Sveriges lärare har fått nog

av Sigbritt Herbert // artikel i Offensiv

Höstterminen närmar sig och därmed ökar oron hos många lärare. Hur många elever får jag? Kommer jag att räcka till? Kommer jag att orka hela läsåret?

År 1989 kommunaliserades den svenska skolan. Göran Persson beskrev det senare som det bästa han åstadkommit i regeringsställning. Nu kunde staten svära sig fri från nedskärningar. De gjordes ju av kommunerna. Några år senare kunde samme Göran Persson skryta med världsrekord i budgetnedskärning. Staten skar ner bidragen till kommunerna som i sin tur skar ner på skolan, fritidssektorn, äldreomsorgen etc.

Konsekvenserna av trettio års nedskärningar börjar nu bli allt mer uppenbara.

För skolans del har det betytt större klasser, färre speciallärare, försämrad skolhälsa, mindre kringfunktioner som elevassistenter eller skolbibliotekarier, större grupper i förskolan och på fritids. Dessutom har vi fått en ny läroplan där varje elev ska garanteras ett visst antal lektionstimmar i varje ämne. Lärarförbundet har varnat för att kommuner stoppat kulturskolans utbud under skoltid och enbart erbjuder kvällstid. Till det ska läggas försämringar inom fritidssektorn med nedlagda fritidsgårdar och sämre möjligheter för barn och ungdomar att ta del av fritidsaktiviteter. Dessutom har friskolorna ökat och de ska också ha del av en allt mindre kaka. Elevernas tid utanför skolan återspeglas i klassrummet. Skolan har inte möjlighet att kompensera för en torftig fritid även om röster höjs för att skolan ska klara allt.

Lärarna har länge knutit näven i fickan och kämpat på. I våras brast det på flera håll när man insåg att regeringen inte skulle tillsätta tillräckligt med pengar i vårbudgeten. Fler nedskärningar var att vänta till hösten. Tidningen Vi Lärare hade i våras en artikel om nedskärningar och reaktioner på dessa. I Uppsala räknar man med en nedskärning på 91 miljoner av en budget på drygt sex miljarder. I Örebro riskerar förskolorna besparingar på 11,2 miljoner medan grundskolan förväntas ”spara” det dubbla. I Halmstad ska barn- och ungdomsnämnden ”spara” 45 miljoner på skola och förskola. Laholms kommun har ett överskott på 58 miljoner. Trots det ska man skära ner. Hagfors kommun ska ”spara” nära fyra miljoner på elevresurser. Det är bara ett axplock av vad som väntar Sveriges skolor.

 Nu har Sveriges lärare fått nog. I våras förekom demonstrationer över hela landet, från Malmö till Umeå. I Stockholm demonstrerade 2 500 personer den sjätte maj. Det hjälpte något. Tio dagar senare beslöt kommunen att skjuta till 102 miljoner till grundskolan. Det var inte ens hälften av de 250 miljoner lärarna begärt men utan kamp hade det inte blivit något. Skolborgarrådet Emilia Bjuggrens kommentar enligt Vi Lärare: ”Man vore ju inte människa om man inte berördes av vittnesmålen från skolan.” 

Tack vare demonstrationen kunde alltså kommunen skaka fram ytterligare 102 miljoner. Det lönar sig alltså att kämpa. Liknande slutsats har man dragit i Sundsvall där lärarna för 1,5 år sedan demonstrerade mot nedskärningar. Där skulle kommunen skära ner 95 miljoner på skolan, men efter protester minskades sparkraven med 47 miljoner. Även andra kommuner har upplevt samma sak. I Arvika till exempel pekar Sveriges Lärares ordförande Yvonne S Mosling på demonstrationer, inte bara i Arvika utan runt om i landet som en anledning till att kommunen backade. Demonstrationer i många kommuner kan alltså få politiker i en kommun att backa. Läraren Hanna Garberg säger till Vi Lärare: ”Det känns fantastiskt att protesterna sprider sig i Sverige. Vi borde ha gjort våra röster hörda på det här sättet för länge sedan.”

Hanna Garberg har funderat på om Sveriges Lärare skulle ha dragit igång en nationell kampanj. Hon tror att det skulle ha blivit en för stor och tungrodd apparat.

I våras hakade fler och fler orter på. Man understödde varandra. Problemen finns i hela landet, med lokala variationer. Inför höstterminens start skulle det vara bra med någon slags samordning. Den samordningen måste göras av facket centralt.

Lärarna slåss inte bara för egen del. De slåss för alla elevers rätt till en bra utbildning oberoende av var i landet man råkar bo eller hur ens familjesituation är.

Sverige vill kallas en kunskapsnation. Då måste landets lärare kunna koncentrera sig på jobbet att undervisa. De ska inte behöva slåss på gator och torg för nödvändiga resurser. Det är dock bra att de gör det. Det behövs.