Massakern i syriska Houla i förra veckan har med rätta väckt avsky och vrede runt om i världen.De fruktansvärda bilderna från Houla, där minst 108 människor dödades, är ännu ett skakande vittnesmål om den brutalitet som präglar dagens Syrien.
Enligt FN den 29 maj blev de flesta offren avrättade. Enligt människorättsorganisationer och media var det regimens mördarband shabiha som bär ansvaret för massakern.
Över 9 000 människor har dödats i Syrien sedan upproret inleddes för över 15 månader sedan.
I mars, på ettårsdagen av upproret, publicerade Amnesty International en rapport med den lika skrämmande som talande titeln: ”Syrien: En mardrömsliknande värld av systematisk tortyr”.
Bashar al-Assads diktatur i Syrien har visat att man inte skyr några medel för att kunna sitta kvar vid makten. Det finns inget ”progressivt” eller antiimperialistiskt i al-Assads regim – den måste bort. Men bara de syriska massorna kan fälla regimen och garantera demokrati och social rättvisa.
Både Väst och Israel såg länge al-Assad som en allierad, en ”stabiliserande faktor” i Mellanöstern. Det var först efter upproret och tusentals döda som man började tala om att ersätta al-Assad.
I rädsla för ett segerrikt uppror med klara sociala mål har Väst också gjort allt för att kontrollera oppositionen, vilket har lett till splittring och försvagning.
Upproret i Syrien startade främst som proteströrelse mot den styrande elitens diktatur, plundring och korruption. Inspirerad av revolutionerna i Mellanöstern och Nordafrika krävde massorna bättre levnadsvillkor och demokrati. Proteströrelsen lyckades till en början ena befolkningen och få anhängare runt om i landet och man tog kontroll över flera städer, men upproret lyckades aldrig få fotfäste i de två största städerna Aleppo och Damaskus.
Till skillnad från exempelvis Egypten fanns ingen uppåtstigande arbetarrörelse som kunde ge upproret ny kraft när det nådde sin första höjdpunkt. Detta i sin tur gjorde att det blev mer och mer en strid mellan olika väpnade grupper. Regimen kunde utnyttja sitt militära övertag och gå till motoffensiv.
Det fanns och finns också en rädsla bland delar av befolkningen att landet slagit in på en väg mot ett religiöst, sekteristiskt inbördeskrig, som i angränsande Libanon, vilket regimen gör allt för att utnyttja till sin fördel.
Västs manövrer och försök att bygga upp oppositionens borgerliga krafter spelade regimen i händerna. Detsamma gjorde Saudiarabiens och Qatars militära stöd till delar av oppositionen. De exilledare som Väst lierat sig med har litet stöd i Syrien.
FN:s alla ingripanden har slutat i misslyckanden. Den fredsplan och vapenvila som FN-sändebudet Kofi Annan sade sig ha förhandlat fram i april stannade på papperet.
De ekonomiska sanktioner som Väst infört har inte försvagat regimen, utan främst landets fattiga som inte har råd att köpa de allt dyrare varorna.
Det är en ytterst farlig situation. Landet står på randen till vad som kan utvecklas till ett långt, utdraget och blodigt inbördeskrig, vars fasor och följder inte kan överblickas.
Det är möjligt att regimens våld leder till förstärkta krav på ett militärt ingripande från Väst. Men Väst skulle bara ingipa militärt för att skydda sina maktintressen och för att installera en marionettregim.
Ett militärt ingripande utifrån skulle, som i Afghanistan och Irak, reultera i fler döda och ett ökat lidande.
Den verkliga oppositionen i Syrien, bestående av arbetare och fattiga, måste lita till sin egen styrka och oberoende.
Däri ligger möjligheten att splittra regimens våldsapparat och återvinna initiativet. Det är en lång och svår väg, men endast om massorna på nytt lyckas enas i kamp kan en framtid utan våld och al-Assad formas.
