Sverige – ett skatteparadis för superrika

Boken ”Girig-Sverige – så blev folkhemmet ett paradis för de rika” (Natur & Kultur, 2022) av ekonomijournalisten Andreas Cervenka är som titeln säger en bok om hur Sverige blev till ett skatteparadis för superrika, med fler miljardärer än de flesta andra länder och ett land där klyftorna växer snabbare än någon annanstans.

PER OLSSON

Boken formar sig till lika ilsken som lysande uppgörelse med den girighet och kortsiktighet som är ett med kapitalismen. Den är en måste-läsning för alla socialister och rättvisekämpar. Boken är en källa för alla som vill ha svar på frågan: Finns det pengar? Den klär också av alla de etablerade partierna som i dessa valtider gör allt för att dölja det ansvar som de bär på för att landet blivit ett paradis för de rika – ”Girig-Sverige”.

Att boken dessutom är en allsidig och mycket bra genomgång av inflationens orsaker är ytterligare en anledning till varför den varmt rekommenderas.

Mest av allt formar sig Cervenkas bok till en skarp uppgörelse med de profithungrande kapitalister som sitter på en stor del av landets tillgångar. Det är denna lilla men ofattbart rika och mäktiga skara som politikerna, staten och Riksbanken skyddar och tjänar.

I början av boken tar Cervenka med oss till Djursholm, där många av de superrika bor i palatsliknande byggnader med lika många rum som ett mindre hotell. Finansmannen Fredrik Lundberg, som är en av landets rikaste, flyttade till Djursholm redan 1992; ”då var han Sveriges tredje förmögnaste person med tillgångar på 3,2 miljarder kronor. Idag räcker den summan inte för att ta en plats bland Sveriges 170 rikaste. 2021 är värdet på Fredrik Lundbergs tillgångar, inklusive de aktier han fört över till döttrarna Louise Lindh och Katarina Martinson, drygt 100 miljarder kronor”.

I mitten av 1990-talet var det totalt 28 individer i Sverige som kunde räkna sig som miljardärer och deras sammanlagda förmögenhet värderades till 130 miljarder kronor. Idag har denna grupp superrika, miljardärerna, ökat till 542 individer, merparten är män, med totalt 3 514 miljarder kronor i tillgångar.

Antalet miljardärer har ökat sedan början av 1990-talet, men ökningstakten har stadigt skruvats upp. Särskilt under pandemikrisen då Sverige fick 10 nya miljardärer varje månad, och det i en tid när samhällsekonomin skakades av sin djupaste kris sedan 1930-talet och tusentals människor dog.

Under pandemin publicerades en granskning som uppskattade att det fanns 41 svenska dollarmiljardärer, vilket idag är en förmögenhet på 10 miljarder kronor eller mer, och som tillsammans satt på tillgångar motsvarande 30 procent av landets BNP. Det vill säga: inte fler individer än vad som får plats i en buss hade rikedomar som nästan var lika stora som en tredjedel av värdet på allt som producerades i Sverige under ett år.

”Att USA, hemvist för merparten av världens überrika såsom Amazons grundare Jeff Bezos, Teslas skapare Elon Musk och Facebooks Mark Zuckerberg, hamnar (i granskningen) på fjärde plats är ingen överraskning. Den samlade förmögenheten hos USA:s drygt 700 dollarmiljardärer uppgick till strax under 20 procent av BNP. Ryssland toppade listan med en andel av landets BNP på nästan 40 procent (…) Däremot förvånade det många att Sverige smet in på andra plats”, skriver Cervenka. Det var dock värre, betydligt värre än så.

Enligt Cervenkas egna beräkningar var antalet svenskar som är goda för en miljard dollar eller mer i själva verket nästan dubbelt så många – 81 personer vars sammanlagda förmögenhet uppgick till otroliga 49 procent av Sveriges BNP 2020.

I förhållande till befolkningen har Sverige fler superrika än de flesta andra länder.

Inte ens i USA, kapitalismens högborg, har de individer som befinner sig på samhällspyramidens yttersta topp så stora tillgångar i förhållande till resten av befolkningen. Antalet dollarmiljardärer per 1 miljon invånare är 8 i Sverige, i USA 1,8 och exempelvis Finland 1,1.

”Faktum är att Sverige har fler personer med en förmögenhet på 1 miljard dollar eller mer än Brasilien (65 stycken) och Japan (49), länder som tillsammans har 340 miljoner invånare.”

