Svetsare och statsminister. Stefan Löfven.

Stefan Löfven gav nu i höst ut sin självbiografi: Svetsare och statsminister. Boken har skrivits i samarbete med Ulrika Knutson.

Visst intresse hade jag för början av boktiteln, svetsare. Jag har ju själv varit svetsare och tänkte att det skulle vara intressant att läsa vad han pysslade med i den branschen. Dessutom har jag vid ett kort tillfälle varit in och gjort ett svetsjobb på Hägglunds industri, där Löfven jobbade. Dock åt en inhyrd entreprenörfirma. Den andra delen och om statsministerlivet har ju skett mycket offentligt i medias rampljus, så några överraskningar väntade jag mig inte där.

Löfven startar sin berättelse från början, från uppväxten som fosterbarn i Ångermanland. 

Den biten var lite ny för mig. Han beskriver det som en lycklig uppväxt. Han placerades i ett barnhem redan vid fyra veckors ålder efter att hans mamma inte klarade av att ta hand om honom. Hans pappa var sjuk, vilket så klart skapade svårigheter för mamman att ta hand om barnen, och pappan dog relativt ung. Vid 10 månaders ålder hade det hittats ett fosterhem åt honom i Ådalen. 

Den biten av livet avhandlar han dock på bara några sidor. Det fackliga arbetet och statsministerjobbet är det som fyller biografin.

Efter att ha gett upp försöken att jobba inom socialtjänsten hamnade han i Örnsköldsvik där han började jobba på Hägglunds. Efter att ha gått på företagets svetsutbildning började han svetsa lok. Han nämner svetsningen bara med några meningar, men det är där som jag kan känna igen mig i boken.

Stefan kom att inleda sin fackliga karriär på Hägglunds. År 1988 blev han ordförande för Metalls avd 26 i Örnsköldsvik, en avdelning som organiserade över 4 000 arbetare.

Löfven gör lite små historieskrivningar om arbetarrörelsen och där märks det tydligt att han helt har den klassiska s-byråkratins historieskrivning. 

Löfven beskriver senare turbulensen i facket och socialdemokratin år 1990. Ingvar Carlssons s-regering kom då med ett stoppaket som innehöll lönestopp, strejkstopp, prisstopp med mera. Metalls riksordförande, och Löfvens företrädare Leif Blomberg, hade gett paketet sitt stöd, men mötte sedan hård opposition från medlemmarna. ”Politiskt stod han bakom Ingvar Carlssons stoppaket”, skriver Löfven. Blomberg kände dock att han inte hade medlemmarna med sig och fick ändra sig. Det ledde till kris för regeringen som fick avgå, men den kom snart tillbaka med nya stoppaket. 

Jag minns den här tiden av försök till strejkförbud, lönestopp och inom ett par år kom det olika krispaket. Det blev många protester även från kritikerna inom S. Efter dessa år skulle S aldrig mera komma att betraktas som det arbetarparti det en gång var. Som ni minns fick Blomberg senare, kanske som belöning för stödet till stoppaketet, en plats i partistyrelsen för S, samt blev minister i regeringen.

Löfven berättar i boken så klart mycket om sitt fackliga arbete och jag känner igen namnen på många av de fackpampar som han jobbade med, men han berättar även om livet inom Socialdemokraterna. 

En intressant detalj är när Löfven berättar om hur Mona Sahlin med flera inom S år 2010 ville skapa  mer av ett mittenalternativ tillsammans med Miljöpartiet. De ville bli av med Vänsterpartiet och förbereda för en mer högervriden politik.

Löfven berättar: ”Mona och partisekreteraren Ibrahim Baylan hade nog räknat med att vänsterledaren Lars Ohly frivilligt skulle ställa sig utanför och vägra godta en stram ekonomisk politik. Men till deras förvåning accepterade han det. Han ville vara med, nästan till varje pris, och de fick avpollettera honom rätt brutalt.” 

Det som hände sedan var att opinionen i S till slut tvingade Sahlin att ändra sig och ta med Ohly. En reträtt som enligt Löfven minskade Sahlins förtroende inom partiet.

Det var efter kaoset runt Håkan Juholts partiledarskap som blickarna riktades mot att Löfven skulle bli partiledare. Något som jag slås av i Löfvens berättelse är hur avgörande frågor i ett så stort parti verkar diskuteras i en förvånansvärt liten krets. Det kan också vara så att han inte vill berätta om alla detaljer. Löfven är mestadels ganska ytlig i sina beskrivningar. 

