foto: Maria Henriksson
BB-ockupationen har fortsatt, och vården är fortsatt en brännhet fråga.
År 2018 blev ett år år präglat av motsättningar, motsägelser, politiska kriser och extrema väderförhållanden till följd av den globala uppvärmningen. År 2018 skrev också in sig i historieböckerna som det år då motsättningarna mellan de imperialistiska makterna nådde en ny, farlig nivå med handelskrig och militär kapprustning. Under kampen 2018 blev gula västar ett rött skynke för regeringar och kapitalister, men också ännu ett år där demokratin var på reträtt och högerextrema vann nya valframgångar.
Medan de superrika kan se tillbaka på ännu ett år av ökade inkomster och förmögenheter fortsatte högkonjunkturen att gå många arbetarhushåll och fattiga helt förbi. 42 individer äger numera lika mycket som den fattigaste halvan av världens befolkning – 3,7 miljarder människor. ”Den fattigaste halvan av världens befolkning fick ingen förmögenhetstillväxt alls under förra året. Samtidigt gick 82 procent av ökningen till den allra rikaste procenten i världen”, larmade hjälporganisationen Oxfam i början av året.
I Sverige har inkomstklyftorna blivit de största i modern tid, enligt Statistiska centralbyrån (SCB) i februari. De groteska klyftorna visas i att å ena sidan lever nästan en kvarts miljon av landets pensionärer i risk för fattigdom (inkomst på under 12 100 kronor efter skatt och bidrag) och å den andra sidan i att det nu finns 191 individer i Sverige med minst 1 miljard kronor i förmögenhet. Dessa individer sitter på förmögenheter som motsvarar nära halva Sveriges BNP eller nationalinkomst.
”Inte på drygt 200 år, sedan 1810, på tröskeln till industrikapitalismens uppkomst i Sverige, har de privata förmögenheterna varit så stora i förhållanden till nationalinkomsten som nu”, skriver Göran Therborn i Kapitalet, överheten och alla vi andra som är en av årets bästa böcker. Att klyftorna ökat och att landet slits isär var en starkt bidragande orsak till varför regeringspartierna inte lyfte i valet.
Även i år genomfördes globala kvinnomarscher mot Trump och globalt blev den internationella kvinnodagen den 8 mars en dag av stora manifestationer med demonstrationer och även strejker som i Spanien och Italien.
I Irland blev 8 mars en dag av marscher för rätten till abort. Drygt två månader senare, den 25 maj, vann ja-sidan en jordskredsseger i den irländska folkomröstningen om abort. Drygt 66 procent röstade för att avskaffa abortförbudet (det åttonde tillägget i författningen) och för rätten till abort fram till vecka 12. Det var en historisk seger som kvinnokampen inkasserade, mycket tack vare ROSA:s aktivistkampanj (ROSA är en socialistisk feministisk rörelse som initierats av Socialist Party, CWI Irland) och Ruth Coppinger, som är en av tre Socialist Party-medlemmar i parlamentet.
#Metoo, som fyllde ett år i år, inspirerade till de banbrytande strejker som genomfördes mot sexuella trakasserier på McDonalds i USA och strejkerna på Google världen runt under parollen ”Worker’s rights are women rights”.
När riksdagspartierna under våren började presentera sina valstrategier var batongpolitik ett genomgående tema. Socialdemokraternas ”valgeneral” John Zanchi ursäktade lag och ordning-parollerna med att ”dagens politiska dagordning i någon mening är auktoritär” och menade att ”det är ingen som röstar utifrån sjukvården”. Inget kunde bli mera fel. Enligt väljarna var sjukvården valets viktigaste fråga.
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) ställde upp i valet för ge kampen en röst och vinna stöd för ett socialistiskt alternativ.
Vi var för små för att kunna ge avtryck på riksplanet och därför begränsade partiet sin valutmaning till kommunalvalen i Luleå, Haninge (där RS hade kommunala mandat att försvara. I Luleå försvarades mandaten, men inte i Haninge på grund av den 3%-spärr som införts) och i Göteborg samt regionvalen i Norrbotten och Västra Götaland.
Offensiv skrev inför partiets valupptakt i Jordbro den 24 mars:
”Mot högerns privatiseringar, ökade klyftor och mer makt till de rika ställer Rättvisepartiet Socialisterna ett program som verkligen skulle förbättra levnadsvillkoren för arbetare och låginkomsttagare: riv upp privatiseringarna, rusta upp välfärd och förorter i offentlig regi, använd allmännyttan för att bygga billiga hyresrätter, för en klimatomställning av hela samhället med hjälp av massiva investeringar i infrastruktur, bostäder med mera. Kamp mot sexismen genom verklig demokrati på arbetsplatserna, trygga jobb och en lön som går att leva på.
