns bekostnad. Detta har skett till priset av en extrem utsugning av arbetarklassen och ökad ”frihet” för kapitalisterna. I topplistan över världens mest konkurrenskraftiga ekonomier ligger Sverige numera på 9:e plats, en ökning från 14:e plats 2006. ”Sverige klättrar mot toppen”, skrev Svenska Dagbladet den 10 maj (World Competitiveness Yearbook publiceras av den schweiziska handelshögskolan IMD och baseras på 323 indikatorer). I en annan tabell över ”ekonomisk frihet” har Sverige gått från 40:e plats på 1970-talet till 22:a plats idag. ”Idén är att färre statliga ingrepp i ekonomin ger större möjligheter till frivilligt ekonomiskt utbyte”, förklarade Johnny Munkhammar på den nyliberala propagandabyrån Timbro, som är svenska anhängare till denna lista.
Kortsiktiga profiter är den enda drivkraften för den allt mer parasitära globala kapitalismen. Börskurserna har länge varit viktigare ”information” i landets massmedia än t ex arbetslösheten, arbetsmiljön, standarden i skolan eller äldreomsorgen o s v.
Dagens Arbetes årliga genomgång av 20 storföretag visar att aktieutdelningen ökade från 24 miljarder kronor år 2002 till 101 miljarder år 2006. Elva av de 20 storbolagen delade ut mer till aktieägare än vad de avsatte för investeringar. Under femårsperioden 2002-2006 var aktieutdelningarna 352 miljarder kronor medan investeringarna uppgick till 312 miljarder. Investeringarna motsvarar inte ens avskrivningarna, vilket betyder en nedrustning av industrikapaciteten, visar en undersökning som har gjorts av fackförbunden SIF och HTF. ”Mellan 2002 och 2005 ökade tillverkningsföretagens vinster med 465 procent och utdelningarna med 377 procent. Under samma period har investeringarna legat kvar på närmast oförändrad nivå”. Faktum är att ”avskrivningarna [har] varit större än investeringarna i tillverkningsindustrin sedan 2001”, konstaterade förbundens ordförande Mari-Ann Krantz och Bengt Olsson (DN Debatt den 29 september).
Spekulanterna
Under 2007 kommer över 100 miljarder kronor att delas ut av storföretagen i bonusar, som oftast bygger på aktiekurser och vinstprognoser som de som får bonusarna kan manipulera. Detta var vad som hände i mäklarfirman Carnegie. Fusk ökade Carnegies vinstsiffror med 630 miljoner kronor, vilket gav ökade bonusar för mäklarna på 175 miljoner kronor. Då kallade företagsledningen in en extra bolagsstämma som beslutade att låta dem behålla redan utbetalda bonusar. ”Och visst, den märkliga extrastämman i Carnegie var en två timmar lång påminnelse om vad som styr finansbranschen, nämligen snabba pengar och girighet”, skrev Svenska Dagbladets mycket marknadsvänliga ekonomikommentator Nils-Olof Ollevik, under rubriken ”Girigheten grasserar” (den 24 augusti). Stämman utsattes för utpressning eftersom bolagsledningen hotade med att indragna bonusar skulle leda till personalflykt och kanske att Carnegie skulle gå under. Carnegie ”låser inte för tjuven, man låser för de ärliga”, skrev Ollevik.Just Carnegie uppmärksammades för flera skandaler enbart under 2007. Bland annat har tidigare anställda åtalats för insiderbrott. I slutet av september tilldelade Finansinspektionen Carnegie sin näst strängaste bestraffning, en varning och en straffavgift på 50 miljoner kronor, samt krävde att företagets vd och styrelse måste avgå. Carnegie fick dock behålla sitt tillstånd att agera som investmentbank. Detta ”beror enbart på att bolaget är en så stor aktör på finansmarknaden och dessutom ett [börs-]noterat bolag”, kommenterade en finansanalytiker till nyhetsbyrån Direkt. Även Stockholmsbörsens disciplinnämnd vill ha böter på miljonbelopp av Carnegie. Att Finansinspektionen och disciplinnämnden agerade så bestämt visar dock inte att ”systemet fungerar”. Carnegie har agerat på liknande sätt under många år och är inget undantag.