Om förmögenheter fördelades jämnt skulle Sveriges alla invånare vara miljonärer. ”ALLA SVENSKAR ÄR miljonärer. I genomsnitt. Rent statistiskt har du som läser detta en nettoförmögenhet, summan av alla tillgångar minus skulder, på 2,1 miljoner kronor.”

Klyftorna har aldrig varit så stora som nu och rikedomarna har aldrig varit så snedfördelade, vilket kan illustreras av att: ”De 542 miljardärerna utgör bara 0,05 promille av den svenska befolkningen. Denna grupp äger tillsammans 16 procent av svenskarnas samlade nettoförmögenhet i Sverige på 22 235 miljarder i slutet av juni 2021.. Därmed har Sveriges miljardärer som kollektiv dubblerat sin andel av förmögenheten sedan 2016. 1996 var siffran drygt 4 procent.”

De superrika har inte bara blivit fler utan framför allt ännu rikare.

Myntets andra mörka sida är att år 2019 hade 15 procent av befolkningen en låg ekonomisk standard, det vill säga tjänade mindre än 60 procent av medianlönen, vilket var den högsta andelen sedan Statistikmyndigheten SCB började sina mätningar på 1970-talet.

Det finns en segsliten kapitalistisk myt som säger att bakom de superrikas förmögenheter finns hårt arbete, sparsamhet och innovationer. Men två av fem, totalt 216, av de 542 miljardärerna som boken listar är arvtagare i någon form, och de äger drygt 50 procent av den samlade förmögenheten.

Det finns pengar, ofantligt mycket pengar till och med, men i totalt fel fickor. ■

Fastighetshajarnas plundring

”Av Sveriges 542 miljardärer har ett 70-tal tjänat sina pengar helt eller delvis på att äga fastigheter”, skriver Cervenka och summerar att: ”Aldrig har så mycket pengar tjänats på att uträtta så lite”. Den länge rekordlåga räntan i kombination med högerpolitiken har smörjt fastighetshajarna och resulterat i att ägande av flerfamiljshus (hyresrätter) anses vara ”världens säkraste tillgång”.

Att den så kallade ”affärsidén” kan reduceras till att råna hyresgästerna gav Hembla prov på när bolaget ännu hette D. Carnegie. På sin hemsida skrev D. Carnegie ”Hyresnivåerna är generellt sett låga i miljonprogrammen. Därmed är potentialen hög för höjda hyror efter renovering. Genom upprustning minskar även underhållskostnaderna med betydande belopp. Renoveringarna får inte bara en positiv inverkan på kassaflödet, utan medför även kraftiga ökningar av värdet på fastigheterna.”

En annan form av rån görs av de fastighetshajar som har specialiserat sig på att köpa samhällsfastigheter, allt från förskolor till polishus för att sedan hyra ut dem till de forna offentliga ägarna. Det blir svindyrt för kommuner och stat, men ger miljarder till de kapitalister som har köpt fastigheterna. En av dem som på rekordtid har blivit miljardär på köp av samhällsfastigheter är den förre S-pampen Ilija Batljan.

”Ilija Batljan grundade SBB, eller Samhällsbyggnadsbolaget i Norden, i mars 2016. Drygt fem år senare ägde bolaget fastigheter värda 125 miljarder kronor.

Expansionen har gjort Ilija Batljan till dollarmiljardär på rekordtid. För Spotifygrundaren Daniel Ek tog det tio år, medan den före detta S-politikern har nått denna elitstatus på drygt fem år och tillhör därmed de 0,0003 promille rikaste människorna på jorden.” ■

Politikerna som blev kapitalister

Det är med hjälp och i skydd av politikerna, staten och Riksbanken som de superrika har kunnat bli fler och rikare. Beskattning av egendom, som andel av BNP, är rekordlåg i Sverige, bara 1 procent vilket är knappt hälften av genomsnittet i OECD, och mycket lågt jämfört med exempelvis Storbritannien.

Det har varit en politik för den rikaste procenten, som ständigt har gynnats av skattesänkningar på sina kapitalinkomster. Mot den bakgrunden är det inte förvånande att så många politiker har sett det som naturligt att själva bli kapitalister efter tiden som exempelvis minister.

Mer än någon annan personifierar Göran Persson socialdemokratins högervridning och förborgerligande. Göran Persson är också den första av alla S-ledare som efter sin avgång blev kapitalist.

