The Crown påminner om nutidshistoria

av Åsa V Karlsson // Artikel i Offensiv

När nu den femte säsongen av rojalistspektaklet, tv-serien The Crown, går på Netflix är det minst 73 miljoner hushåll som har sett den dramatiserade berättelsen om det engelska kungahuset och främst drottningen Elisabeth II:s tid vid makten.

Säsong sex kommer 2023 och är den sista, inspelad efter drottningens död (den 8 september 2022). Prins Charles är nu kung Charles III, vid 73 års ålder, något han har längtat efter hela sitt liv. Hans fru är drottninggemål Camilla och alla måste niga och buga för dem.
Drottningen brukade kolla på serien varje söndag tillsammans med sin yngste son Edward och hans fru som har ett Netflixkonto. De och andra medlemmar av kungahuset är stora fans och i stort sett förtjusta över att se sig själva och släkten på tv.
Med sina 70 år på tronen borde ju Elisabeth ha lite perspektiv på släktens historia och förhållandet till det engelska folket och dess politiska styre och jo, hon tyckte enligt källor att det mesta stämmer, om än lite mer dramatiserat.
Sedan den första säsongen 2016 har dock hennes make, prins Philip, vägrat att befatta sig med sådant trams. Serien lyckas visa Philip som den kvinnokarl han var, men också som en ”karlakarl” och självsäkert berättigad överklassman, som i princip gjorde det som föll honom in.

Den 21 januari 1990 hade Sunday Times en undersökning om monarkin. 50 procent tyckte i den att drottningen borde abdikera ”vid någon tidpunkt” för att ge tronen till sin son Charles, prinsen av Wales, som just då var lite poppis (det gick över kan man säga).
Drottningen är då 65 år och har ont i fötterna. Hennes husläkare säger att det är fullkomligt normalt att gå upp lite i vikt med åren.
Storbritannien gick in i en djup recession, den värsta sedan efter kriget, och varje dag kom larmrapporter om hur människor förlorade jobb och bostäder. Margaret Thatcher, som var premiärminister 1979-1990, tvingades avgå och John Major tog över.
I jobbet som premiärminister ingår det att hälsa på och informera drottningen om vad som händer i parlamentet. Drottningen vill att den kungliga yachten The Britannia ska rustas upp och att parlamentet, det vill säga folket, ska betala detta, sisådär 65 miljoner pund (den är skrotfärdig). Hon tycker att det är en självklarhet att när hon ber om något ska hon få det.
Major hostar lite diskret och påpekar att innan Margaret Thatcher avgick fixade hon ett mycket fördelaktigt apanage till monarkin där de har blivit rikare än någonsin, för att förebygga debatter om ”kungligheters slösaktighet”, det vill säga drottningens anspråk på ökat apanage, varje år. Han frågar lite försynt om inte kungahuset och drottningen kan tänka sig betala med egna pengar?
Sur som ättika plingar Elisabeth i klockan som visar att besöket nu är slut.

För mig är behållningen av serien mest att man blir påmind om nutidshistoria, om politik och händelser som är viktiga för förståelsen av dagsläget. Som historienörd och faktaivrig blir jag mer eller mindre mot min vilja indragen i både stort och smått, drottningens depression och sorg över att allt inte går som hon vill.
I alla dramaserier som ska visa verkliga människor och historiska händelser gäller det att ha ett paket salt bredvid sig och inte bli så förtrollad eller ”monarknarkoman”, som vi sa på 1970-talet om de som kastade sig över Svensk Damtidning för att läsa om vårt kungahus.
Avskaffa monarkin och låt de kungliga bli vanliga medborgare, med allt det innebär. Inga ärvda titlar och privilegier!