Sverige drar sig ur kriget i Mali

av Liv Shange Moyo // Artikel i Offensiv

I sju år har Sverige haft soldater aktiva i kriget i Mali. Nu har regeringen till slut beslutat att – långsamt – dra sig ur kriget. Bakgrunden är den imperialistiska katt-och-råtta-leken mellan före detta kolonialmakten Frankrike och ett allt mer offensivt Ryssland.

Regeringen beslutade den 15 oktober att avveckla Sveriges krigföring i Mali. Planen är dels att de 150 soldaterna som deltar i Task Force Takuba, en multinationell insatsstyrka som leds av Frankrike, ska stanna under första kvartalet 2022 men sen dras ned till 20, dels att under 2023 börja trappa ned styrkan som slåss under FN-kommandot Minusma (idag 220 soldater som kan ökas till 470 vid behov) så att den är helt avvecklad senast i mitten av 2024.
Totalt har Sverige sedan 2014 omkring 400 soldater fördelade på olika insatser. De slåss främst tillsammans med Malis armé mot de terrorstämplade islamistiska miliserna, men utbildar även regimens styrkor. Tillbakadragandet innebär att Sveriges militärunderstöd till Malis militärjunta till att börja med fortsätter som förut, för att sen trappas ned i takt med Frankrikes reträtt.

Frankrike deklarerade i juni att de till stor del ska dra tillbaka sina soldater från Mali. Över 5,000 franska soldater är genom Operation Barkhane placerade i Mali samt grannländerna Tchad, Burkina Faso, Niger och Mauretanien, men kommer nu att dras tillbaka eller omplaceras. 
Operation Barkhane sattes igång efter att Frankrike 2013 ingrep för att trycka tillbaka vad som hade blivit en kraftfull väpnad offensiv av islamistiska miliser (som hade tagit vid efter vad som 2012 började som ett uppror i protest mot fattigdomen, drog- och vapenhandeln och korruptionen, med krav på självständighet för folken i landets norra delar).
Trots att Frankrike sedan dess har lagt över en miljard euro per år på denna ”kamp mot terrorismen” är miliserna idag ett än större hot. 56 franska soldater har hittills dödats. 
De civila dödsoffren räknas i tusental, och år 2020 orsakades merparten av våld från regeringssidan. Bland annat dödade den franska armén genom en drönarattack 22 personer, varav åtminstone 19 var obeväpnade civila, på en bröllopsfest den 3 januari i år. Motviljan mot den franska vapenmakten är stark bland befolkningen och statsmakten har blivit ännu mer instabil.

Svenska staten för sin del verkar mest ha varit ute efter att få träna krig ”på riktigt”.

Under 2020 skakades Mali av massprotester mot krig och korruption, men de skars av av en militärkupp i augusti som störtade president Keïta och utlovade en ny konstitution och demokratisering. De illusionerna krossade dock samma generaler när de ledde ännu en kupp i maj. Kuppen försåg Frankrikes regering med en ursäkt att ta ett visst avstånd från sin militära insats.
Varken Frankrike eller Sverige har haft några problem med att stödja andra diktaturer, vare sig tidigare i Mali eller nu i grannländer som Tchad. I verkligheten har reträtten mer att göra med hur grundligt instabil inte bara regimen i Mali, utan hela landet och regionen blivit.
De söndertrasande krigen som imperialistiska makter har drivit i exempelvis Libyen har gjort Sahel­regionen till ett öppet fält för krigsherrar, korrupta politiker, utländska exploatörer med flera att trafikera vapen, mineraler (Mali är en av Afrikas största guldproducenter), droger och människor på flykt. Samtidigt finns en stark tradition av organisering och kamp, trots närmast outhärdliga omständigheter. 
Frankrikes reträtt återspeglar kanske också en smygande insikt om hopplösheten i att bedriva nykolonialism med enbart vapenmakt och en osäkerhet om alternativet.

Militärjuntan tar nu chansen att allt mer öppet bjuda in Ryssland till den imperialistiska huggsexan över Sahelregionen. Företrädare för såväl juntan som regimen i Ryssland har bekräftat att Mali är i samtal med den ökända ”säkerhetsfirman” Wagner för att köpa dess paramilitära tjänster. 
Nyheten utlyste ett ordkrig mellan Malis junta-premiärminister Choguel Maiga och den franska regeringen som med uppbackning av EU varnade för att ”internationella relationer” och pengar skulle strypas om Wagner anlitades.
Wagner är en privatarmé med oligarken Jevgenij Prigozjin som främste sponsor och kopplingar till högerextremism, Putin och ryska staten. Dess legosoldater har anklagats för en lång rad övergrepp från Syrien till Centralafrikanska Republiken.
Ryssland är officiellt sett inte långt bakom. Den 30 september levererades fyra nya militärhelikoptrar till Bamako, inköpta från Ryssland och åtföljda av gåvor i form av vapen och ammunition. Mali blir nu en större del i Rysslands imperialistiska projekt på kontinenten, där ambitionen att etablera en första militärbas, i Sudan, ingår.

Andra makter som visar intresse för Sahelregionen är förutom EU och USA till exempel Turkiet och Kina.
Svenska staten för sin del verkar mest ha varit ute efter att få träna krig ”på riktigt”, en cynisk lek som behöver ställas till svars.