Systemet var sjukt, inte Frida Kahlo

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv

”Jag är inte sjuk. Jag är trasig. Men jag är glad över att leva så länge jag kan måla.”
Detta kända citat av konstnären Frida Kahlo pryder ingången till utställningen ”Frida Kahlo – Her Photos” i Kulturhuset, Stockholm.

Utställningen, som öppnade den 4 maj och finns att se till och med den 1 oktober, är en samling av fotografier tagna dels av henne, dels av personer nära henne, samt foton som återspeglar viktiga koncept och teman i hennes händelserika och ofta turbulenta liv.
Dessa teman är: Ursprunget (Los Orígenes), Det blå huset (La Casa Azul), Politiken, Revolutionerna och Diego (La Política, Las Revoluciones y Diego), Den trasiga kroppen (El Cuerpo Roto), Kärlekarna (Los Amores) och Fotografi (La Fotografía).

Fotona och den text som beskriver dem belyser dessa olika delar. En mängd foton finns exempelvis på hennes pappa, Guillermo, som invandrade till Mexiko från Tyskland (därav hennes efternamn Kahlo).
Såväl pappan som farfar var fotografer, och Frida samlade på foton av familj, vänner, självporträtt, samt olika foton hon själv har utsmyckat genom att kyssa dem med läppstift eller måla på dem.
Många av de foton som utställningen visar var gömda i årtionden i ett av badrummen i hennes bostad La Casa Azul (det blå huset), som hennes make Diego Rivera gjorde till ett museum efter hennes död 1954.
Det var inte förrän 2003 som detta gömda arkiv öppnades. Flera av fotona – 241 tidigare opublicerade – omvandlades till utställningen.

Många av fotona är gripande. Särskilt fotot på en ihjälskjuten strejkande arbetare gjorde starkt intryck på mig, men även de foton som visade revolutionär kamp. Zapatister, arbetare och bönder som håller upp hammaren och skäran, foton på Lenin och Trotskij (som hon hade en kortare romans med), med mera.
Andra foton som gjorde starka avtryck på mig var de som visade den sängliggande Frida Kahlo efter alla sjukdomar och olyckor hon drabbades av. Liggandes och målandes i vad som ser oerhört smärtsamt ut, men även poetiskt, vackert och sorgligt på samma gång.
Även de som visade hennes kärleks- och sexliv var gripande. Flera foton med tillhörande kärleksbrev från olika personer i hennes liv, längre och kortare romanser, flörtar med mera, fanns exempelvis.
Det jag saknade i utställningen var kanske fler foton på just henne själv, och foton hon själv tagit. Det hade kanske inte behövts 50 foton på hennes pappa Guillermo.

Utställningen är inte jättestor och går ganska fort att ta sig igenom, även om man läser all text (som jag gjorde). Om du har en timme över och inte har något emot att punga ut med 150 kronor för att se den rekommenderar jag den starkt. Den ger starka intryck och eftertänksamhet.
Trots Frida Kahlos på flera sätt rätt så tragiska liv var det fyllt av vacker konst, skönhet, kärlek och modig kamp mot det förtryckande klassamhället. Det gör utställningen rättvisa.