Tre år efter metoo: Kvinnokampen långt ifrån över

av Katja Raetz // Artikel i Offensiv

Under hashtaggen metoo spreds hösten 2017 miljontals berättelser som visade den enorma omfattningen av sexuella trakasserier och övergrepp som kvinnor världen över upplever.

Ursprungligen en idé från aktivisten Tarana Burke fick rörelsen liv när skådespelaren Alyssa Milano tog upp #metoo med en uppmaning till kvinnor som har upplevt våld och övergrepp att sprida hashtaggen vidare. Den utlösande faktorn var avslöjanden kring hur Hollywood-mogulen Harvey Weinstein under många år kunde begå övergrepp mot ett stort antal kvinnor medan omgivningen blundade. Inom loppet av 24 timmar delades 12 miljoner inlägg och kommentarer på Facebook av 4,7 miljoner användare, många med personliga berättelser från egna upplevelser.
Även om rörelsen startade i USA fick den snabbt ett globalt genomslag. I Sverige mer än kanske något annat land var de många arbetsplats- och branschvisa uppropen ett kännetecken för #metoo som samlade tusentals undertecknare och deras berättelser i sociala medier. De avslöjade hur sexuella trakasserier är normalt förekommande för många kvinnor under en arbetsdag. 

#metoo bekräftade också tidigare rapporter som Slagen dam som kom ut 2001 och visade att 46 procent av alla kvinnor i Sverige någon gång under sitt liv blivit utsatta för våld eller sexuella övergrepp. Denna undersökning förlöjligades vid den tiden och angreps för att den ”överdrev” problemet.
Kunskapen och rapporterna fanns redan innan #metoo, för den som ville se. År 2014 sammanställde EU:s byrå för grundläggande rättigheter (FRA) en rapport som beskrev att cirka 55 procent av kvinnorna i EU:s 28 medlemsländer har utsatts för sexuella trakasserier åtminstone en gång i sitt liv efter 15 års ålder, 21 procent under det senaste året innan undersökningen. I den svenska befolkningsundersökningen Våld och hälsa från samma år, av Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK), framkom att 44 procent av kvinnorna i undersökningen (och 12 procent av männen) har varit utsatta för sexuella trakasserier före 18 års ålder. 
Stockholm Universitet har under den här hösten presenterat en forskning på data från 80 000 personer som visar att sexuella trakasserier på arbetsplatserna ökar risken för självmord. Först med #metoo-rörelsen kunde omfattningen synliggöras och inte längre ignoreras. Initialt var det inom kultursektorn med avslöjanden om övergrepp och en samtidig tystnadskultur som rörelsen fick sitt startskott i Sverige. 

Likt skandalen kring Weinstein i USA uppenbarade de hundratals vittnesmålen från skådespelare i #TystnadTagning hur sexismen kunde frodas i tv- och filmbranschen. Flera upprop tillkom inom kulturbranschen, inte minst avslöjanden i Dagens Nyheter kring den så kallade kulturprofilen som blottlade ruttenheten inom Svenska Akademien. Gemensamma drag är att övergreppen och trakasserier begicks av män som anser sig själva som framstående.
Andra upprop följde, såsom #utantystnadsplikt från kvinnliga läkare som blev ett av de större uppropen, restaurangbranschen #not­on­the­menu, transportbranschen #banaväg, akademiker #akademikerupproret, byggbranschen #sistaspikenikistan, lärare #tystiklassen, vårdpersonal #nustickerdettill och många flera. Ett av de senare uppropen var #utanskyddsnät där kvinnor inom prostitution vittnade om grova övergrepp och våldtäkter. Utöver det bildades uppropet #allavi som branschövergripande vars Facebook-grupp än idag har drygt 46 000 medlemmar. Sammantaget blev det 65 upprop som samlade mer än 100 000 kvinnor.

Våld och hot om våld är en central del av det systematiska kvinnoförtrycket som i sin tur är kopplad till patriarkatet. 