Privatiseringsminister Mats Odell sade sig dock först ha fortsatt förtroende för bolaget och för dess tidigare vd, Karin Forseke, som var hans högra hand. Karin Forseke tog själv ut 13,6 miljoner kronor i bonus från Carnegie år 2005. Hon rekryterades av Odell efter valet, först som ansvarig för utförsäljningar av statliga företag, därefter som ordförande i det råd som ska ”utvärdera” affärerna. Senare värvade Odell Carnegies chefsjurist Urban Funered som statssekreterare. Carnegie var samtidigt regeringens rådgivare i privatiseringarna av SBAB och OMX. När Forseke och Funered tvingades att avgå var det närmast ett försök att rädda skinnet på Odell och på hela utförsäljningen (se avsnittet om privatiseringarna).
Riskkapitalisten Christer Gardell och hans bolag Cevian blev omskrivna som ett hot mot Volvos framtid när han köpt in sig i bolaget. Han hämtade också på kort tid ut 2,5 miljarder kronor ur Volvos kassakista. Liksom de stora hedgefonderna har Gardell ett rykte om sig att slakta företag och sälja ut delarna, men i grunden agerar även ”långsiktiga” kapitalister som familjen Wallenberg på samma sätt. Ericsson, med wallenbergarna i spetsen, är ett av de företag som har avskedat flest och ”outsourcat” produktion i högre grad än andra.
De stora vinsterna till trots står svensk kapitalism långt ifrån på säker mark. Istället för framtidsinvesteringar är det maximalt utnyttjande av den befintliga produktionskapaciteten och hårdare press på de anställda som idag ökar produktionen. Ett exempel är Scania, där också Wallenberg har ett avgörande inflytande. ”Idag producerar vi 6 fordon per anställd jämfört med 2,5 i början av 1990-talet. Vår ambition är att nå cirka 10 fordon per anställd omkring 2010”, skryter direktören Per Hallberg på Scanias hemsida.
De offentliga finanserna
Den offentliga sektorn har ytligt sett stärkts under 2000-talet. Staten har ett överskott på 138 miljarder kronor 2007. Kommunerna hade samlade överskott på 13,4 miljarder kronor år 2006, medan landstingens var 1,8 miljarder. Bara åtta kommuner och två landsting hade underskott under år 2006. På basis av detta har t o m en del tidigare kritiker av s-politiken på 1990-talet numera köpt pratet om att Göran Persson ”sanerade ekonomin”.Det höga priset för Perssons ”världsrekord i nedskärningar” betalas dock fortfarande. Åren 1993-2005 minskade antalet offentligt anställda med över 500 000 personer. Den offentliga sektorns utgifter sjönk från närmare 70 procent av BNP till idag drygt 50 procent. De förbättrade budgetarna orsakas med andra ord av en försvagad ställning och ett urholkat skyddsnät för sjuka, äldre m fl. En annan del av de förbättrade boksluten orsakas av engångsbeslut, som privatiseringar.Samtidigt innebär nedskärningarna inte på något sätt att den offentliga sektorn är starkare vid en ny ekonomisk kris, tvärtom. Den offentliga sektorns finanser är helt beroende av den ekonomiska konjunkturen och därmed av världsekonomin. Dagens överskott beror på stora skatteinkomster, som snabbt kommer att falla när ekonomin vänder. Nedskärningarna inom den offentliga sektorn har kommit för att stanna, så länge som regeringarna accepterar kapitalismens ramar.