”Hösten 2019 fick Swedbanks nyvalde styrelseordförande, den förre statsministern Göran Persson, frågan av Dagens industri varför han hade valt att behålla sina aktier i Ålandsbanken (då värda nästan 5 miljoner kronor), där han tidigare suttit i styrelsen. Det fanns ju risk för en intressekonflikt med en så stor investering i en konkurrerande bank. Göran Persson avfärdade tanken. Innehavet var inga problem eftersom det rörde sig om ”en mycket liten aktiepost”, förklarade han för tidningen. Sedan när blev 5 miljoner kronor felräkningspengar för en tidigare socialdemokratisk partiledare? frågar Cervenka.

Listan över politiker som har blivit kapitalister blir bara längre. Bland de mest kända är den förre moderata statsministern Fredrik Reinfeldt och den tillika moderata finansministern Anders Borg samt den förre socialdemokratiska näringsministern Björn Rosengren och S-finansministern Pär Nuder. Dessa fyra tillhör tillsammans med Göran Persson nu Sveriges 0,5 procent rikaste och är alltså själva stora vinnare på den politik man har fört. ■

Varför ökar priserna?

Det finns ingen enkel förklaring till varför priserna ökar och varför pengarna blir mindre värda – inflation. Men kort, och starkt förenklat, beror inflationen på att mängden pengar i ekonomin ökar snabbare än produktionen och varutillgången.

Under lång tid skröt politikerna och kapitalisterna om att inflationen hörde det förgångna till. Men i själva verket ökade priserna mycket snabbt, men framför allt på tillgångar som aktier, bostäder och fastigheter. Denna tillgångsinflation har satt ett litet avtryck i det konsumentprisindex (KPI-index) som mäter prisökningstakten, trots att tillgångsinflationen var högre i Sverige än i andra länder. ”Justerat för den vanliga konsumentinflationen har bostadspriserna i Sverige mellan 1995 och 2020 stigit betydligt mer än i nästan alla jämförbara länder, enligt statistik från OECD. Uppgången är 244 procent, medan genomsnittet i EU är 51 procent.” Till det ska läggas börsuppgången som under pandemin lämnade det jordiska.

Den så kallade tillgångsinflationen fick en väldig stimulans av den nyliberala politikens avregleringar som öppnade finanskranarna samt sänkta kapitalskatter. Samtidigt som samhällsekonomin inte lyfte, utan stagnationskrisen fortsatte.

Mellan 1995 och 2007 ökade Sveriges BNP per invånare med i genomsnitt 3 procent per år. Mellan 2007 och 2014 var tillväxten i princip noll, och för hela perioden 2007–2020 magra 0,4 procent per år. Även exkluderat pandemiåret 2020 är trenden nedslående.” För att om möjligt ta kapitalismen ur systemets återvändsgränd måste ännu mer pengar injiceras och staten träda in.

I augusti 2020 rapporterade Svenska Dagbladet om att 18 000 miljarder dollar – eller över 30 gånger så mycket som storleken på Sveriges ekonomi – i nya pengar har pumpats ut av världens centralbanker sedan den globala finanskrisen bröt ut 2008. ”Ungefär en tredjedel av pengarna har skapats under coronakrisen – allt för att stötta världsekonomin ifrån ett totalt sammanbrott.”

Pandemikrisen innebar att produktionen av pengar ökade i en oemotsvarad takt och omfång. Från början av 2020 till slutet av 2021 hade volymen kronor stigit med hela 30 procent. ”Det innebär att var fjärde krona som existerar tillkommit på bara ett par år.”

Mot bakgrund av kapitalismens fortsatta stagnationskris var det endast en fråga om när, inte om, den ökade penningmängden skulle börja ge avtryck i ökad inflation. Riksbanken har favören att den kan låna av sig själv genom att trycka upp mer pengar, vilket idag inte görs via sedelpressarna utan elektroniskt. ”Att tillverka pengar ur ingenting är en centralbanks yttersta privilegium.” När dessa ”nya pengar”, utan täckning i ökad produktion, översvämmar ekonomin, vilket har varit fallet sedan 2020, urholkas penningvärdet och priserna stiger.

Ökade priser pressar upp även upp priset på pengar, räntan och sätter hela den kreditbaserade kapitalismen i gungning samtidigt som inflationen äter upp löner och pensioner. Det är alltså inte lönerna som får priserna att stiga. Löne- och prisspiralen är kapitalistiskt påhitt för att dölja förhållandet mellan löner och vinster och att om inte arbetarna och fackföreningarna tar kamp kommer vinsterna att gå upp på lönernas bekostnad.

Men hur ska ”Girig-Sverige” förändras och vad krävs? är den brännande frågan och den besvaras inte. I vägen för rättvisan står det kapitalistiska systemet, som måste avskaffas. Svaret är socialism. ■