Ön Seskarö utanför Haparanda är idag en fridfull idyll. Det är svårt att föreställa sig de dramatiska händelser som inträffade här för precis 90 år sedan. Då sattes militär in mot hungrande arbetare, men arbetarna lyckades avväpna militären! På den tiden var Seskarö ett livaktigt industrisamhälle med två sågverk, Sandvik och Granvik. Än idag finns ett sågverk på ön, där cirka 50 personer arbetar.
År 1917 arbetade omkring 600 personer på de båda sågverken. Öns befolkning var då omkring 3 000, mot 500 idag. Numera finns broförbindelse till fastlandet, men 1917 var man hänvisad till båt sommartid och häst över isen vintertid. Mellan 1 maj och pingst 1917 var Seskarö avspärrat från fastlandet, eftersom isen ännu låg, men den var för svag för transporter.
På grund av livsmedelsbrist och att Hjalmar Hammarskjölds (i folkmun: Hungerskjöld) högerregering brydde sig mer om kapitalisternas vinster än folkets försörjning så rådde livsmedelsbrist i Sverige. Sedan mars 1917 satt en ny högerregering under Carl Swartz. Brödet var ransonerat. Större delen av 1916 års potatisskörd var förstörd till följd av en regnig höst och en kall vinter.
Potatispriset, som rakat i höjden, sänktes också kraftigt, men man införde inte någon ransonering på potatis. Därför tog all potatis snabbt slut.
Nöd bryter lag
På Seskarö gjorde isoleringen livsmedelsbristen extra svår. Två större sändningar av potatis och kålrötter var båda till största delen förstörda. Bristen på alternativa livsmedel gjorde behovet av bröd extra stort. Brödransonen hade minskats till 200 gram mjöl per person och dag, men kroppsarbetare fick rätt till 1-4 så kallat ”påbrödskort” på 50 gram per dag. Det var dock svårt att få fram påbrödskorten till Seskarö. Mot slutet av maj hade man bara fått 25 påbrödskort, 100 till var utlovade. Det var inte mycket för 600 arbetare!På kvällen fredag 25 maj hölls ett möte i Folkets hus om livsmedelssituationen. Minst 100 arbetare deltog. Man ansåg att nöd bryter lag, och man beslutade att tvångsköpa bröd, för full betalning men utan ransoneringskort, från ortens två bagerier. Man visste att bagarna hade gott om bröd bakat av mjöl från tiden före brödransoneringen. Den ene bagaren, J.O. Eriksson, brukade sälja överskottet till Haparanda.
Efter mötet begav man sig först till Oscar Janssons bageri och tog186 tvåkilospaket bröd till ett värde av 120:90. Man betalade 119:75. Jansson var inte där, men lär ha förklarat sig nöjd efteråt. Samma kväll och natt gjorde man två misslyckade försök att bryta sig in i J.O. Erikssons bageri.
Nästa morgon, pingstafton 26 maj, samlades omkring 200 arbetare och nu lyckades man bryta sig in i bageriet och ta 270 tvåkilospaket till ett värde av 381:50. 352:67 lämnades i betalning.
Eriksson anmälde saken och pingstdagen 27 maj kom tillförordnade länsman Bernhard Forsström till ön för att utreda det hela.
Eriksson hade namngivit 16 personer såsom medverkande vid händelserna. Annandag pingst, 28 maj, hämtades fyra personer på Forsströms order till förhör. Innan förhören hunnit påbörjas hade hundratals personer, som alla deltagit i brödköpen, samlats utanför Granviks brädgårdskontor, där förhören skulle hållas. De krävde högljutt att de inlåsta skulle friges.
En för alla, alla för en
Arbetarna hade på fredagskvällens möte beslutat om kollektivt solidariskt ansvar. Om någon åkte fast skulle alla stå för vad de gjort. Myndigheterna skulle inte få peka ut några syndabockar. Man fruktade nu att de hämtade skulle fraktas till Haparanda. En stund senare gick arbetarna till aktion.De inlåsta fritogs genom att man utifrån lyckades ta loss ytterfönstret, så att de inlåsta kunde hoppa ut. Man låste i smyg in två poliser och kastade nyckeln i sjön. Poliserna kunde ta sig ut senare genom det öppna fönstret. Under tiden hade Forsström gått till Granviks huvudkontor och ringt sin chef, kronofogde Johan Svanström.
