av PER OLSSON // Artikel i Offensiv

Den nationalism och militarism som präglar världen har omfamnats av den svenska makteliten. Militarismen och krigspropagandan har till och med gått längre i Sverige än i många andra länder. Anslagen till militären, Försvarsmakten, har fördubblats sedan 2020 och överstiger 2 procent av BNP i år. Utan några förbehåll, inte ens mot kärnvapen, har USA:s militär fått tillgång till 17 baser i landet. Det ska bli fler yrkesmilitärer och antalet värnpliktiga ska fördubblas fram till nästa år.

Medan andra europeiska regeringar hävdar att vi inom tre till fem år kan vara i krig, hävdar den blåbruna regeringen och alla militära toppar att det svenska samhället snarast måste förberedas för krig.
Vid årets Folk och Försvarskonferens i Sälen var budskapet från alla samhällstoppar att ”Vi måste förbereda för krig”.
Militären, vapenindustrin och politikerna förenas i allt starkare militärindustriellt komplex. Att främja den svenska vapenindustrin och vapenexporten utgör en central del i den blåbruna regeringens politik. Men även under de tidigare S-regeringarna stärktes det militärindustriella komplexet.
Det senaste årtiondets militära upprustning jämte Ukrainakriget och Natointrädet har gett den svenska vapenindustrin ett nytt uppsving.
Att Saab, landets största vapenkoncern, går bäst på Stockholmsbörsen och har haft en tillväxt vad gäller order och försäljning som saknar motstycke i modern tid åskådliggör detta.

Den blåbruna regeringens militarism kan summeras i att den moderate försvarsministern Pål Jonson (M), som tidigare jobbade som lobbyist för vapenindustrin, har en uppfattning ”som ligger i linje med Trumps budskap, att Europa måste öka sina försvarsinvesteringar”, som Dagens Nyheter skrev den gångna veckan. I samma artikel berömmer Pål Jonsson Trump för att han ”ökade ändå den amerikanska militära närvaron på den europeiska kontinenten”.
Det var de S-ledda regeringarna som inledde den kraftiga upprustningen av statens hårda kärna och som förutom kraftigt ökade anslag till militären och ansökan om Natomedlemskap också har lagt fram en nästan fördubblad polisbudget sedan 2015.
Polisen har dessutom fått allt större befogenheter och har militariserats, samtidigt som de repressiva lagarna har blivit fler och straffen skärpts.

Från och med slutet av mars införs visitationszoner, eller så kallade säkerhetszoner, som ger polisen befogenhet att visitera personer som befinner sig på allmän plats i området, inklusive barn, utan att det finns misstanke om brott. Detta trots att polisen redan har den befogenheten om det ”finns anledning att anta” att ett brott som kan ge fängelse har begåtts.
Visitationszonerna är rasistiska angrepp mot förortens invånare. Överhuvudtaget försöker regeringen nu utnyttja det faktum att man varken utmanas av en massrörelse på gator och torg eller möter något motstånd i riksdagen till att påskynda och utvidga sitt reaktionära och rasistiska paradigmskifte.
Det är ett paradigmskifte som bland annat syftar till att människor ska tvingas lämna landet och att flyktingmurarna ska stänga ute de allt färre som når landets gränser.
Att Sverigedemokraterna i många opinionsundersökningar ensamt har varit större än de tre regeringspartierna är också en bidragande orsak till att paradigmskiftet fördjupas. SD:s uppgång driver etablissemanget åt höger, förstärker den politiska förvirringen och vilsenheten samt förgiftar samhällsklimatet, vilket har resulterat i en backlash på många områden.

Och om Tidöpartiernas senaste förslag genomförs fullt ut – att antalet inlåsta, häktade och fängslade ska öka från drygt 6 000 till 35 000 fram till år 2033 – kan Sverige få flest fångar per capita i hela EU.
Den repressiva utvecklingen undergräver rättssäkerheten och demokratin. Den nya terrorlagen, nedskärningar på kultur, public service och att presstödet försvinner slår mot exempelvis föreningsfrihet och det fria ordet.
Enligt planerna ska förslaget till en angiverilag vara klar i maj. Angiveriet, angivningsplikt av papperslösa, är den fråga som vid sidan av protesterna mot Gazakriget har mobiliserat flest. Protesterna underifrån har också tvingat de fackliga organisationerna att säga nej till angiveriet. Men ännu väntar motståndet på att få ett solitt fäste på arbetsplatserna, vilket krävs för att stoppa angiverilagen.
Under våren kan kampen mot angiveriet ta fart igen, men just nu är det protesterna mot den israeliska kapitalismens blodiga hämndmassaker på Gaza som dominerar den utåtriktade kampen.
Utrikespolitiken är en fortsättning på inrikespolitiken. Regeringens stöd till kriget, som har kombinerats med indraget bistånd och en vilja att sälja vapen till Israel samt demonisering av protesterna, är en fortsättning på den blåbruna politiken på hemmaplan.
Men i protesterna har inte heller Vänsterpartiet deltagit som parti, vilket är ännu ett utslag av partiets kris som har förstärkts varje gång som det sker en avgörande vändning i världsutvecklingen.
Partiets svar på Ukrainakriget var att säga ja till den militära upprustningen och att vapen skickades till den ukrainska regeringen. I praktiken lade man också ned sitt Natomotstånd med hänvisning till att en majoritet stödde inträdet.