För en stor del av arbetarhushållen märks inga bättre tider. ”Enligt en undersökning från Swedbank är det så mycket som 23 procent av hushållen som upplever att de har svårt att få inkomsterna att räcka till. Det är en ökning från 18 procent i höstas” (E24 den 15 juni). 150 000 hushåll hade problem med räntorna under våren-sommaren 2007. ”Svenskarna sitter nu på fler betalningsanmärkningar än någonsin” (Expressen den 7 juli). Antalet hushåll som är pessimistiska om sin egen och landets ekonomi ökar. Den privata konsumtionen har spelat stor roll för konjunkturen i USA, men även i Sverige. Den svenska shoppingen har ökat 120 månader (tio år) i rad. Konsumtionen är dock ingen långsiktig räddningsplanka, särskilt inte som den i växande grad bygger på lån.
Den starka högkonjunkturen har inte heller lyckats återställa sysselsättningen till läget före 1990-talets kris. År 1990 var sysselsättningen 83 procent, år 2007 når den 78 procent. Detta efter en mycket stark ökning av antalet jobb, 194 000 åren 2004-2006. Ytterligare ungefär lika många väntas tillkomma 2007-2009.
Majoriteten av de nya jobben är emellertid tillfälliga jobb och 40 procent av dem är inom den privata tjänstesektorn. Fortfarande är 220 000 människor öppet arbetslösa, medan 95 000 finns med i olika arbetsmarknadsprogram (juli 2007).
En svensk bubbla – igen
Den svenska ekonomin har skakats hårt av flera stora spekulationskriser under de senaste 20 åren. Först kom fastighetsbubblan i slutet av 1980-talet, som ledde till bankkris och en djup kris i hela ekonomin. Sedan kom IT- och aktiebubblan i slutet av 1990-talet, som detroniserade de nya kungarna inom IT och ledde till drastiska nedskärningar – tiotusentals jobb skars bort enbart på Ericsson. Därefter följde Skandiakrisen, som med försäljning av värdepapper utan täckning hade liknande orsaker som den kris som utvecklas under 2007. År 2002 gjorde Skandia en förlust på 25 miljarder kronor.Idag oroas spekulanterna av rapporterna om den växande krisen i USA. Den amerikanska husbubblan, som stått för en stor del av uppgången på senare år, har spruckit. Allt fler kan inte betala sina lån; priserna sjunker och byggandet bromsas upp. Detta sprids av att dåliga huslån bakats in i finanspapper som sålts i hela världen. Att svenska banker än så länge står för en liten del är ingen garanti. Kreditåtstramningen kommer att få effekt även i Sverige, och även svenska banker kommer att tvingas erkänna förluster i affärer med finanspapper.
År 2006-2007 har de flesta kännetecknen från IT-bubblan återkommit.
Svenska riskkapitalfonder tog in 70 miljarder kronor under 2006 för uppköp av företag. Avkastningen var 48 procent. ”Avkastningen i Sverige var så enormt hög beroende på att några fonder gått exceptionellt bra”, kommenterade en riskkapitalchef i London City (”Guldåren är över”, artikel i SvD den 16 september).
Det svenska rekordet i champagnekonsumtion, 637 000 liter, som sattes 1999 med draghjälp av millenniumskiftet, slogs ifjol. År 2000 ansågs aktieomsättningen för januari och februari tillsammans, 786 miljarder kronor, vara extrem. I augusti 2007 var omsättningen nästan tre gånger högre – 2 213 miljarder kronor, ett nytt rekord med handel på i genomsnitt över 50 miljarder kronor per dag. En kuriositet är att det var år 2000 som staten köpte in sig i Stockholmsbörsen och 2007 som regeringen beslutade om utförsäljning.
Den svenska aktiebörsen OMX står i centrum för spekulationskarusellen. För några år sedan lade OMX till och med ett bud om att köpa Londonbörsen. Nu blir man troligast istället själva uppköpta, av Dubaibörsen som ägs av staten i Dubai. ”Borse Dubai” har också blivit största ägare i Nasdaqbörsen, som ett tag konkurrerade om att köpa OMX. Resultatet blir att OMX högkvarter flyttas till New York, men att de avgörande besluten tas i Dubai, enligt Svenska Dagbladets kommentatorer. Dubaibörsen har konkurrens om att köpa OMX från Qatar, som också har stora statliga ekonomiska resurser och som tävlar med Dubai om rollen som finanscentrum vid Persiska Viken.