Forsström fick sedan veta att alla skyldiga ville anmäla sig. En kommitté skulle sända en förteckning på alla deltagare i brödköpen till åklagarmyndigheten. Namnen skulle skrivas som ekrar i ett hjul, så att inga förstanamn skulle kunna pekas ut. Forsström och hans hjälpreda, fjärdingsman C.W. Molinder, uppmanades att lämna ön. Till slut, efter hot om strejk, lämnade de båda ön klockan tre på morgonen.
De var dock tillbaka nästa förmiddag, nu i sällskap med kronofogde Svanström och länsdetektiven P. Glad. I protest lade arbetarna ned arbetet och vid ett möte i Folkets hus utsågs en förhandlingskommitté som uppmanade myndighetspersonerna att lämna ön och vänta på att den planerade listan skulle bli klar. Arbetet skulle inte återupptas förrän de farit. Svanström vägrade och krävde fortsatta förhör. Då beslutade arbetarna att alla skulle ställa sig till förfogande för förhör och att alla som deltagit i brödköpen skulle ange sig själva. Men bara om ingen häktades. I annat fall kunde man inte garantera ordningen, meddelade man Svanström.
Trupper till ön
Myndighetspersonerna, som var mycket nervösa, inbjöds till Folkets hus för överläggningar, men de tyckte att arbetarna uppträdde för hotfullt. Det var då som Svanström tog det ödesdigra steget att rekvirera militär till ön.Tidigt onsdag morgon den 30 maj anlände 50 soldater till Seskarö. Några militanta arbetare höll ett hemligt möte där de förberedde en eventuell avväpning av soldaterna. Det är dock oklart vilken betydelse detta möte hade för händelsernas gång.
På ett möte i Folkets hus dök Svanström upp. Han sade att förhören skulle återupptas på bagare Erikssons gård, dit de närvarande skulle bereda sig att komma. Pressad lovade han att släppa varje förhörd, åtminstone efter ett första förhör. Ingen motsatte sig detta. Istället uppmanade man arbetarna till lugn.
Men Svanström hade gett olika besked om häktningar. Före mötet i Folkets hus hade han sagt till förhandlingskommittén att det berodde på förhörens resultat om häktningar skulle företas eller inte. När Svanströms dubbelspel blev känt ville ingen infinna sig frivilligt för förhör. Istället hämtade polisen sju personer.
En ständigt ökande folkmassa, som mest uppemot 1 000 personer, var samlad på Erikssons gårdsplan och följde utvecklingen.
”Släpp våra kamrater”
När ingen av de förhörda kom ut blev folkmassan allt oroligare, och ropade i talkörer ”Vi vill ha ut våra kamrater”. Klockan sex hade talkörerna nått sådan styrka att Svanström avslutade förhöret och häktade två personer.Svanström uppmanade folkmassan att avlägsna sig. Men folket stod kvar och fortsatte att ropa i talkörer. Efter att en sten kastats ställdes en militärtrupp upp runt huset.
Svanström hämtade lagboken och läste upprorslagen för folkmassan och befallde den att skingras, med hot om vapenmakt. Det hjälpte inte. Svanström gav då order om att ”upproret skulle med vapenmakt stillas”. Militären ryckte då fram mot folkmassan med fällda bajonetter. Folkmassan tog ytterligare några steg bakåt, men stannade sedan igen.
Då kastade sig en mängd arbetare över militären och tog ifrån dem gevären. Dessa var lyckligtvis laddade med lösa skott. Befälhavaren, kapten Wenzel Falk, sköt två arbetare i benet innan han blev fråntagen sin revolver. En militär blev i tumultet rispad i benet av sin kamrats bajonett. En sergeant fick ett kolvslag i nacken och huvudet. Några andra personskador blev det inte.