Välfärds- och levnadskostnadskrisen förföljer regeringen, och var en stark bidragande orsak till att den inom loppet av några månader blev den mest impopulära regeringen på länge. Men bristen på opposition är regeringens största tillgång och därför har den, trots sin svaghet, kunnat genomföra sin agenda.
Inflationen ökar inte längre i samma snabba takt som för ett år sedan, men levnadskostnadskrisen fortsätter. Och även om det skulle bli reallöneökningar i år för åtminstone vissa arbetare och tjänstemän, vilket är långtifrån säkert, skulle det behövas åtminstone sex år av förbättringar innan reallönerna kommer tillbaka till 2021 års nivå.
Maten har blivit 26 procent dyrare sedan 2021 och fortsätter att öka i pris. Och hyreshöjningarna i år blir till och med högre, runt 5 procent, ibland mer, än fjolårets rekordstora hyreshöjningar. Dessutom är nästa års hyreshöjning redan klar i exempelvis Malmö och Örebro, där hyrorna i allmännyttan höjs med drygt 5 procent i år och 4,5 procent nästa år.
Med förra årets hyreshöjning innebär detta att du får betala 1 500 kronor mer i månaden för en normaltrea nästa år.
Det är dessutom långt ifrån säkert att räntorna börjar sjunka från och med sommaren, och även om Riksbanken skulle sänka sin styrränta kommer det att dröja innan det följs av att bankerna sänker sina utlåningsräntor i motsvarande grad eftersom det är på sina räntenetton, skillnaden mellan in- och utlåningsräntor, som storbankerna tjänar mer än någonsin.
Gapet mellan bankernas in- och utlåningsränta var för två år sedan 1,3 procentenheter. Idag är gapet 2,7 procentenheter. Storbankernas vinst på sina kunder har alltså fördubblats på två år.
Förra året blev vinsten 200 miljarder kronor, drygt en halv miljard kronor om dagen. Utdelningen i år till storbankernas aktieägare blir omkring 120 miljarder kronor, vilket motsvarar hälften av vad socialförsäkringen kostar i år.
Överskotten i bankerna ska jämföras med att kommunernas och regionernas underskott beräknas bli 28 miljarder kronor i år, varav regionernas underskott blir 20 miljarder kronor.

Det är sjukvården, särskilt de stora sjukhusen, som har enorma underskott på grund av underfinansieringen. Krisen är kanske värst på Sahlgrenska, som hade ett underskott på 1,3 miljarder kronor ifjol – ett underskott som skulle ha varit större om inte nedskärningarna hade börjat bita sig fast under sista kvartalet ifjol. Totalt ska Sahlgrenska ”spara” 2 miljarder kronor, motsvarande 2 000 tjänster.
Dagens vårdnedskärningar är av en annan kvantitet och kvalitet än tidigare. Det har också varit stora protester, de största i form av att hela orten går ut för att rädda sjukhusens akutmottagningar. Och i Arvika vann man en viktig delseger efter en jättedemonstration den 19 januari, där planerna på att stänga en akutjourlinje på Arvika sjukhus sköts upp, men regionens sparpaket ligger kvar. Totalt ska bland annat 700 tjänster bort i Region Värmland.

Här följer axplock av de nedskärningar som stundar:

• I Region Stockholm ska personalstyrkan minskas genom att vakanta tjänster inte ersätts.

• Region Sörmland lade ett varsel på 700 tjänster ifjol.

• Region Västmanland ska minska med 100 tjänster.

• Region Västerbotten ska minska med 100 tjänster.

Nedskärningar görs oavsett vem och vilka som styr regionen, och det har ofta varit protester från personalen.
”Gränsen för hur mycket man kan spara är redan nådd – nedskärningarna kommer att slå mot patienterna. De (politikerna) måste vara ärliga mot människor – vilken vård är det vi ska sluta ge?”, uttalade exempelvis Läkarföreningen i Östra Götaland i början av året.
Men det har oftast stannat vid öppna brev och uttalanden. Ännu finns en bristande tilltro till kampens möjligheter, efter år av återkommande nedskärningar och försämringar.
Detta kan dock snabbt förändras om de anställda och vårdfacken tar initiativ till en kamp för att försöka stoppa nedskärningarna.
Vårdfrågan är nu tillbaka som väljarnas viktigaste fråga. Och det är bara en fråga om tid innan en grupp av vård- och omsorgsanställda säger att nu är det nog, vilket hände på liten skala i Karlskrona där Kommunal demonstrerade den 17 februari mot nedskärningarna.
”Vi har nått en tipping point. Det får fan vara nog”, som Kommunals sektionsordförande i Karlskrona sa till Kommunalarbetaren.

