SVT:s Stenbeck – en tidsbild

Av Stefan Lundqvist // Artikel i Offensiv

Jag får upp minnesbilder från det tidiga 1980-talet. Aktier, börsen, spekulation och ”finansvalpar” som LO-ordförande Stig Malm kallade dem. Socialdemokraternas PR-byrå tog fram valaffischer där en ”yuppie” (young urban professional, ung och välbetald i finanssektorn) i cabbad sportbil påstod att han röstade på Socialdemokraterna. Ett symboliskt farväl till arbetarklassen från S-byråkrater.

SVT visar sedan i mars dramaserien Stenbeck i fem avsnitt på tablå-tv och på SVT Play. Manus bygger på journalisten och författaren Per Anderssons biografi över Jan Stenbeck. Andersson har bland annat jobbat på Stenbecks magasin Moderna Tider.

TV-serien skildrar kronologiskt Stenbecks liv från mitten av 70-talet till hans död 2002.

Jan Stenbeck kom från en rik familj. Hans far Hugo Stenbeck, son till en bankdirektör, var en affärsadvokat och finansman som på 1930-talet bildade finans- och investmentbolaget Kinnevik i spillrorna av Kreugerkrashen. Kinnevikskoncernens kapital bestod till största delen av skog och stål.

I slutet av 1970-talet kommer en ung Jan hem från USA, där han har utbildats till affärsjurist på Harvard. Pappa Hugo ser slutet på sitt liv och skriver sitt testamente.

Vi får efter hans död följa arvsstriden och maktkampen mellan Jan och hans två äldre systrar, främst Margaretha af Ugglas, senare utrikesminister i Carl Bildts regering. Hon tar strid för att Kinnevik ska fortsätta att ägna sig åt stål och skog, medan Jan tvärtom vill lämna 1970-talets krisbranscher.

I avsnitt två får vi se honom möta demonstrerande arbetarfamiljer i bruks- och stålorten Fagersta, när han vill avveckla Kinneviks ägande i bruket och därmed hotas hundratals jobb. Jan Stenbeck, porträttlikt och bra gestaltad av Jacob Oftebro, har på plats och ställe svårt att förstå och ta in arbetarnas argument. Han lämnar dem med affärs- och företagsekonomiska argument.

Stenbeck vill istället satsa på att utveckla och göra affärer i framtidsbranschen kommunikation, mobiltelefoni, satelliter och media. Han startar TV-kanalen TV3 som sänds via satellit från London och serverar lättsmält (eller rättare sagt svårsmält) underhållning enligt devisen ”Ge folk vad dom vill ha” i Sveriges första reklamfinansierade TV-kanal.

Som exempel på Stenbecks strid mot statliga monopol skildras det hur han startar Comvik (idag Comviq och Tele2) som ett alternativ till Televerket, rundar lagar och regelverk från en annan tid och teknik, och med hjälp av den borgerliga regeringen får Comvik sig tilldelat mobilfrekvenser.

I ”Stenbeck” uppträder ”mannen och myten” som vi har kunnat se och läsa om genom åren. En man som under 1980-talets högkonjunktur blev en sorts driftig, fräck och excentrisk portalfigur för en ny typ av kapitalism. Nyliberala ideér om individualism och ”satsa på dig själv” kunde bli goda affärer. Högerpartierna fick vind i seglen och snart följde många kännbara avregleringar samt till exempel privata vinstdrivna skolor och vårdcentraler.

En omtänksam och barnkär familjeman – när han väl tog sig tid – medan han framställs som dominant, men i grunden också väldigt ensam i det gäng grabbiga nickedockor till medarbetare som han inte tvekade att lynnigt skälla ut eller hunsa om han kände för det. En del av dem kallade honom också för ”Husse”.

Till sina mediesatsningar värvade han inte gärna moderater, hellre avhoppade vänsterjournalister och ledande socialdemokrater, typ Lars Engqvist, som kunde ge honom en inblick i hur fienden tänkte.

Stenbeck är också en bra påminnelse från en annan tid och ett annat Sverige. En reflektion över hur starten och sedan boomen av telekomtekniken på många sätt inte bara har förändrat våra privata liv. Tekniken öppnade också upp för finanskapitalets intåg och ökade tyngd på världens börser.

Då representerade Stenbeck satellit-TV och mobiler – idag är det Musk, techmiljardärerna och AI.

Frågan idag är hur den tekniken bäst och mest rättvist ska användas till mänsklighetens bästa