Militären jagades på flykt
Militären jagades på flykt och Svanström tvingades gå med på arbetarnas krav om att trupperna skulle lämna ön. Militären avtågade, till ackompanjemang av hurrande arbetare. Arbetarna hade erövrat 24 gevär och två revolvrar. Vapnen gömdes under natten i det pågående godtemplarhusbygget. IOGT ansågs borgerligt och man trodde inte att någon skulle leta efter vapnen där.Man hade också klippt av telefonledningen, men dessförinnan hade Glad ringt in en överdriven rapport som spreds bland myndigheter och i medier.
Under hela natten pågick dans i Folkets hus. Beväpnade arbetare sågs patrullera stränderna.
Polismästare Gustaf Hårleman i Haparanda och landssekreterare J.A. Norberg svarade med att skicka ännu mer militär till Seskarö.
Det var fråga om en regelrätt ockupation. Ingen fick lämna ön utan tillstånd från myndigheterna. Norrbottens-Tidningens ledarrubrik var ”Kanoner istället för mat”.
Solidariteten med Seskarös arbetare var stor. Runt om i landet restes kravs på att militären skulle dras bort. Söndagen den 3 juni kom tillförordnade landshövding Murray till Seskarö. Han tänkte blidka arbetarna med mat istället för att kuva dem med vapen. Han hade med sig diverse matvaror: smör, kaffe, gryn, makaroner och torrmjölk. Han talade till arbetarna i dörröppningen till Folkets hus, eftersom alla 600 åhörarna inte fick plats inne.
Han sade att livsmedelransoneringen var nödvändig och att ”plundringar” var förkastliga.
Ett livsmedelsråd bestående av förvaltarna och två arbetare från vardera sågverket skulle bildas. Det skulle stå i ständig kontakt med ortens affärsmän och se till att det alltid fanns tillräckligt med livsmedel i lager. Murray hade också anhållit om 1 500 ytterligare påbrödskort till hela Norrbotten, men inte så många av dessa skulle komma just Seskarö till godo. Det skulle också upprättas två soppkokningsanstalter på ön.
Det rättsliga efterspelet
Han lovade att föra saken till ett hastigt slut och att verka för att den rättsliga uppgörelsen skulle bli så begränsad som möjligt. Arbetarna lovade att underkasta sig de förhör och häktningar som myndigheterna krävde, och de erövrade vapnen återlämnades.Inom de närmaste två dagarna drogs all militär bort från ön.
Det rättsliga efterspelet blev en bild av stämningsläget hos borgarna. I den första instansen, Haparanda häradsrätt, var stämningarna rätt försoningsfulla. 11 personer åtalades för ”upploppet” 28 maj, och åtta av dem även för ”upproret” 30 maj. Domen kom 28 augusti. Sju personer dömdes till tre respektive fem månaders fängelse för upplopp plus ett par andra brott. Men alla frikändes från anklagelsen om uppror.
Svanström överklagade dock domarna till Svea hovrätt. Dess utslag kom först 28 juni 1918. Då hade stämningarna svängt. Seskaröborna ansågs opålitliga eftersom några flyktingar från den röda sidan i finska inbördeskriget tagits emot av vänner på Seskarö. Detta gjorde myndigheterna så nervösa att de på nytt ställde Seskarö under militärbevakning en tid. Hovrätten dömde nu de tilltalade för uppror till straffarbete i två till fem månader istället för de fängelsestraff de vid det laget redan avtjänat. Domarna överklagades till Högsta domstolen, som 9 november 1918 fastställde hovrättens domar, utom för en person som kom undan med 50 kronor i böter.
Arbetarnas enda chans var nu att be kungen om nåd. I praktiken var det den nya regeringen, en koalition mellan socialdemokrater och liberaler, som fick ta hand om nådeansökan. Den 31 december 1918 kom beslutet: Arbetarna benådades!
I målet med brödtagningarna fick arbetarna delvis som de ville: inte alla 300 inblandade, men väl ett 50-tal, åtalades. Domen kom i Nedertorneå häradsrätt den 22 december 1917. Alla anklagade frikändes från hemfridsbrott, men de 16 som Eriksson angett fick 15 kronor var i böter för egenmäktigt förfarande. Resten frikändes i brist på bevis.
Vad som framför allt inspirerar i denna historia är arbetarnas solidaritet. De var alla beredda att bli åtalade hellre än att låta myndigheterna peka ut syndabockar.
Erland Gadde