För hushållen blir det fortsatt kärvt i år. ”Högre inkomster och lägre skatter kommer med stor sannolikhet inte att kompensera för barnfamiljernas kostnadsökningar. Många barnfamiljer kommer att få se sin ekonomi försämras med ytterligare 300 till 1 600 kronor i månaden. Även för arbetslösa väntar ett tufft år, med nästan 800 kronor i försämrad köpkraft”, summerar Swedbank i sin senaste prognos om hushållens ekonomi 2024, som publicerades den 6 februari.
Att märka här är att prognosen för arbetslösas inkomstminskningar gjordes innan regeringen presenterade sin nya och sämre a-kassa, där ersättningen sjunker snabbt år efter år för att piska arbetslösa att ta vilket jobb som helst till vilken lön som helst, eller flytta.
Regeringen försämrar a-kassan i en tid när arbetslösheten ökar och tusentals varslas varje vecka. Och arbetslösheten kommer att fortsätta öka under året, och även nästa år, enligt SEB:s ekonomer.

I den kapitalistiska krisen, där den svenska ekonomin utvecklas sämst i EU i år, finns en särskild kris för välfärden och byggandet, som har kollapsat. Nästa år väntas 20 000 bostäder påbörjas byggas. För två år sedan var den siffran 67 000. Det är heller ingen hemlighet att högern vill utnyttja bostadskrisen för att återigen försöka införa marknadshyror.
För att bibehålla dagens kvalitet på välfärden, när priser och löner stiger samtidigt som befolkningen växer och blir äldre, behöver statsbidragen höjas så att de är 51 miljarder kronor högre 2027 än vad som idag är beslutat.
Men att bara bibehålla dagens nivå är inte nog. För att åtgärda dagens brister behöver välfärden tillföras ytterligare resurser. Åtminstone 35 miljarder kronor mer behövs för år 2027. Det är vad som behövs, enligt LO, om det växande välfärdsgapet ska täppas igen.
Det är alltså vad som krävs, vilket är utgångspunkten för Socialistiskt Alternativs och Offensivs krav – att behoven ska styra.

Det var mer kamp under 2023 än tidigare, men från en låg nivå. Kampens orsaker finns kvar, och läget har dessutom inte blivit bättre – tvärtom. Samtidigt är det nu också en avtalsrörelse som omfattar de grupper som främst har varit ute i kamp, anställda i välfärden och inte minst lärarna.
Eftersom facktopparna har accepterat det lönetak som det så kallade märket har satt är det arbetsvillkoren och arbetstiderna som står i fokus. Som 400 lärare skriver i ett gemensamt upprop:
”Vi kräver: Reglering av lärares undervisningstid och planeringstid. Reglering av storleken på klasser och barngrupper.
Båda våra tidigare fackförbund misslyckades och gav gång på gång vika inför arbetsgivarsidan i slutna avtalsförhandlingar. Den här gången kräver vi en annan inställning och ett annat resultat av det nya gemensamma fackförbundet.”
Om det blir strejk är en annan fråga. Det beror på trycket underifrån och arbetsgivarnas hållning.
Trots mer kamp är det fortfarande ett passivt klimat. Missnöjet är emellertid utbrett, och tre av fem anser att utvecklingen går åt fel håll. Bland unga är det ännu fler som anser att utvecklingen går åt fel håll. Men eftersom det är få som tror att samhällsutvecklingen kan ändras tenderar detta att resultera i en uppgivenhet.

Pendelslagen slår alltid hårdast bland unga. Bland ungdomarna har hopplösheten gett upphov till såväl ökad individualisering och en allt tydligare polarisering. Tjejer är betydligt mer till vänster än killar.
Andelen unga som är intresserade av samhällspolitik har minskat från 50 procent 2018 till 38 procent 2023. Och en av fem unga killar tar avstånd från påståendet att: ”Demokrati är i alla lägen det bästa systemet för att styra ett samhälle”.
De som identifierar sig som antirasister, feminister och miljövänner minskar med femton, sju respektive sex procentenheter jämfört med 2019. Bland tjejerna har andelen som uppger jämställdhet som en av de viktigaste samhällsfrågorna minskat från 64 procent 2021 till 46 procent 2023.
Det är en backlash, men den föder också sin motreaktion, inte minst från unga kvinnor och kvinnor i välfärdsyrken.
Inte bara av den anledningen gäller det att satsa på och mobilisera till den internationella kvinnodagen den 8 mars i år. De många attackerna sätter fingret på behovet av samordnade protester och bygget av en kamprörelse för att fälla regeringen. ■

Socialistiskt Alternativ och Offensiv säger:

• Riv Tidöavtalet. Bort med den blåbruna regeringen – för en socialistisk arbetarpolitik.

• Slut på fackliga eftergifter – kamp och mobiliseringar, inklusive protestdagar och strejker, mot de blåbruna.

• För demokratiska och kämpande fackföreningar och ett nytt, stort socialistiskt arbetarparti.