Rob Jones från CWI, och Svetlana, en aktivist för ungdomars rättigheter i ett av de områden som drabbades av Tjernobylkatastrofen, besökte nyligen några av offren. De talade med Anna och Rustam.
–
När jag blundar kan jag fortfarande se helikoptrarna flyga över
kraftverksområdet. Mina föräldrar hade gått till
jobbet och vi barn lekte på gården.
–
Du kan föreställa dig hur vi kände oss när vi hörde
att många inte skulle komma hem. Det var först en dag efter
olyckan som de samlade ihop oss och sa till oss att ta med våra
pass och ett ombyte. De satte oss i en buss. Inom loppet av en dag hade
vi förlorat allt: våra föräldrar och vänner,
vår barndom och våra hem. Vissa lyckades, med eller utan
tillåtelse, att ta sig tillbaka till staden ett par dagar senare
för att hämta sina saker. De sa att alla hem hade länsats.
Nu arrangerar myndigheterna turistresor dit för västerlänningar,
men de vägrar fortfarande låta oss återvända av
rädsla för att vi ska fråga var våra saker har
tagit vägen.
Offren straffas
–
Nu är det nästa generation som växer upp. Många,
som mina barn, åker in och ut från sjukhus. Ett av min systers
barn är permanent flintskallig. Min man kan inte få något
arbete.
– Ändå gör regeringen vad den kan för att radera minnet
av Tjernobyl. Men hos de drabbade finns en enorm bitterhet kvar.
–
Människor döljer att de är ”tjernobyliter” (offer
för Tjernobyl); det är bättre att vara sjuk på jobbet än
att vara en arbetslös tjernobylit. För du kan inte leva på det
underhåll staten ger dig. Dagens pensioner och löner växer
ju, men tjernobyliternas ersättningar ligger kvar på samma
nivå – den har inte höjts sedan 1996! Till och med den
urusla vanliga pensionen har tiofaldigats sedan dess!
–
De styrande har tjänat miljoner på katastrofen. De har vant
sig vid att resa världen över för att be om hjälp.
Men de gör det inte för att hjälpa folket. De har inte
fått tillräckligt själva ännu. Och hittills har
tiggarskålen varit lönsam för dem. Personen som var ansvarig
för den första humanitära insatsen lever nu ett behagligt
liv i USA.
–
Ingenting har förändrats sedan den ”oranga revolutionen” (de
massprotester 2004-2005 som förde den västvänlige Jusjtjenko
makten). Det fanns många tjernobyliter bland protestdeltagarna.
Vi hoppades att någonting skulle ändras.
”Förstörde våra liv”
–
Tjernobylkatastrofen är inte bara tusentals förstörda
liv, utan också tusentals kvadratkilometer förstört,
ofruktbart land. Tjernobyl är tusentals får som dör i
leukemi. Tjernobyl är barn som gråter av smärta på nätterna
och Tjernobyl är människors för tidiga åldrande.
Uran är ett monster. Men vår ruttna ukrainska kapitalism ser
den som ett sätt att berika sig.
Efter intervjuerna, när vi lämnar tjernobyliternas kontor,
drar Svetlana efter andan:
–
Människor är uppgivna, de är pessimistiska. Du kan se
problemen i de förbipasserandes ansikten. Du kan se vilka svårigheter
de har med sin hälsa. Det är priset de betalar för sitt
liv i den nya kapitalismen…
Men, som Svetlana säger: det skulle kunna vara annorlunda. Tjernobylmardrömmen – ett
brott begånget under stalinismen och vars resultat förvärrats
av kapitalismen – är för CWI-anhängare en anledning
att kämpa för ett verkligt socialistiskt samhälle.
Rob Jones
CWI i Ryssland