Han var vid den tiden ordförande för IF Metall. Efter övertalningar och efter att andra intressanta namn hade tackat nej ställde han upp och blev partiledare i januari 2012. 

Han beskriver hur han ringde sin fru Ulla och förklarade: ”Nu är trycket så hårt att jag inte kan stå emot längre.”

Löfven blev sedan statsminister i den regering som bildades 2014. Den regeringsbildningen var lite krisartad och kom till efter hot om nyval med mera. Löfven hade redan i valrörelsen fört fram inriktningen att han ville bryta blockpolitiken och skapa ett samarbete med mittenpartierna. Vänsterns Jonas Sjöstedt blev förbannad. När det bildades regering vände sig Löfven istället till MP och dessa bildade en koalitionsregering.

Det går inte att beröra alla händelser här, men det var under denna tid den så kallade flyktingkrisen utspelade sig. Löfven talade om att ”Mitt land bygger inga murar”, men svängde sedan snabbt i frågan och drog åt tumskruvarna.  

Många stycken i hans bok handlar om vilka kända politiker och andra företrädare han möter under åren. President Obama, Biden, Angela Merkel och även Putin med flera, men det blir alltför ytliga analyser för att det ska bli riktigt intressant och inte bara skryt. 

Regeringsbildningen 2014 hade varit krånglig, men den efter valet 2018 blev än mer utdragen. Det tog 129 dagar innan Löfven hade fått ihop en regering efter många så kallade rundor från talmannen. S och MP regerar vidare, men med ett löfte om att följa det så kallade Januariavtalet, som innebar förpliktelser att föra en högerpolitik och att försämra arbetsrätten, införa marknadshyra med mera. Detta avtal var en skriftlig överenskommelse mellan S, MP, Liberalerna och C.

Löfvens regering fick också möta covidpandemin 2020. Under den krisen överlämnades mycket av befälet till Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnells gäng. Det var nog lika bra det. Pandemin blottade bland annat bristerna inom äldreomsorgen. En slutsats som Löfven också drar. 

I enlighet med Januariavtalet tog Löfvens regering tag i att försämra LAS (lag om anställningsskydd)  tillsammans med facktopparna. De tvingade facken att göra upp om en försämring under hot om lagstiftning. Löfven beskriver det  som en seger att de inte behövde lagstifta. 

Sedan kom det här med regeringens och Januariavtalets mål att införa marknadshyror. Här skulle det visa sig hur en massiv kamp mot detta skulle leda till seger mot marknadshyrorna. Löfven och samarbetspartierna stod fast vid förslaget, vilket till slut ledde till ett misstroendevotum där riksdagen fällde Löfvens regering. Denna händelse nämner Löfven med stor  bitterhet gentemot Vänsterpartiet, som stod på sig och röstade emot Löfven. Att det hade varit en massiv proteströrelse på gator och torg berättar han inte. 

Sammanfattningsvis beskriver boken Löfven som en politiker långt till höger och som är helt parlamentarisk och pragmatisk. Han säger också själv att han står till höger politiskt inom S. Här finns inga visioner om en förändring av samhället. Det finns ingen klasskamp hos Löfven, utan det verkar som om fackens uppgift bara är att dansa efter kapitalet och parera ekonomins svängningar. Det är alltid extremt parlamentariska avgöranden. Ingen vilja att driva opinion eller kamp runt några frågor.

Löfven avrundar boken med stora hyllningar till storföretagen och de rika.

”Jag skulle säga att detta är vad familjen Wallenberg gör på den nationella nivån, med sina enorma förutsättningar. De tänker långsiktigt, med fokus också på samhällsutvecklingen. De har stora resurser och använder dem för samhällets bästa med imponerande satsningar på vetenskap och forskning. Vårt land har haft oskattbar glädje av detta.”

Troligen vill han förbereda för en ny karriär där. När han resonerar om livet efter politiken så förklarar han: ”Jag ser fram emot att arbeta mer för och med det svenska näringslivet.”

Och vidare: ”Som statsminister arbetade jag med näringslivets bästa för ögonen(…).”

Idag arbetar Stefan Löfven bland annat som rådgivare åt konsultfirman Rud Pedersen.

– Jag ska vara rådgivare till företag och vara en länk mellan den politiska arenan och näringslivet, säger Löfven till Dagens Industri. Han sitter också som ordförande för Europeiska socialdemokratiska partiet.