The Crown: Maktspel och intriger

av Åsa Karlsson // Artikel i Offensiv

När jag var liten skämtades det om att man kunde vara ”monarknarkoman”, det vill säga att älska att läsa om främst svenska kungahuset, drottning Silvia, kungen som körde traktor och allt därtill. Liknande fenomen finns i alla länder, ett intresse för de (i Storbritannien) 0,6 procent som kallas aristokrater. De kan också kallas parasiter och oerhört dyra ättlingar till rövarbaroner och pirater. I tv-serien The Crown sägs lite då och då att monarkins roll är att vara underhållande.

Kungliga skandaler har alltid sålt lösnummer, men trots det syns många flaggviftande undersåtar hylla när det fylls år eller så. Söta kungliga barn vinkar mot kameror och julpysslar med mamma och pappa. Sedan går pappa kungen på herrklubb och får ”kaffeflickor” i knät (vackra flickor ringdes in till vår kungs fester).
Regering och parlament ska däremot vara effektiva i sitt styre. ”Effektiv” i Winston Churchills tolkning visas glimrande i Netflix serie The Crown, där premiärministern ljuger och förtiger det mesta för drottning Elisabeth trots deras tisdagsmöten, eftersom han tycker att hon är en liten flicka som inte förstår politik. Där har han rätt. Tjänstemännen på Buckingham Palace, engelska kronans palats och drottningens officiella residens, påpekar i serien att fördelen med en konstitutionell monarki är att de inte har någon verklig makt. 
Det är väl en sanning med modifikation, med tanke på hur mycket kungahus och hov tillsammans med politiker och en lydig press har kunnat mörka, förtiga och dölja samt ljuga om genom tiderna. 

Drottningen har regerat i över 65 år. Det finns 14 aktiva monarkier i Europa, och drottning Elisabeth tillhör de tre rikaste regenterna med en personlig förmögenhet på 340 miljoner pund (4,2 miljarder kronor). 
Förutom miljardförmögenheter kommer det in mycket pengar i det årliga apanaget (underhåll). Det är alltså skattebetalare som betalar apanaget, likaså i Sverige förstås. 
I Sverige finns Republikanska föreningen som vill avskaffa monarkin, och i Storbritannien finns det likande organisationer. År 2017 gjorde de en genomgång av den svenska monarkins verkliga kostnader, vilket visar sig vara mycket svårt att göra. Varken hovet eller staten vill att vi ska veta exakt hur dyrt det är med dessa ”underhållande” kungligheter, som på ett ungefär uppgår till 1 093 miljoner kronor per år. När kungen åker till exempelvis Italien på statsbesök kostar det oss mellan 700 000 och 1,3 miljoner kronor.

År 2016/2017 fick det engelska hovet apanage på närmare en halv miljard kronor för att driva sin officiella verksamhet, plus 180 miljoner kronor för privata utgifter. Drottningens man prins Philip, som nyss har gått i pension efter att ha kört bil berusad enligt gammal god tradition, har också apanage och en egen förmögenhet på cirka en kvarts miljard kronor. Han lär klara sig fint. 
I tv-serien bildar han och hans polare en herrklubb som träffas varje torsdag vid lunch och sedan i princip festar hela veckoslutet, bakom stängda dörrar och med löfte om att aldrig berätta vad som försiggår. Men det läcker ut, och hans otrohet är snarare regel än undantag, ”en grabbarnas grabb”, som tar för sig i var hamn. Hans son Andrew är numer ökänd efter liknande aktiviteter, där han bland annat har anklagats för våldtäkt och sexhandel. Mamma drottningen drog in 3 miljoner pund (37 miljoner kronor) av hans apanage som straff.

The Crown handlar om det brittiska kungahuset med drottning Elisabeth II i centrum. Tre säsonger har sänts, och under 2020 kommer en fjärde säsong. Totalt ska det bli sex säsonger som beräknas kosta 100 miljoner kronor. 
Peter Morgan har producerat serien och baserat manus på sin pjäs The Audience, som handlar om de möten drottningen och premiärministern har en gång i veckan, där hon får berättat det man tycker hon behöver veta. 
Tv-serien har fått mycket beröm för sina historiska detaljer, för tidstypiska kläder och bra research. Skådespelarna har tränat på kungafamiljens speciella sätt att prata, en egen ”dialekt” som kan spåras till deras tyska rötter. Efter första världskrigets antityska stämningar bestämde sig kungafamiljen för att byta namn från Sachsen-Coburg-Gotha, som bland annat drottning Victoria använde, till ett mer anglosaxiskt namn och blev då släkten Windsor. Släktingar från grenen Battenberg gjorde detsamma och blev Mountbatten istället. Hyckleriet är genomgående; isiga blickar och stela munnar sörplar soppa och drömmer om Preussen.
The Crown är ett drama som är fyllt med intriger, maktspel, kärlek och hemligheter. Det första avsnittet utspelar sig 1947 och sedan rullar det på, med tillbakablickar som förklarar en del och ger en djupare bakgrund. I den verkliga världen har den engelska drottningen aldrig gett en intervju. Hon gick muttrandes med på att en dokumentär gjordes i samband med hennes 90-årsdag, men det är barn och barnbarn som berättar, inte hon själv. 

I tv-serien får vi se hur ”Lillibet”, som Elisabeth kallades, och hennes lillasyster Margaret Rose lever lyckligt på landet, klättrar i träd och leker, tills livet förändras. Kung Edward VIII abdikerar och nu måste deras pappa bli kung, något varken han eller familjen vill. 
Det är fascinerande och upprörande att få reda på saker som kungahuset mycket sällan har berättat om. Serien inspirerar till fortsatt googling, om man vill veta mer om olika personer eller händelser. Något som mycket sällan talas om är pengar, vare sig förmögenheter eller utgifter. 
Jag konstaterar också att allt mörkande och förnekande, både från kungahus och hov i samarbete med regering och parlament, har fått stora konsekvenser för allmänheten. Ett exempel bland många är när giftiga kolavgaser blandades med dimma (smog) i London 1952 och Churchill ljög för drottningen, tystade ner väderrapporter, vägrade varna allmänheten eller ge mer resurser när folk började bli sjuka och dö. Sjukhusen gick på knäna. Till sist gick han med på en utredning om kolkraftverkens påverkan, något som 1956 blev The Clean Air Act. I efterhand beräknar man att 12 000 dog av den giftiga dimman.

Genomgående är temat i The Crown att det är en tung börda att bära kronan, där plikten går före allt och speciellt före kärleken; i princip aldrig får drottningen eller de andra kungligheterna göra som de vill. Utom i smyg. 
Ända in i sängkammaren får vi se hur den fullt kapabla drottningen får hjälp av tjänare att klä på sig och klä av sig, helt absurt för oss flesta. Traumatiserade burfåglar, om än i gyllene bur. Vad sägs om att släppa ut dem? Låt dem vandra i Skottland med sina hundar, vi kan hjälpa dem lära sig något vettigt och snarast konfiskera deras vanvettiga överflöd.

Producent/Manus: Peter Morgan
I rollerna: Claire Foy, Matt Smith, Vanessa Kirby m fl
Utgivare: Netflix