Till minne av Sven Wollter

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Sven Wollters död i coronan sätter punkt för en livslång och lysande skådespelarkarriär i teater, film och tv-serier. Det var den 10 november som han med dottern Stina Wollters ord lämnade sina anhöriga i gränslös sorg och efter tio dagars sjukdom ”flög rakt in i ljuset i sviterna av covid”.

Få har gjort större avtryck i svensk film och teater, där Sven Wollter under årtionden i rampljuset har spelat allt från drängar, bönder, kungar och godsherrar till poliskommissarier och kärlekskranka gamlingar. Hans självbiografiska pärlor i Pojke med pilbåge och två på senare år skrivna romaner Hon, han och döden och Britas resa vittnar dessutom både om en oerhörd författarbegåvning och stark solidaritet med kvinnors kamp. 
– Tidigt fick jag lära mig att stoppa strumpor, laga mat, sticka och sy. Jag har alltid varit väldigt nyfiken och tyckte mest att det var kul och jag tror att det främst var min mamma som gjorde att jag inte blev någon buse eller ­machogubbe, har han sagt i en intervju för Hemmets veckotidning.
Men det är nog allra mest hans hesa röst och unika karismatiska värme som sent kommer att glömmas och länge hållas levande i otaliga TV-repriser. Det kommer för många av oss även det inspirerande minnet av hans ända sedan Fria Proteaterns och Tältprojektets dagar och in i det sista orubbligt röda, revolutionära anda. För Sven Wollter var det en självklarhet att åka till BB-ockupationen i Sollefteå för att som så många gånger förr visa sitt stöd för kämpande arbetare. Även om hans politiska ställningstaganden genom åren har retat borgerliga kritiker, är det få som idag inte hyllar hans konstnärliga storhet och solidariska värme. 

Även vi socialister som likt Leo Trotskij har en annan syn på stalinismens roll i till exempel den ryska revolutionens urartning minns idag med största värme både Sven Wollters konstnärliga bedrifter och varma solidaritet med de förtryckta. Hans politiska stridbarhet skulle nog för övrigt i en annan tid i ett annat land ha gjort både honom och andra aktivister i KFML(r) till offer för Stalins utrensningar. 
I boken Pojke med pilbåge, som börjar med hur han som liten pojke identifierade sig med Errol Flynns filmroll Robin Hood, hyllar han också sina möten med vår gemensamma vän Anton Nilson. Denne avbröt i slutet av 1920-talet sin tjänst i revolutionens Ryssland och återvände till Sverige när Stalins diktatursfasoner började bli outhärdliga. I Sven Wollters engagerade kritik av det kapitalistiska tjyvsamhället stod vi på samma sida.
Själv såg jag honom live bara två gånger. Senast i Åkers styckebruk i oktober 2015 där han under en turné spelade med Siw Malmkvist och Camilla Larsson i Riksteaterns pjäs Aftonens ämne KÄRLEK. Första gången var i ett fullpackat Husby träff i november 1999, där han kort efter nazistmordet på syndikalisten Björn Söderberg och mordhot mot sig själv uppträdde tillsammans med tvillingsjälen Hasse Nilsson på piano under stor polisbevakning. Showen var en av de två vännernas osannolika 140 föreställningar av Gränslöst Röd Show, som de av och till under två årtionden turnerade med land och rike runt. Det var en föreställning i Husby som även spelades in live för en CD, späckad av socialistiska sånger, visor och dikter.

Jag har inför denna lilla minnesartikel fått ta del av den idag pensionerade musikläraren Hasse Nilssons talrika urklipp som vittnar om den uppskattning som dessa välbesökta röda shower mött i talrika förorter och småstäder, som säger så mycket om hans bortgångna kompis.
– Välkommen, förlåt att vi börjat, hälsade Sven Wollter några senkommet introppande niondeklassare på en föreställning i Hovsjö och fortsatte med en raplåt om medelålders män som genast vann deras gunst.
Att föreställningen i Husby träff stod under polisbevakning och föregicks av att bombskyddet fick söka igenom lokalen berodde på att föreställningen i Bagarmossen strax innan hade utsatts för nazistiskt klotter med hakkors och texter som ”död åt alla röda” och mer specifika ”nästa gång är du dödens Sven Wollter”.

Så här skriver Hasse Nilsson själv till Offensiv om sitt långa samarbete med Sven Wollter:
”Det har varit så livsberusande shower som vi levererat på solidaritetsmöten, på skolor och folkhögskolor, på Cirkus, på Nalen, på Allan Edwalls Folkets hus i Hissmofors, på gator och torg under våra röda fanor. Vi blev 2006 också inbjudna att ge en föreställning på Vänskapens hus i Havanna, på spanska. 
Sven gav alltid järnet på våra fullsatta röda föreställningar med massor med skratt och humor, som Sven var enorm på att spontant fånga publiken med, som svarade med dånande applåder.
Minnena från alla våra Röda Shower är helt överväldigande. Med Svens enorma skådespelarkraft blev showerna fängslande, så trivsamma vilda äventyr, som gav skäl för revolution NU. För mig har det varit ett enormt stort privilegium att med Sven sprida så mycket revolutionär glädje och och kämparglöd – medan vi dansar en stund på jorden.”

Vad skulle den unge pojken med pilbåge ha för råd att säga till den åldrande Sven Wollter? frågade en reporter från Hemmets Journal. 
– Jag tror han skulle säga: Stanna inte upp. Gå vidare. Än finns det liv, använd det och lev nu till det ­allra sista andetaget, blev svaret.
Det var ett råd till sig själv som Sven Wollter också visade att han levde upp till.