SYRIEN: Ny regim i oroligheter och kris

Av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Oroligheterna och kriserna fördjupas i Syrien. Förra veckan ägde väpnade konflikter rum som krävde över 1500 dödsoffer. Ekonomin är i fritt fall och mer än 90 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Väpnade styrkor från Israel och Turkiet har etablerat baser och genomför räder på syriskt territorium.

Den inledande lättnaden och glädjen dagarna efter att den brutala Assaddiktaturen kollapsade i december är som bortblåst. Tre månader senare möter den nya regimen under interimspresidenten Ahmed al-Sharaa och hans organisation Hayat Tahrir al-Sham (HTS) växande kritik.

Den kom inte till makten genom en revolution eller ett inbördeskrig. Assads armé och polis flydde bara och kollapsade när styrkor ledda av HTS avancerade till huvudstaden Damaskus via Aleppo och Homs. Tre månader senare pressas regimen från alla håll och kanter, med små eller inga framsteg att visa upp.

HTS hade kontroll över Idlibregionen i nordväst i ungefär ett decennium och förlitade sig på turkiskt stöd för handel, valuta, elektricitet med mera. Den nya syriska regeringen och dess institutioner har till största delen flyttats från Idlib till huvudstaden.

Sedan december förra året har den islamistiske al-Sharaa prioriterat att få de internationella sanktionerna hävda och att attrahera utländskt kapital. Han har förespråkat privatiseringar och marknadslösningar, en ”kapitalist ända in i själen, sa en oljeman som träffade honom nyligen i Damaskus”, rapporterade The Economist.

För att blidka Västimperialismen och utlova stabilitet, men också för att återspegla sin regims relativa svaghet, gav al-Sharaa löften om minoriteters rättigheter, inklusive deltagande i regimen. Han stängde också ned den enorma produktionen och försäljningen av drogen captagon, en av Assads viktigaste inkomstkällor.

Assads armé har upplösts och större delen av dess flygvapen och flotta har förstörts av israeliska bombningar. Hundratusentals soldater har förlorat sina inkomster och kan komma att rekryteras av Assads tidigare officerare om de börjar mobilisera mot den nya regimen.

Hela statsapparaten har rensats ut. ”Enligt vissa uppskattningar har nästan hälften av den gamla regimens 1,3 miljoner statsanställda avskedats” (The Economist).

För säkerhet och polisarbete förlitar sig den nya regimen på olika islamistiska miliser, bland vilka HTS-styrkorna (som uppgår till 30 000 personer) är de bäst organiserade, men likväl en minoritet.

Alla politiska partier förklarades upplösta av den nya regimen, kombinerat med löften om val och en övergångsregering från och med den 1 mars. Nu säger regimen att val ska hållas om fyra år, och övergångsregeringen har fortfarande inte bildats.

Steg mot islamisering har tagits, men främst på lokal nivå. Bland hardcoreislamister finns kritik mot att al-Sharaa är för pragmatisk och långsam.

Över 90 procent av befolkningen beräknas leva under fattigdomsgränsen. I enlighet med sin nya ”marknadsekonomiska” kurs minskade regeringen subventionerna för bröd och priset åttafaldigades.

Hundratusentals människor har förlorat sina jobb, de flesta av dem tidigare statstjänstemän. Även för de som fortfarande har lite besparingar råder det en extrem brist på kontanter. Att köa vid bankomaten tar timmar och det högsta belopp som någon kan ta ut är 30 dollar.

De flesta familjer kan inte köpa den mat de behöver. Det långa inbördeskriget och diktaturen förstörde ekonomin. Sedan 2011 har BNP fallit med 85 procent och exporten med 90 procent. Produktionen av olja och gas föll drastiskt, vilket påverkade exportinkomsterna och elproduktionen. Till och med Damaskus har bara några timmars elektricitet per dag.

Av en befolkning på 20 miljoner flydde 6 miljoner utomlands under kriget och 7 miljoner blev flyktingar inom landet. Uppgiften att återuppbygga Syrien är enorm. Det uppskattas att en tredjedel av alla bostäder, är förstörda. Skolor, sjukhus och infrastruktur överallt måste återuppbyggas.

För den nya regeringen är det brådskande att häva sanktionerna från Assadtiden. Hittills har EU och Storbritannien hävt några, men USA:s regler – ett förbud mot alla affärer med Syrien – gäller fortfarande. Att sanktionerna hävs är ett villkor för att kapital ska kunna utlovas från Qatar och andra Gulfstater som stödde de islamistiska miliserna mot Assad.

De väpnade striderna och massakrerna i mars skrämde både regimen och befolkningen. Mer än 1 500 personer dödades enligt Syriska människorättsobservatoriet (SOHR) och tusentals har flytt sina hem, många av dem till Libanon.