Vad de många #metoo-uppropen visade var att det är de med de osäkra, otrygga anställningar som är mest utsatta för övergrepp, både från kollegor, chefer och kunder. LO-rapporten Sjuk av jobbet som kom ut 2017 belyste just detta, att osäkra anställningar och så kallade kontaktyrken inom vård och omsorg, handel och restaurang gör att sexuella trakasserier är mer vanligt förekommande. Inom arbetaryrken hade 13 procent av alla kvinnor varit utsatta för trakasserier från andra än chefer eller kollegor inom de senaste 2 månaderna enligt denna rapport. 
När det gäller trakasserier från chefer eller kollegor drabbades kvinnor från arbetaryrken och tjänstemannasektorn ungefär lika mycket, cirka 3 procent de senaste 12 månaderna. Men även att arbeta deltid skapar otrygghet eftersom kvinnan är beroende av att få kunna hoppa in extra för att fylla på timmarna. 
Fyra av tio arbetarkvinnor arbetar deltid, oftast på grund av att det saknas heltidstjänster, och 22 procent har tidsbegränsade anställningar enligt samma rapport.

Rättvisepartiet Socialisterna (RS) menar att otrygghet och sexuella trakasserier behöver vara del av kollektivavtalsförhandlingar. Så är till exempel fallet i Kanada där arbetsgivarnas skyldigheter blev avtalat. Offensiv skrev redan 2018 att försvaret av Lagen om anställningsskydd (LAS) och strejkrätten även är kopplat till sexuella trakasserier på arbetsplatsen då det har visat sig hur försämrad anställningstrygghet minskar möjligheten till att försvara sig mot övergrepp. Det som krävs är kampvilja: ”Facken behöver visa att de menar allvar med aktioner, demonstrationer och om nödvändigt gå ut i strejk”, som Offensiv skrev då.
Hösten 2017 lade LO fram en förhandlingsframställan mot Svensk Näringsliv om att få bort de ”allra mest otrygga anställningarna”. Tyvärr har orden inte följts av aktioner från facken. Det är tvärtom Svenskt Näringsliv som stärkt av januariavtalet aggressivt kräver uppluckrat anställningsskydd. 
Enbart pressen underifrån i framför allt fackförbundet Kommunal hindrade facktopparna i LO att skriva under uppgörelsen om försämrad LAS i oktober i år, nästan precis tre år efter #metoo. Idag har arbetsmiljön för många arbetarkvinnor snarare försämras, genom hyvling av tjänster, krisavtal, delade turer och/eller dubbla arbetspass.

Även inom andra områden har etablissemanget slagit tillbaka. Ett av de bästa framstegen med metoo-rörelsen var faktumet att kvinnor offentligt kunde berätta om sina upplevelser och stärka varandra i de delade erfarenheterna. När trycket i metoo-rörelsen släppte och inte följdes av nya protester blev just detta förklarat som brottsligt. Flera kvinnor har blivit fällda för att offentligt ha berättat sina öden. Förövarna har blivit offren och det offentliga samtalet i media har vridits mot hur männen blev uthängda, att #metoo gått för långt. 
Inte minst är så fallet med SVT-dokumentären om Josefine Nilsson, som fälldes i granskningsnämnden trots att förövarens namn aldrig nämndes och trots att mannen blev dömd 1998 för bland annat misshandel och överträdelse av besöksförbud. Det aktuella exemplet med vittnesmålen i tidningen ETC om sexuella övergrepp på lyxkrogen Operakällaren tydliggör än en gång hur viktig den kollektiva styrkan är för kvinnor för att kunna berätta och värja sig.
Trots dessa bakslag har #metoo bidragit till att sexuella trakasserier tas mer på allvar, inte minst av de drabbade själva. Under 2018 ökade anmälningsbenägenheten för våld i nära relationer, ett tag så mycket som 300 procent enligt Statistiska centralbyrån SCB, som dock sjönk igen något under 2019. Flera fackföreningar har också genomfört egna åtgärdsprogram med utbildningar som ska göra det lättare för de drabbade att veta var de ska vända sig. 
En del fack som Seko införde en visselblåsarfunktion mot sexuella övergrepp. Under 2019 kom också den nya samtyckeslagen till stånd som i större grad lägger fokus på förövaren.

