Tomma sjuksängar – svek mot de äldre

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

”Varför har så många äldre stockholmare tillåtits dö utan läkarvård under coronapandemin? Hur kunde en ljusskygg order från regionen räcka för att sopa undan både yrkes­etiken och lagen?” frågade sig Maciej Zaremba i DN Kultur den 13 oktober.

DN har med denna djupdykning av Zaremba gett en ny viktig pusselbit till kartläggningen av varför de gamla i flera svenska regioner har drabbats så hårt av virusets dödliga konsekvenser. Resultatet borde få huvuden att rulla på alla nivåer och resa skarpa krav på ett genomgripande systemskifte till en offentlig och sammanhållen vård och omsorg.
Den statliga myndigheten Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, har fått 350 anmälningar som berör vårdens hantering av covid-19. I över hundra av dem anklagas vårdarna för att ha vägrat de äldsta behandling. De anhöriga som stod på sig kunde få höra att det fanns ”skarpa direktiv” från Region Stockholm att inte skicka några äldre med covid-19 till sjukhus. 
Vilka direktiv det talades om och vad som exakt står i dem har Ivo inte brytt sig om att utreda.
Först efter många turer, där han tvingats hota med att klaga till domstol, lyckas Zaremba komma över ett sekretesstämplat dokument, ”Styrande regelverk för patientflöden mellan vårdgivare i region Stockholm och kommunal vårdverksamhet under pågående smittspridning av covid-19”. 
Att Eskilstuna-Kuriren redan i maj hade fått tag i dokumentet visste han inte, då det väckt föga uppmärksamhet i övrig media.

Under regelverkets rubrik ”Vägledning vid medicinsk prioritering” står det att äldre patienter helst inte bör skickas till sjukhus. De ska ”i möjligaste mån omhänderta medicinska komplikationer på plats.” 
Har de dessutom problem med minnet och lätt blir trötta under dagen ska det inte heller tas några prover: ”Medicinska beslut fattas på klinisk bedömning; labutredning och röntgen används endast i undantagsfall.” 
Och har patienten redan svårt att gå i trappor, behöver hjälp med att laga mat eller med hygienen och har lätt att glömma (allt enligt kategorin CFS 6–8) är akutvård utesluten, utom ”vid behov av akut kirurgisk åtgärd”. 
Det är inte heller nödvändigt med läkarbesök: ”Överväg om andra möjligheter än fysiska besök finns, ex telefonkontakter…” 

Efter dessa riktlinjer i mars minskade läkarbesöken på äldreboenden i Stockholm med 25 procent. På många har man inte sett en läkare sedan pandemin började. Ett okänt antal patienter ordinerades palliativ vård utan läkarundersökning, vilket i regel är lagbrott. 
”Ska man känna en läkare för att få leva?” frågar sig DN:s chefredaktör Peter Wolodarski i tidningens senaste söndagskrönika med hänvisning till exemplet med hur Claes Hildebrand snabbt tillfrisknade efter att till slut ha fått en enkel behandling med dropp, blodförtunnande medicin och syrgas på en geriatrisk klinik – något som krävde ett tufft ingripande av hans son, som själv råkade vara distriktsläkare.
”Distansbesök ska hålla samma höga kvalitet som ett fysiskt mottagningsbesök”, häver till exempel Christoffer Bernsköld, enhetschef för ”Allmänmedicin och geriatrik” ur sig, en av de fyra som har undertecknat styrdokumentet, när det visar sig att en rad läkare telefonledes hade avskrivit äldre covid-19-sjuka från medicinsk behandling.

Det fanns ”skarpa direktiv” från Region Stockholm att inte skicka några äldre med covid-19 till sjukhus.

Enhetschefen medger också att han ”har ingen bild av vilken utrustning som finns på särskilda boenden”. Den frågan anser han att Zaremba borde ställa till läkarbolagen som regionen har anlitat! 
Bernsköld gömmer sig också bakom en minnesbild om att även Socialstyrelsen har avrått från fysiska besök på äldreboenden, vilket delvis stämmer. Den har avrått från onödiga fysiska besök.
”Ansvariga hos de aktiebolag som står för läkarvården på äldreboenden har fått grönt ljus att ransonera besöken”, konstaterar Zaremba och sätter ljuset på äldrevårdens fragmentering. 

I samband med den så kallade Ädelreformen 1992 lades vården av de äldsta över på kommunerna, trots att det dåvarande landstingsförbundet lyckades driva igenom att kommunerna i lag blev förbjudna att anställa en doktor. 
”Det är ett av de största sveken mot äldre personer i modern tid”, säger geriatrikern Gunnar Akner.
Regeringens tillsatta coronakommissionen får enligt Zaremba ett formidabelt problem med att fixera ansvaret för dödligheten på Stockholms äldreboenden. 
”Finns det hos inkompetenta regionchefer eller snarare hos dem som tillsatt dessa på trots mot alla regler? Eller finns det hos politiker, som inte iddes läsa dessas ’styrande regelverk’”? 
Det är starkt så långt analysen räcker. Men mycket mer sökarljus behöver riktas inte bara mot äldrevårdens kommunalisering, utan också av hur den berövats medicinsk kompetens genom upphandlingen av läkarinsatserna från vinstdrivande vårdbolag och konsekvenserna av både äldreboendenas och äldreomsorgens systematiska undervärdering och privatisering enligt nyliberala lagar som LOU och LOV.

Det är hög tid för en massiv folklig reaktion mot alla dessa systematiska kontrareformer.
Äldreomsorgen är, som äldreforskaren Marta Szebehely förklarar, en undervärderad del av samhällets vård- och omsorgsapparat, där den absoluta majoriteten av personalen utöver avlägsna läkare är kvinnor med låg status, ofta mycket tunga jobb och tillfälliga, otrygga anställningar. 
Låt oss hjälpa Kommunal att rikta sökarljuset mot allt detta i den nya avtalsrörelsen!