Inom loppet av några dagar eskalerade skottlossningar och sammandrabbningar mellan statliga säkerhetsstyrkor och tidigare Assadanhängare. En tidigare befälhavare i Assads armé, Ghiath Dalla, utropade en ny grupp, Military Council for the Liberation of Syria, och krävde att regeringen skulle störtas. Islamistiska styrkor, som tillhörde den nya regeringen, svarade med massakrer i byar i kustprovinsen Latakia, där de flesta alawiterna bor, den minoritet på 2 miljoner som Assad tillhörde. De bar al-Qaida-flaggor, ”stormade tre byar” och dödade dussintals, rapporterade SOHR.

Medan al-Sharaa offentligt uppmanade till mer återhållsamma åtgärder tog andra islamistiska styrkor tillfället i akt att urskillningslöst attackera alawiter. Trots att alawiterna tillhörde samma minoritet som Assad var de naturligtvis till överväldigande del inte en del av hans regim under diktaturen och är helt oskyldiga till dess brott.

Regeringen skickade omedelbart fler styrkor till området och förklarade några dagar senare att ”den militära operationen” var över. Regeringen måste nu balansera mellan att förhindra ytterligare aktioner från beväpnade pro-Assadstyrkor som vägrar att lämna över vapen och acceptera den nya regimen å ena sidan, och å andra sidan övriga islamistiska styrkor.

Den israeliska statens folkmordskrig mot Gaza och dess aggression i hela regionen har förändrat maktbalansen i Mellanöstern. Detta understryks ytterligare av regimskiftet i Syrien, som bröt den iranska regimens ”motståndsaxel”. Strax före Assads fall försvagades Hizbollah, som var en viktig kraft på Assads sida i Syrien, kraftigt av de massiva israeliska bombningarna och markinvasionen i Libanon samt av morden på de högsta ledarna.

I det nya Syrien har Turkiet en nyckelroll som mentor för HTS, men ännu större inflytande genom den så kallade Syriska nationella armén, en styrka på upp till 60 000 man som kontrolleras av Ankara. Erdogans mål är tvåfaldigt – dels att krossa den kurdiska Rojavaregionen i nordöstra Syrien, dels att främja turkiska företags affärer i Syrien. Dessutom stärks Turkiets ställning i regionen och globalt.

Netanyahus regering i Israel har också utnyttjat situationen efter Assads fall. Trupper mobiliserades till Golanhöjderna, ett syriskt territorium som ockuperats av Israel sedan 1967, och flyttades sedan in i den så kallade demilitariserade zonen mellan de två staterna. Israeliska trupper har tagit kontroll över byar endast 25 kilometer från Damaskus. Netanyahu hävdar cyniskt att ett skäl är att försvara den drusiska minoriteten. Drusiska ledare stödjer dock inte denna nya ockupation och understryker att de inte har bett om den.

Den nya HTS-regeringen har länge försökt undvika all kritik mot Israel, väl medveten om dess militära styrka. Detta har inte varit något hinder för den israeliska regeringen att stämpla HTS-regimen som en ”terrorregim för radikal islam” och därmed rättfärdiga sin militära uppbyggnad mot Syrien.

Måndagen den 10 mars offentliggjordes plötsligt ett avtal mellan den nya regimen och det kurdiska ledarskapet som undertecknades av al-Sharaa och befälhavaren för de kurdiskledda Syriska demokratiska styrkorna, Mazloum Abdi. Den allmänna inriktningen var att SDF och de civila institutionerna i Rojava skulle integreras i den nya syriska statsapparaten och armén, vilket även skulle omfatta olje- och gasfälten i regionen.

Avtalet är tänkt att implementeras ”före årets slut”. Ett antal olösta frågor som hittills har diskuterats mellan Damaskus och Rojava kvarstår. De kurdiska ledarna har krävt att dess styrkor ska vara separata enheter i armén. Ingenting sägs om vilken styrka som ska ansvara för al-Hol-lägret med sina 50 000 IS-fångar som idag ligger i SDF:s händer. Attackerna mot kurdiska områden från Turkiet och dess syriska nationella armé fortsatte även den dag då avtalet undertecknades.

Varför skriver de kurdiska ledarna under ett avtal med den nya islamistiska regeringen? Ett skäl är uppmaningen från PKK-ledaren Abdullah Öcalan att PKK ska upphöra med den väpnade kampen i Turkiet. Den ledande kurdiska styrkan i Rojava, PYD, är nära knuten till PKK och kommer med största sannolikhet att följa samma väg. Försöken att få till stånd en uppgörelse är sannolikt också baserade på signaler från Washington. USA har förlitat sig på kurdiska styrkor i kampen mot IS och spelade en roll i att hålla tillbaka en fullskalig militär attack från Turkiet. Om Trump närmar sig Erdogan kommer de kurdiska ledarna att leta efter allierade i Damaskus. Till och med den israeliska regimens påståenden om att den försvarar minoriteter i Syrien har fått beröm från kurdiska ledare.