Utländska ägare kontrollerar cirka en tredjedel av Stockholmsbörsens värde, som i slutet av september 2007 var 2 300 miljarder kronor.
Pensionerna
En allvarlig konsekvens av nya börsfall är hur pensionerna kommer att drabbas. Den så kallade ”pensionsreformen” på 1990-talet innebar en drastisk sänkning av pensionerna. ”Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort”, var hur Göran Persson en gång varnade för negativa reaktioner när den nya låga pensionsnivån står klar för folk.”Reformen” knöt också framtida utbetalningar till börsutvecklingen. De stora pensionsfonderna kunde nu köpa aktier för 70 procent av sitt kapital mot tidigare högst 15 procent.
Vissa debattörer hävdade dessförinnan att pensionsfonderna skulle påverka kapitalismen, men det blev tvärtom. Det nya kapitalet från AP-fonderna har spelat en stor roll i att handeln och börskurserna har ökat. Fjärde AP-fonden har satsat 160 miljarder kronor, av fondens totala kapital på 214 miljarder, på svenska och utländska aktier, t ex H & M, Volvo och Ericsson. Dess vd, Mats Andersson (tidigare på Skandia) säger att ”det vi ser är en bubbla som spricker” om krisen på kreditmarknaden på hösten 2007 (Svenska Dagbladet den 3 september). Andra AP-fonden har 7 miljarder kronor satsade i 15 olika riskkapitalfonder, däribland Christer Gardells Cevian.
Dessutom infördes en ppm-del i pensionssystemet, där löntagare själva uppmuntras att satsa en del av sin pension på aktier. Men bara en liten minoritet gör ett eget val. ”78 procent av pensionsspararna förstår inte innehållet i sina pensionsbesked”, rapporterades det efter en undersökning (DN Debatt den 28 augusti 2007).
Den omskrutna svenska ”folkliga förankringen” för aktier består till största delen av olika sparfonder, i många fall ett pensionssparande grundat på oro för framtiden. Även under börsbubblan år 2000 var det bara 7 procent av befolkningen som själv handlade med aktier. Av dessa var det i sin tur 5 procent som gjorde 99,8 procent av reavinsterna.
Nedgång i sikte
Prognosmakarna tror nu på en uppbromsning för den svenska ekonomin. Många faktorer är dock osäkra, och fallet blir sannolikt betydligt allvarligare än bara en långsammare tillväxt.USA:s ekonomi verkar på hösten 2007 vara på väg mot en nedgång eller en recession (att ekonomin krymper två kvartal i rad). Ett tecken är att antalet nya jobb sedan sommaren 2007 har ökat mycket långsammare.
Den amerikanska bostadsbubblan, som legat bakom den fortsatt höga privatkonsumtionen sedan 2001, har spruckit. Utlösande var de så kallade subprimelånen – lån till personer med låg inkomst. Subprimelånen erbjöds med mycket fördelaktiga villkor under de första två åren och stod 2006 för 20 procent av alla bostadslån. Med högre kostnader tredje året och högre räntor har dock konkurserna ökat.
Under 2007 får hälften av låntagarna höjda räntekostnader med 25 procent. Upp till två miljoner familjer riskerar att förlora sina bostäder. Bostadssektorn – byggande och belåning av bostäder – har stått för en stor del av USA:s tillväxt under 2000-talet. I slutet av sommaren 2007 var emellertid efterfrågan på nya bostäder den lägsta sedan 2001.