Vårt program är kopplat till att bryta de rikas makt över ekonomin. Det man inte äger kan man inte kontrollera är ett gammalt men icke desto mindre sant uttryck. Bara genom offentligt ägande av banker och stora byggföretag kan bostad efter behov bli verklighet för alla. En klimatomställning av transporter och industri kräver offentligt ägande av storföretagen och en demokratisk planering för att människor och miljöns behov ska komma före kortsiktiga vinstintressen.
Socialism är inte bara möjligt, det är absolut nödvändigt.”
I parollen ”Enad kamp mot rasism och högerpolitik. Jobb, välfärd och bostad till alla – låt superrika, storbolag och banker betala” summeras Rättvisepartiet Socialisternas politik och aktivitet.
I spåren på chockdoktrinen, etablissemangets högervridning och skuldbeläggning av flyktingar kunde rasistiska Sverigedemokraterna gro och SD:s uppgång i opinionen sporrade även nazistiska våldssekter som NMR. På 1 maj demonstrerade NMR i Ludvika och Boden. I båda dessa städer möttes de av tusentals motdemonstranter. I Boden var det 2 000 som gick ut på gatorna mot nazisterna som bara kunde samla 117 i sin marsch. Den stora antirasistiska mobiliseringen i Boden hade inte varit möjlig utan nätverket Boden mot Rasism, där RS ingår.
Fiaskot för nazisterna i Ludvika och Boden upprepades även den 25 augusti i Stockholm då de många antirasisterna fick NMR att ställa in sin marsch. Den stora uppslutningen på Stockholms gator var också en reaktion på att NMR kunnat inta Almedalen och terrorisera aktivister medan polisen tittade bort och etablissemanget som vanligt vände ryggen till istället för att konfrontera nazisterna, som utgör ett dödligt hot mot alla som står upp mot rasism och nazism. Under året avslöjades att NMR-medlemmar i Sundsvall upprättat dödslistor och byggt speciella vapenväskor för att kunna utföra sina planerade dåd.
Medan riksdagspartierna tävlade om vem som gav mest till polis och militär samt förenades i angreppen mot förorterna kämpade RS tillsammans med andra för att bygga ett organiserat gräsrotsmotstånd för upprustning av förorten på de boendes villkor.
I Göteborg och i synnerhet Angered har detta motstånd vunnit betydelsefulla segrar; ombildningar, utförsäljningar, och renoveringar som följs av gigantiska hyreshöjningar har stoppats och slumvärdars fastigheter har återkommunaliserats. Även den senaste striden mot Bostadsbolagets (ett av Göteborgs allmännyttiga bostadsföretag) planer på att sälja 200 hyresrätter i Sandeslätt, Hammarkullen, till andelsägarlägenheter blev framgångsrik – Bostadsbolaget fick backa.
De senaste årens bostadskamp i Göteborg tillsammans med exempelvis den kamp som förts i Husby, Stockholm, som var säte för ett Förortsforum för rättvisa den 19 maj, och den långa striden mot ombildningar som drivits i huvudstaden ger en stabil plattform för dagens kamp för att rädda allmännyttan och stoppa marknadshyrorna.
Den globala medeltemperaturen i år beräknas bli den fjärde högsta någonsin.
De fyra senaste åren har alla varit de varmaste sedan 1850 och mycket pekar mot att nästa år blir det varmaste någonsin. Uppvärmningen i Sverige är nästan dubbelt så stor som globalt och effekterna av ett varmare klimat är tydliga. Under året stod det klart att Kebnekaises sydtopp inte längre var den högsta eftersom glaciären på sydtoppen hade smält rekordsnabbt i sommarvärmen.
Sommaren 2018 var rekordvarm och bidrog till att de skogsbränder som rasade var de värsta i modern tid. Nedskärningar i räddningstjänsten försvårade släckningsarbetet. Brandmännens Riksförbund Brandfacket (BRF), som länge hade varnat för att de ständiga neddragningarna ”släcker räddningstjänsten”, menade i en debattartikel i Expressen i juli att om ”Sveriges räddningstjänst haft full bemanning kan vi inte utesluta att vissa av de skogsbränder som nu växt sig stora, hade kunnat släckas i ett initialt skede, med stora besparingar för samhället”.
Även på andra håll i världen tände klimatkrisen skogsbränder. I augusti rasade den värsta skogsbranden hittills i Kalifornien och den följdes i november av den dödligaste skogsbranden någonsin.
Det kanske största sveket under året stod den fackliga ledningen för när den i början av juni slöt en antistrejk-uppgörelse med arbetsgivarna som kraftigt försvagade den konflikträtt som finns kvar.
Antistrejk-uppgörelsen riktade sig mot alla stridbara fack och öppnar för avtalsdumpning. Den underlättar också för nästa regering att göra ytterligare inskränkningar i konflikträtten. Facktopparna hade dock inte räknat med det motstånd som detta skulle möta. ”Frågan håller också på segla upp till en stor fråga vid Kommunals kongress i maj nästa år. Flera stora avdelningar har ställt sig bakom motioner som syftar till att riva upp överenskommelsen. Det gäller avdelningarna Stockholm, Väst, Skåne och Västerbotten”, skrev tidningen Kommunalarbetaren den 29 november.