Uppgörelsen firades på gatorna i de kurdiska områdena, men applåderna är tyvärr ogrundade. Det enda konkreta positiva steget i uppgörelsen är att det kurdiska språket kommer att tillåtas i allmänhet och i utbildning. Upplösningen av SDF, med sina 65 000 soldater, har länge varit ett krav från Ankara. Men integrationen i den halvt misslyckade HTS-ledda staten Syrien ger ingen garanti mot turkiska attacker och erbjuder ingen väg framåt för livet för människorna i regionen. Och vinsterna från oljefälten kommer att kontrolleras av Damaskus.

Det är högst troligt att integrationsavtalets svåraste punkter kommer att leda till en ny kris och en ny upplösning. Att sätta sin tillit till regeringar som den i Damaskus – eller Jerusalem – har historiskt sett lett den kurdiska nationella kampen till mycket brutala nederlag. Tidigare försök att göra upp med Erdogan har alla slutat med nya militära attacker från den turkiska armén och ökat förtryck mot alla politiska krafter som anses vara prokurdiska. HDP:s ledare i Turkiet, Selahattin Demirtaş, som fick 9,7 procent i presidentvalet 2014, har suttit i fängelse sedan 2016.

Arbetare och fattiga i Kurdistan och i Syrien som helhet har gemensamma intressen och bör kämpa tillsammans. Organiserat försvar och vapen bör stå under demokratiska kommittéers kontroll. Det finns inga imperialistiska eller statliga krafter att förlita sig på. Det islamistiska HTS och dess allierade erbjuder ingen väg framåt.

Förödelsen av Syrien är ett resultat av imperialism i alla dess former. Syrien, som tidigare var en del av Ottomanska riket, var en fransk koloni 1919-45. Hafez al-Assad kom till makten 1971 och upprättade en diktatur som hade nära förbindelser med Sovjetunionen. Efter stalinismens kollaps stödde Assad USA-imperialismens krig mot Irak 1991.

Efter Hafez al-Assads död 2000 kom hans son, Bashar al-Assad, till makten och hyllades främst i Väst som mer liberal och utlovade privatiseringar. Det som följde var dock ett ökat förtryck för att stävja det växande missnöjet. Detta ledde till närmare band till Ryssland, som blev regimens främsta allierade för att krossa det som började som en revolution 2011 och sedan blev ett inbördeskrig mellan regimen och olika islamistiska och kurdiska krafter. De första demokratiska eller vänsterorienterade oppositionsgrupperingarna krossades eller tvingades i exil.

För att skapa förändring behöver arbetare, ungdomar och alla förtryckta människor demokratiska organisationer som vädjar om stöd från arbetare internationellt. Detta är mycket svårt i den nuvarande situationen, som präglas av dagliga strider för mat. Det finns också en rädsla för nya väpnade konflikter och förtryck. Vissa begränsade åtgärder för att återuppbygga fackföreningar har vidtagits, och till exempel har lärare organiserat protester. Det har också förekommit vissa begränsade protester mot massakrerna förra veckan. Gemensam kamp över etniska och religiösa gränser, till försvar för minoriteter och demokratiska rättigheter, är vägen framåt.

Kampen i Syrien är tydligt kopplad till massornas kamp i regionen – mot krig, diktatur, ockupation och belägring. Dessa brott backas upp av alla imperialistiska krafter. Både Washington och Peking stödjer diktatorer och krigshetsare.

Mellanöstern har sett många revolter och explosioner av kamp under de senaste 15 åren, ofta med ungdomar och kvinnor i ledande roller, följt av en brutal kontrarevolution. Uppgiften för arbetare och socialister är att dra lärdomar. Arbetarklassen kan bara förlita sig på sin egen styrka och måste organisera sig samt vara beväpnad med ett socialistiskt internationalistiskt program.

Socialistiskt Alternativ och International Socialist Alternative säger: • Masskamp för demokratiska rättigheter för arbetare, kvinnor, kurder och alla förtryckta.

• Demokratiska försvarskommittéer över religiösa och etniska gränser. Demokratisk kontroll över vapen och beväpnade grupper.

• Ställ de ansvariga inom stat, polis och militär till svars.

• Motstånd mot all imperialistisk intervention. Stoppa bombningarna, dra tillbaka alla utländska trupper.

• Stoppa alla militära attacker mot Rojava.

• Naturresurser och ekonomins nyckelsektorer under offentligt ägande och demokratisk kontroll.

• Återuppbyggnad med bostäder och arbete för alla. Höj minimilönerna i linje med de verkliga levnadsomkostnaderna.

• Bygg ett revolutionärt socialistiskt parti för att kämpa för internationell socialism.

• För ett socialistiskt Syrien, med full självbestämmanderätt för alla folk, i en socialistisk federation i regionen.