Sverige 1905: ”Det var överklassens union som brast”

av PER OLSSON // Artikel i Offensiv

År 1905 var det arbetarkampen i Sverige och Norge som förhindrade krig och till sist upplöste unionen med Norge. Arbetarnas union underifrån fick överklassens så kallade union på fall och Norge kunde äntligen bli självständigt.
Denna artikel är en förkortad och bearbetad version av en artikel som publicerades i Offensiv 2015.

Sommaren 1905 upplöstes unionen mellan Sverige och Norge. Unionen hade bildats år 1814 efter att Sverige hade fått Norge som ett krigsbyte vid freden i Kiel i januari samma år.
”Norge överlämnades till Sverige av monarkerna under napoleonkrigen mot norrmännens vilja, och svenskarna måste sända trupper till Norge för att underkuva det”, som den ryske revolutionsledaren Lenin skrev i sin skrift Om nationernas självbestämmanderätt. I samma skrift prisade Lenin den svenska och norska arbetarrörelsens hållning och agerande under unionsupplösningen år 1905.
Invånarna i Norge ville inte ingå i någon storsvensk union. Den 17 maj 1814 (som officiellt blev Norges nationaldag år 1836) sammankallade man till en konstitutionell församling i Eidsvoll, valde en egen kung och antog en grundlag.
Den norska självständigheten slogs dock ner av svensk militär, och efter ett kort krig slöts en uppgörelse i augusti som innebar att den svenske kungen blev kung över båda länderna. Norge fick behålla sin armé, sitt storting (riksdag) och sin nya grundlag.

Det var en uppgörelse som var fylld av motsättningar. Från slutet av 1800-talet ledde spänningarna till ständiga konflikter och krigshot.
År 1895 utbröt en allvarlig kris efter att Venstre hade vunnit valet och skulle bilda regering, vilket Oscar II helt motsatte sig. Planer drogs upp för ett militärt ingripande i Norge och försvarsanslagen fördubblades. Borgerligt liberala Venstre, Norges äldsta parti, var då landets största parti. Partiet hämtade stöd från främst bönderna och mer välbeställda i städerna. Partiet appellerade också till arbetarna, men fick snart konkurrens av det socialdemokratiska partiet som bildades 1887 och som från 1891 blev Arbeiderpartiet.
Efter Venstres valseger var stämningarna inom den storsvenska makteliten ”rent krigiska”. Arbetarrörelsen i Sverige (där det socialdemokratiska partiet hade bildats 1889) svarade krigspropagandan med möten och demonstrationer till stöd för Norge.
Den 1 maj 1895 varnade Hjalmar Branting, Socialdemokraternas ledare, för att om överklassen startar krig mot Norge får man räkna med att soldaterna vänder vapnen mot makthavarna, vilket ledde till åtal och höga böter.
Senare på hösten 1895 slöts det dock en överenskommelse mellan kungen och stortinget. Men nedräkningen mot unionsupplösningen fortsatte.
”Våren 1905 är Sverige omringat av revolter. I öster de ryska arbetarnas strejker, som snart sprider sig till Polen, Baltikum och Finland. I väster en allt större norsk enighet om att självstyret måste utökas. I mars får Norge en ny samlingsregering, vars mål är att skapa ett eget norskt konsulatväsende”, skriver Kalle Holmqvist i sin mycket läsvärda bok Fred med Norge (Murbruk, 2015).

När det norska stortinget i maj 1905 beslöt att upprätta konsulat i andra länder blev krisen akut. Kung Oscar II:s svar blev: ”Jag accepterar inte stortingets beslut”, varpå Norges regering avgick. ”Det är egentligen nu som unionen faller” (Fred med Norge). Den 7 juni fattade sedan stortinget det formella beslutet att upplösa unionen och avsätta kungen.
Socialdemokraterna och Branting, som tidigare ständigt hade vacklat i frågan om unionsupplösning eller ej, gav omedelbart sitt fulla stöd till Norges beslut.
Den svenska högern däremot gjorde ingen hemlighet av att man var beredd att ta till militära medel mot det man kallade ”kuppen” alternativt ”revolutionen” i Kristiania (Oslo).
Samtidigt som högern och överklassen gjorde allt för att piska upp chauvinistiska, krigiska stämningar, vädjade man till myndigheterna att slå ner den ”fosterlandslösa socialdemokratins sympatiovationer för det revolutionära Norge”.
I spetsen för den socialistiska rörelsens motstånd mot krigshetsen och storsvensk revanschism stod det Socialdemokratiska ungdomsförbundet, vars manifest Ned med vapnen – Fred med Norge trycktes och spreds i 100 000 exemplar.
Ungdomsförbundet, som hade 7 000 medlemmar och dess veckotidning en upplaga på 20 000, manade arbetarungdomen att vägra order vid en allmän mobilisering och reste kravet på storstrejk om krigsplanerna sattes i verket samt att i sista hand vända vapnen mot de svenska makthavarna.
Ungdomens kamp fick det socialdemokratiska partiet att inte bara uttala sig i ord, utan också gå till handling. I Göteborg samlades tiotusentals på ett demonstrationsmöte som sände följande hälsning till det norska Arbeiderpartiet: ”Det var öfverklassens union som brast. Arbetarnas union är idag starkare än någonsin”.

Arbetarrörelsens kampanj tvingade kungen och regeringen att avisera förhandlingar med den norska regeringen, men med villkoret att en norsk folkomröstning genomfördes. Det svenska kravet på folkomröstning sågs som en oförskämd provokation och mottogs med ilska i Norge där det stod alldeles klart vad invånarna ville ha – ett fritt land.
Folkomröstningen som genomfördes den 13 augusti slutade i vad som måste vara historiens största ja-seger. Av 371 911 personer som deltog röstade 368 208 ja till unionsupplösningen och 184 nej. Det var dock bara män som fick delta på grund av det borgerligt ledda stortingets ovilja att verkligen göra upp med det gamla.
Därför genomförde landets kvinnoorganisationer en egen namninsamling och som fick otroliga 280 000 namn till stöd för Norges självständighetsförklaring. Inte undra på att en av högerns riksdagsmän uppgivet uttalade att vi kan erövra Norge, men inte behålla det.

Arbetarnas union underifrån hade säkrat ett fredligt avskiljande. År 1905 blev därför till ett genombrott för arbetarrörelsen i såväl Sverige som Norge, vilket aldrig skulle ha varit möjligt utan den arbetarunion underifrån som bildades för fred med Norge. ■