Viljan att stoppaSD:s frammarsch och förhindra partiet från att ingå i nästa regeringsunderlag blev det som till sist räddade regeringspartierna undan en total valkatastrof. Men det räckte inte för att förhindra att Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin. Även Moderaterna gick starkt tillbaka. SD ökade dock sitt röstetal på nytt och fick 17,5 procent av rösterna i riksdagsvalet. Inget av de traditionella blocken fick majoritet. Valet skapade ett nytt politiskt landskap med stort inslag av osäkerhet och ännu drygt tre månader efter valet saknar landet en regering.
Vårdfrågans tyngd sänkte Socialdemokraterna i några av partiets sista kvarvarande styrkefästen – Västernorrland och Norrbotten.
Efter valet är det ännu fler kommuner och regioner/landsting som styrs av en högermajoritet, och inte bara lokalt utan även på riksplanet är M och KD beredda att styra med hjälp av SD – tre högerpartier som mycket väl under kommande år kan bli till ett nytt blåbrunt block. Den nya budgeten, som M, KD och SD tillsammans med C och L har röstat fram, är en avslöjande och förfärande illustration av den blåbruna politikens innehåll – det är budgetpolitik för de rika på låginkomsttagarnas, hyresrättens och miljöns bekostnad. Dessutom vill högern införa marknadshyror.
De protester som detta redan mött skapar förutsättningar för större kamprörelser under nästa år.
Efter att riksdagen först röstat nej till M-ledaren Ulf Kristersson som statsminister och sedan Stefan Löfven är regeringsfrågan en helt öppen fråga och extravalet, som merparten av riksdagspartierna inte vill ha, rycker närmare.
Stefan Löfven hoppas fortfarande på att bilda regering med stöd av Centern och Liberalerna och är därför beredd att göra ännu fler eftergifter för att mätta dessa båda partiers nyliberala och antifackliga krav. Om det räcker återstår att se.
Dagens djupa politiska kris har vissa likheter med 1920-talets orosår, då svaga minoritetsregeringar avlöste varandra och den ekonomiska högkonjunkturen som följde efter krisåren i 1920-talets början fick ett abrupt slut med kraschen på Wall Street i oktober 1929.
Då liksom nu var det påstådda ”glada 20-talet” en tid av snabbt växande klyftor och enorm koncentration och centralisering av kapital. Vinsterna var höga och guldregnet över de redan rika var ihålligt. Men bakom börsfesten och finanskapitalets utbredning växte kapitalismens inre motsättningar och en ny kris utvecklades.
Ekonomiskt har kapitalisterna aldrig inkasserat så stora inkomster som nu och makten är koncentrerad till en handfull finansfamiljer. ”De 15 största finansfamiljerna styrde år 2017 bolag värda 4 935 miljarder kronor. Som jämförelse var Sveriges totala BNP samma år 4 604 miljarder kronor. Familjen Wallenberg kontrollerade företag värderade till närmare 2 000 miljarder kronor”, konstaterade rapporten Finansialiseringen av Sverige som den fackliga tankesmedjan Katalys gav ut ifjol.
Storbankerna sitter i förarsätet på dagens finansmonopolkapitalism. De fyra storbankerna (Handelsbanken, Nordea, som har flytt landet, Swedbank och SEB) har stått för nästan hälften av de stora börsbolagens vinster och även i år kan bankvinsterna överstiga 100 miljarder kronor.
Inte bara bankerna, utan alla stora börsbolag gör stora vinster på finansiella affärer och istället för att investera delas en allt större del av vinsten ut till aktieägarna.
Casinoekonomin, som har dopats av Riksbankens minusränta och låga kapitalbeskattningar, har blåst upp jättelika bubblor som bara väntar på att spricka. Bobubblan har redan börjat spricka och det sker en dramatisk nedgång av bostadsbyggandet samtidigt som bristen på bostäder, i synnerhet billiga hyresrätter, blir allt mer akut.
Högkonjunkturen i Sverige och globalt har sannolikt nått sin topp och de mörka molnen hopar sig på den ekonomiska himlen samtidigt som decennier av borgerligt systemskifte och högerpolitik försvagat samhällets motståndskraft mot en ny kris.
År 2018 märktes kapitalismens återvändsgränd kanske tydligast i fördjupad politisk kris och ”kaos”, splittring i samhällets topp samt att polariseringen mest uttryckte till höger. Men det fanns även tydliga signaler om en stundande revolt underifrån när viljan att säga ifrån blir till aktiv, kollektiv handling.
Om detta varslade bland annat Förskoleupprorets genomslag och det Äldrevårdsuppror som startades i Luleå samt bostadskampen, men också det fortsatta motståndet mot utvisningar och inskränkningar i asylrätten samt klimatkampens uppsving. År 2018 blev lugnet före stormen i ett Sverige som befinner sig i en brytningstid.
