TROTSKIJS KAMP MOT STALINISMEN

Av STEPHEN RIGNEY // Artikel i Offensiv

I år är det 100 år sedan vänsteroppositionen bildades inom det ryska kommunistpartiet för att lossa det allt hårdare stryptag som byråkratin börjat ta om partiet och den nya arbetarrepubliken. Bildandet var tätt sammankopplat med Leo Trotskijs uppmaning till en politisk kamp mot byråkratin i boken Den nya kursen som delvis hade publicerats som artiklar i partiets tidning, Pravda, året innan.

Som namnet antyder uppmanade boken till en kursändring inom såväl det kommunistiska partiet som den sovjetiska staten för att kämpa emot det som senare blev mer känt som stalinismen.
Men när marxister använder begreppet ”stalinism” för att beskriva den regim som hade fått fäste är det inte på samma sätt som borgerliga historiker och kommentatorer.
För de sistnämnda är stalinism dels en synonym för marxism, dels en beskrivning bara i termer av den personlighetskult som uppstod under Stalin.
För marxister är stalinism däremot ett uttryck för övertagandet eller kapningen av revolutionen av ett byråkratiskt skikt inom vilket Stalin trädde fram som frontfiguren.
Motståndarna till socialismen, och även många inom vänstern, är ofta snabba på att hävda att stalinismen var en naturlig utveckling av bolsjevikernas politik. De menar att Trotskij och Stalin egentligen var likadana, och att Stalin blev diktator istället för Trotskij bara berodde på styrkeförhållandet mellan dessa två figurer.
Men det program som Trotskij och vänsteroppositionen lade fram i Den nya kursen och senare i den öppna kampen mot regimen kring Stalin visar en helt annan bild. I den lyfte Trotskij fram ett avgörande behov av att återställa demokratin inom bolsjevikpartiet för att kontra de byråkratiska och allt mer diktatoriska trenderna inom partiet. Men det är först viktigt att beskriva hur den byråkratiska regimen kunde uppstå.
Det land som Oktoberrevolutionen hade ärvt var inget utvecklat land. Kapitalismen hade i det ryska imperiet vad Trotskij beskrev som en ”ojämn och kombinerad utveckling”. Merparten av befolkningen befann sig på landsbygden som jordbrukare där de gamla feodala relationerna kvarstod.
Samtidigt vid sidan av detta hade det också skett enorma industriinvesteringar i storstäderna där mycket moderna fabriker hade byggts och en viktig arbetarklass, om än liten sett till sin andel av befolkningen, hade trätt fram.

Trots det var rysk kapitalism inte lika produktiv eller effektiv som i de andra kapitalistiska länderna. Så redan från första början var industrin och ekonomin i den unga sovjeten i en svag ställning gentemot de kapitalistiska och imperialistiska makterna.
Till detta kom påverkan av fyra år av världskrig snabbt följt av fyra år av inbördeskrig, med militär uppbackning från inte mindre än 22 länder, vilket inte bara lämnade både ekonomin och revolutionen ännu svagare utan också ledde till slakten av hundratusentals från de bästa skikten av arbetarklassen och bönderna. Inte heller hade de efterlängtade revolutionerna i Europas andra länder lyckats och som Lenin och bolsjevikpartiet såg som avgörande för den ryska revolutionens framtid.
Under omständigheterna tvingades bolsjevikerna att göra en rad eftergifter, inklusive till exempel den nya ekonomiska politiken (NEP) som innebar vissa marknadsanpassningar och lättnader för att öka matproduktion och handel under hotet av matbrist. Men dessa eftergifter skapade även ett privilegierat skikt bland jordbrukare som kallades för NEP-män.

Förstörelsen innebar också att stort fokus lades på att bygga upp staten och dess strukturer – det innebar bland annat att funktionärer och tjänstemän från den gamla regimen fick vara kvar samtidigt som stats- och partiapparaten sög upp viktiga delar av arbetarklassen, vilket också försvagade länken mellan det kommunistiska partiet, sovjetstaten och arbetarklassen.
Det skapade en stor byråkratisering av både partiet och av staten, där funktionärer och tjänstemän fick allt mer makt. Det betyder inte att samtliga drevs av någon medveten eller ideologisk strävan, även om man förstås inte kan utesluta en mänsklig önskan om stabilitet efter flera år av krig, svält och förstörelse, som en faktor.
Men som Trotskij förklarade i Den nya kursen var det främst de svåra omständigheterna och den objektiva situationen som banade vägen för den byråkratiska utvecklingen. Han påpekade att inte ens erfarenheten av ”världens förnämligaste revolutionära skola” (det vill säga den ryska revolutionen) skulle innebära att partiet och dess medlemmar skulle ”vara garanterat skyddade mot varje risk för ideologisk inskränkthet och opportunistisk urartning. Människorna skapar historien, men de skapar den inte alltid medvetet, inte ens sin egen”.

Vänsteroppositionen menade att det först och främst var spridningen av en europeisk revolution och en ekonomisk utveckling som skulle avgöra framtiden och stärka Sovjetunionen mot en byråkratisk degeneration.
Samtidigt skriver Trotskij att det vore ett lika stort misstag att enbart invänta en ändring i den objektiva situationen som att anse erfarenheten av revolutionen som ett tillräckligt skydd. Även i framtiden skulle bolsjevikpartiet utsättas för tryck:
”I en och samma revolutionära situation och under liknande internationella betingelser, kommer partiet att kunna motstå de upplösande tendenserna mer eller mindre bra allt efter den grad av medvetenhet om riskerna det besitter och den kraft det lägger ned på att bekämpa dem.”
Med andra ord fanns det ett behov av att lyfta fram de risker och utmaningar som fanns och att medvetet strida mot de byråkratiska tendenserna redan här och nu. För Trotskij och vänsteroppositionen var en hård politisk kamp för att ändra denna utveckling den enda lösningen.

Bland annat fördes det fram ett behov av att stärka arbetarklassens andel av partiet och ungdomarnas roll i partiet som en motvikt till den professionella partiapparaten och byråkratin, som då representerades av Stalin, Kamenev och Zinovjev.
Men det handlade också om att öka den demokratiska kontrollen över partiet och att stimulera till öppen debatt och diskussion om vägen framåt: ”För att undvika detta måste partiets ledande organ lyssna till massornas röst, inte betrakta varje kritik som en yttring av fraktionsmentalitet och härigenom driva samvetsgranna och disciplinerade kommunister till systematisk tystnad eller fraktionsbildning.”
Även om Den nya kursen i grund och botten var en vädjan till de revolutionära arbetarna, bönderna och ungdomarna att ta tillbaka sitt parti och bekämpa byråkratins framväxt var den också en varning för de risker som den objektiva situationen innebar även för de bästa revolutionärerna.
Den situation som boken skrevs i må vara helt annorlunda, men icke desto mindre är det mot bakgrund av det förvirrade politiska läget idag och risken med att söka efter genvägar framåt lika relevant. ■