Å andra sidan gjorde Svenska Dagbladet ifjol en uppföljning som kom fram till att endast hälften av de pengar, 60 miljoner kronor, som regeringen avsatte för arbetet mot sexuella trakasserier användes. 
Skolverket till exempel satsade 20 miljoner kronor som en engångssumma för att förstärka sex- och samlevnadsundervisningen och motverka sexuella trakasserier i skolan. Arbetsmiljöverket använde endast 1,7 miljoner kronor av de avsatta tio miljonerna och Domstolsverket tre av tio miljoner kronor. Även SCB konstaterade 2018 att få konkreta åtgärder följde den ökade anmälningsberedskapen.

En av orsakerna till att mer av pengarna inte har använts går att finna i hur #metoo-uppropen organiserade sig. Det fanns möten och det valdes representanter till en samordning för uppropen. 
Denna kom under våren 2018 fram med en kravlista som diskuterades med olika delar av politiken, staten och arbetslivet. Det mesta handlade om utbildningar och förordningar. RS hade gärna sett mer offensiva krav som kostar mer som viktiga åtgärder. Till arbetsmiljön hör anställningsformen, men också personaltätheten. När det är ständig stress på jobbet sker fler trakasserier och det finns mindre tid att agera mot trakasserier.
Akademikerfacket Akavia genomförde nyligen en medlems­undersökning till treårsdagen av #metoo, som besvarades av 3 200 medlemmar. I den uppger tio procent av medlemmarna under 30 år att de ofta har blivit sexuellt trakasserade, en allvarlig siffra som belyser särskilt ungas utsatthet.

Internationellt har #metoo-rörelsen varit en del av en kvinnorörelse i flera länder som också har fått sitt uttryck i faktiska aktioner och protester. I USA gick arbetare på McDonalds ut i strejk för att kräva handling mot sexuella trakasserier på arbetsplatsen. I Latinamerika har morden på kvinnor, femicidio, lett till massdemonstrationer. Den chilenska kampsången ”En våldtäktsman i din väg” har blivit en symbol även globalt. I Indien, där våldtäkt och mord på flickor och kvinnor redan tidigare har varit startpunkt för massrörelser, har nya våldtäkter sparkat igång demonstrationer igen i oktober i år. 
Den svenska #metoo-rörelsen har mycket att lära av den internationella rörelsen – masskamp på gator och torg är jätteviktigt för att kunna sätta tryck bakom sina krav.

Kampen för rätten till abort som i till exempel Argentina, Mexiko och Chile har blivit kända genom att visa upp gröna halsdukar som en gemensam protestmarkering och har varit på agendan för kvinnokampen i flera länder. Den har gjort en del framsteg som i Irland, men även stött på bakslag. I Polen har dock rörelsen nu, mitt under pågående pandemi, förhindrat ett totalförbud för abort som får ses som en seger mot den reaktionära högerregeringen. Ett annat aktuellt exempel för global kvinnokamp är metoo-protesterna som nu skakar eliten i Danmark.
#Metoo har visat hur våld och hot om våld är en central del av det systematiska kvinnoförtrycket som i sin tur är kopplat till patriarkatet. Med det menas att kvinnor strukturellt är underordnade männen i samhället i en könsmaktsordning som går genom samtliga samhällsklasser. Mäns våld mot kvinnor både utnyttjar det existerande förtrycket och förstärker det. Andra delar av kvinnoförtrycket är kontrollen över kvinnors kroppar till exempel genom abortlagstiftningen, den könsuppdelade arbetsmarknaden och dess löneskillnader, det obetalda arbetet i hemmet som i huvudsak utförs av kvinnor, med mera.
Även om patriarkala strukturer genomsyrar hela samhället har medel- och överklassens kvinnor samtidigt större möjligheter att köpa sig fria från förtryck medan det är arbetarkvinnor som drabbas allra hårdast.

Kvinnokampen i Sverige bör ta avtryck från de globala stämningarna. Det krävs aktiv handling för att rubba maktbalansen på allvar. Det är också i gemensam kamp på arbetsplatserna för bättre arbetsvillkor och löner för både kvinnor och män som frågan om sexuella trakasserier och övergrepp medvetet kan tas upp och bekämpas. 
Att facken Handels och Hotell- och restaurang, vars kvinnliga medlemmar hör till de mest drabbade, nu har varslat om strejk i årets avtalsförhandlingar är ett gott tecken som förtjänar allt stöd.