Systemförändring – inte klimatförändring!

av Meredith Jacka, Socialist Party (CWI Australien) // Artikel i Offensiv

Den globala klimatstrejken den 20 september har beskrivits som den största miljöprotesten någonsin. Över fyra miljoner elever, föräldrar och arbetare deltog världen över. Det var 2 500 aktioner i 150 länder på världens sju kontinenter, inklusive Antarktis!

I Australien demonstrerade över 330 000 med krav på omedelbar handling gällande klimatfrågan. Många reste frågan om systemförändring. I Melbourne var strejken åtminstone 150 000 personer stark och stannade det centrala affärsdistriktet i flera timmar. 
Protesterna i Australien var de största sedan de som organiserades mot Irakkriget 2003. Detta är ett tecken på den enorma ilska och frustration som vanligt folk känner, samtidigt som prokapitalistiska regeringar världen över fortsätter att inte agera.

I Tyskland blev protesterna lika stora som de var i hela världen de två föregående gångerna i våras med hela 1,4 miljoner som intog gatorna.
I USA tog sig hundratusentals ut i hela landet för klimatet – bara i New York uppskattas omkring 250 000 ha deltagit. I Seattle talade Socialist Alternatives (CWI:s sympatisörer USA) fullmäktigeledamot Kshama Sawant om en socialistisk Green New Deal och om kampen mot det enorma företaget Amazon.

Tiotusentals slöt upp i Storbritannien, Belgien, Irland, Brasilien, Frankrike, Sverige med flera länder; tusentals i Tjeckien, Grekland, och Polen; hundratals i Israel/Palestina, Ryssland och Nigeria, och i en uppsjö andra länder ägde strejker och protester rum.
I alla dessa länder ingrep och deltog CWI, där vi förde fram att det behövs ett socialistiskt program för klimatet – systemförändring, inte klimatförändring!

Medan rörelsen har en enorm potential, måste vi notera att enbart protester, även de som miljontals deltar i, inte kommer att vara nog för att få regeringar att agera. Exempelvis demonstrerade miljontals mot Irakkriget, men det kriget startades i alla fall.
Vi måste expandera protesterna med målet att slå mot de stora utsläpparnas och deras representanters ömma punkt – profiterna.
Det är arbetare och fattiga som drabbas hårdast av klimatförändringar. Men det är också arbetarklassen som har makten att ändra samhället. 
Medan många såg till att ta ledigt från jobbet för att kunna delta i protesterna hade det kunnat få en så mycket större påverkan om det hade varit grundligt organiserat via fackföreningarna. 
Om både studenter och arbetare lade ner sitt arbete kombinerat med stora protester skulle det få hela ekonomin att stanna av. Detta är vad vi behöver i fortsättningen. Att forma demokratiska kommittéer på skolor, universitet och arbetsplatser för att organisera och koordinera sådana aktioner är vägen framåt för att åstadkomma det.

FN:s klimattoppmöten må ge en läpparnas bekännelse till vår rörelse, men alla överenskommelser de når kommer att vara tandlösa, precis som de som slöts i Paris 2015. Det föreslagna målet på nollutsläpp till 2050 är för lite, för sent.
Och precis som med Parisavtalet är strategierna som föreslås för att nå dessa mål baserade på samma logik som det profitdrivna system som orsakade den ekologiska katastrof vi nu står inför.
Det enda sättet för oss att avvärja en ytterligare katastrof, och att reparera skadan som redan har gjorts, är om vanligt folk tar makten i sina egna händer. Vi kan varken lita på storföretagens profitörer eller de partier som representerar dem att agera i våra intressen.

Utöver att få med oss fackföreningarna är aktioner, som blockader mot företag med insatser i den fossila bränsleindustrin, ett viktigt nästa steg. Hela rörelsen borde nu stödja den blockad som planeras på den internationella gruv- och resurskonferensen (IMARC) i Melbourne den 29-31 oktober.
Konferensen kommer att föra samman de ”globala gruvledarna, policyskapare, investerare och varuinköpare” från hela världen. De ska använda evenemanget för att diskutera hur de kan maximera sina profiter.
Att störa den konferensen skulle skicka ett budskap om att vi inte är beredda att acceptera ”business as usual” från de klimatförstörande fossila bränsleindustrierna. 
Liknande aktioner måste hållas i alla världens länder mot olika bolag med starka kapitalintressen i den fossila bränsleindustrin och andra smutsiga marknader. 

Snarare än att förlita oss på den kapitalistiska ”fria” marknaden behöver vi en hållbar plan för produktion som demokratiskt kan använda världens resurser för att möta majoritetens behov. Med en sådan plan kan vi få bort alla vinstmotiv och rikta resurserna till investeringar i förnybara energier, högkvalitativ och gratis kollektivtrafik, samt ekovänliga prisvärda bostäder åt alla. 
Genom att stryka de miljarder i subventioner som betalas ut till fossila bränsleindustrier skulle vi istället kunna utveckla miljövänliga teknologier och material. Vi skulle kunna garantera att alla har rätten till bra jobb på fackliga löner och ett liv fritt från fattigdom. 
Det skapas mer än tillräckligt med rikedomar för att detta ska kunna ske, men just nu kontrolleras det av en girig, rik elit – världens kapitalistklass.
Vi måste kämpa för ett system som tar makten och rikedomarna av dessa klimatförstörare. Vi måste organisera ekonomin så att de stora gruvbolagen, energibolagen och bankerna är offentligt ägda och demokratiskt kontrollerade.
Med andra ord behöver vi ett demokratiskt socialistiskt samhälle som sätter människor och miljön först!