Subprimelånens ”smitta” har dock nått långt utanför bostadssektorn. Dessa lån har ompaketerats till ”investeringsobjekt” som derivat och andra typer av värdepapper som kallas CDO (skuldobligationer med säkerhet), ABCP (tillgångsbaserade kommersiella papper), SIV (speciella investeringsverktyg) m m. Dessa har sedan sålts världen över, med de enorma, anonyma och oreglerade hedgefonderna i centrum. Hur stor denna kris är och vilka som sitter med de verkliga skulderna är idag oklart, men redan nu har stora banker i Tyskland och Frankrike skakats. Hittills har den svenska ekonomin sagts klara sig ur denna kris, men varningar finns. ”Det skulle inte förvåna om svenska banker är mer utsatta än vad det hittills gett sken av” (Johan Schück, Dagens Nyheter den 1 september 2007).
En nedgång i USA kommer hur som helst att slå hårt i resten av världen, även i Europa och Sverige. Världsekonomin är extremt beroende av USA:s skuldsatta konsumtion och Kinas snabba tillväxt, som flätats samman till 2000-talets tillväxtmotorer. Även om det är för tidigt att förutsäga konsekvenserna av och djupet på en kommande nedgång, kommer en sådan att skaka tilltron till kapitalismen, men också innebära hot om nya drastiska bördor för världens arbetare och fattiga.
Även i Sverige finns en bostadsbubbla, kopplad till en lånebubbla. Denna späs på ytterligare av att fastighetskatten tas bort och av kommunernas utförsäljning av bostäder. I Sverige har villapriserna ökat med 1 450 procent på tio år. Det kan jämföras med att konsumentpriserna har ökat 13 procent och BNP med 40 procent. Bostadspriserna kommer att öka ännu mer med förändringarna av fastighetsskatten.
I juni 2007 höjde Riksbanken styrräntan till 3,5 procent och de flesta banker räknar med den kommer att vara över 4 procent vid årets slut. För ett lån på en miljon kronor betyder det ökade räntekostnader per månad från 2 450 kronor till 3 120 kronor. Oavsett vad Riksbanken beslutar kommer bostadsräntorna att stiga. Det kommer att leda till att allt fler hushåll kommer i kläm och fler konkurser. Det ännu statliga bolåneföretaget SBAB säger att 100 000-150 000 hushåll kommer att få svårt att klara sina lån. En del av dem som nu köpt bostadsrätter riskerar att förlora sin lägenhet.
Oavsett utvecklingen i världsekonomin har den svenska industrin redan nått ett tak, med extremt högt kapacitetsutnyttjande. Inga stora utbyggnader är heller att vänta: investeringarna är fortfarande blygsamma och företagens förtroende för framtiden dalar, liksom order från utlandet. Allt detta talar för att den svenska ekonomin just har passerat zenit i denna konjunktur.
Politiska konsekvenser
Det finns en myt om att marxister gläds åt kapitalismens kriser och att kriser per definition betyder kamp. Vad marxister gör är att analysera kapitalismen, vilket allt sedan 1800-talet har lett till slutsatsen att kapitalismen oundvikligen framkallar djupa kriser.Det är ett system som inte kan lösa sina egna kriser, och som är orsaken till de ekonomiska, miljö- och humanitära katastrofer som inträffar.
Det är inte bara kriser som ökar medvetenheten om hur kapitalismen fungerar. Den extrema klyftan mellan fattiga och rika, både i Sverige och globalt, under den nuvarande uppgången, får oundvikligen politiska konsekvenser. Arbetare kämpar för att få del av uppgången, och möts av motstånd från kapitalister, politiker o s v. Vad vi ser är en radikalisering, särskilt bland lågavlönade, som oftast är kvinnor.
Socialister kan peka på vad de nya resurserna i samhället skulle ha räckt till, men särskilt att förbättringar bara går att åstadkommas genom kamp.
Med en nedgång kommer många att förstå att den period vi lämnat var det bästa kapitalismen har att erbjuda, en uppgång som ytterligare ökat klyftorna. Antikapitalistiska stämningar kommer att öka, med nya möjligheter för socialister att vinna stöd för alternativet – en socialistisk, demokratiskt planerad ekonomi.
