foto: Mathiaswasik, Flickr CC
Womens March, New York
Det har gått ett år och Donald Trump sitter kvar på den mäktigaste politiska posten i världen. Han är ett talande och skrämmande exempel på vad kapitalismen har att komma med. Förra året, dagen efter installationen, sattes demonstrationsrekord. Låt oss slå det i år – delta i Women’s Marches!
I december nådde Trump en ny bottennivå då enbart 32 procent i opinionen sa att de stödjer honom och 56 procent sa att de är emot. Det nya raset tillskrivs Metoo-rörelsen, de kvinnor som vittnat om presidentens trakasserier, samt hans stöd till högerfundamentalisten och den sexbrottsanklagade Roy Moore, och den växande känslan av att landets största sexist sitter i Vita Huset. Majoriteten anser att han borde avgå på grund av sexanklagelserna.
Oavsett om högerpopulisten Trump är mentalt sjuk eller inte är han en fara för världen. Han svarar Nordkoreas Kim Jong-Uns hot med att han har en större kärnvapenarsenal. Han uppviglar Saudiarabien och Israel till nya konflikter, vilket kan leda till krig i Mellanöstern. Uttalanden om El Salvador, Haiti och afrikanska länder som ”skithålsländer” avslöjar en ren och skär rasism som ideologiskt reflekterar den amerikanska imperialismen från slavhandelns era.
Tusentals haitier riskerar dessutom att skickas tillbaka till sitt hemland som departementet för inrikes säkerhet nu säger är säkert. Inreseförbudet från ”muslimska länder” – Iran, Libyen, Jemen, Somalia, Syrien och Tchad – har fått grönt ljus från Högsta Domstolen, även om processen inte är klar.
Det är omöjligt att hålla reda på alla turer kring Trump och hans stab. En sak är säker: han har inte alls lyckats få igenom alla kontrareformer och attacker som stod på hans sexistiska, rasistiska, homofoba och antifackliga agenda. Motståndet har inte bara setts på gator och torg, utan har också kommit från tjänstemän och domare samt via splittringar inom hans eget parti Republikanerna.
Trumpismen göder en radikalisering högerut. Det innebär dödligt våld, som i Charlottesville, samt växande skaror av kristna fundamentalister, abortmotståndare och homofober, i och utanför Republikanerna.
Det Trump har lyckats mest med är skattesänkningarna för de rika. Sedan occupyrörelsen finns också en vänsterrörelse och en stegrande medvetenhet om klassklyftor som ”vi de 99 procenten mot den 1 procent rikaste”. Trump står definitivt på den andra sidan. Att företagen får sänkt bolagsskatt från 35 procent till 21 procent har inte stoppats av federala domare. En sån som miljardären Warren Buffett och hans konglomerat Berkshire Hathaway gynnas med 300 miljarder kronor i skattesänkningar. Detta kommer spä på det skenande budgetunderskottet och betalas genom välfärdsnedskärningar.
Trump lyckades inte få igenom sjukförsäkringensreformen Trumpcare (som skulle ha ställt 13 miljoner låginkomsttagare utan försäkring), dels på grund av det massiva motståndet från folket, dels på grund av splittringarna inom Republikanerna där den konservativa falangen vill ha ännu hårdare attacker. Nu börjar det skäras ner på existerande Obamacare istället.
Socialist Alternative, Rättvisepartiet Socialisternas systerorganisation i USA, konstaterar i ett uttalande i december att Trumps attacker inte har stoppats genom verklig kamp. Fackföreningarna har varit chockerande passiva och är det fortfarande, även inför hotet om att det så kallade Janus-fallet ska avgöras i Högsta Domstolen, som nu har en republikansk majoritet, vilket kan innebära en kraftig minskning i de offentliga fackens möjlighet att teckna kollektivavtal.
Även om Women’s March har 5 500 lokalgrupper över landet och det ordnas 250 marscher och events nu till helgen är rörelsen alldeles för valinriktad. Det är mellantidsvalet i november som inväntas och lösningen anses vara att få in kvinnor valda på Demokraternas plattform. Men demokrater och kvinnor är i sig inget recept för att stoppa sådana som Trump.
Orsaken till att den minst populära presidentkandidaten kunde bli vald 2016 var att motkandidaten Hillary Clinton med rätta uppfattades som maktens och de rikas röst.
Det ökande intresset främst bland ungdomar för socialistiska idéer gjorde att Bernie Sanders, som kallar sig socialist, kunde göra så bra ifrån sig i primärvalet, trots att han är en äldre vit man och tyvärr ställde upp med partibeteckningen Demokraterna. Socialist Alternative har också kanaliserat antikapitalismen när de fick Kshama Sawant invald i Seattles kommunfullmäktige (första gången med 93 000 röster) vilket omedelbart har lett till viktiga reformer så som femton dollar i minimilön.
Socialist Alternative pekar på Demokraternas långa historia av politik för ökade klassklyftor och inskränkningar i kvinnors rättigheter. De varnar för illusionen att Demokraterna skulle gå emot den företagarmakt som låter sexuella trakasserier flöda.
Varken fackföreningar, den traditionella kvinnorörelsen, medborgarrättsrörelsen eller Bernie Sander har gett någon ledning för den masskamp som behövs för att fälla Trump, men stämningen är att kampen spontant när som helst kan bryta ut vid nya provokationer. ■
”Sörj inte – organisera!”
”Gör motstånd – gråt inte. Var glad – gå till angrepp!”. Den härliga parollen kom från Grupp 8 – den mest kända delen av 1970-talets kvinnorörelse. En annan känd slogan från arbetarrörelsen är Joe Hills ”Sörj inte – organisera!”.
Organisering är grundläggande för alla rörelser som vill förändra. Idag finns inte samma mötesvana som under tidigare folkrörelseepoker. En del organisering sker istället i sociala medier. Sociala medier ska ses som en möjlighet till snabbare och bredare organisering – inte istället för.
Grupp 8 var toppen av ett isberg som utgjordes av en omfattande radikalisering och vänstervåg. I Stockholm var Grupp 8 stort med 43 basgrupper med uppåt 10 medlemmar i varje. Alla kunde komma till tals och involveras. På detta sätt flödade aktivismen. En hjälp i organiseringen var också att Grupp 8 gav ut en tidning, Kvinnobulletinen. Basgrupperna turades om att agera redaktion. Alla hjälptes åt att sälja tidningen.
Non una di menos i Italien (mot mäns våld mot kvinnor) startade som en stor demonstrationsdag. 250 000 deltog 15 november 2016. Trycket underifrån fick initiativtagarna att öppna för en verklig lokal organisering med demokratiska strukturer. I till exempel Bologna deltar 100 kvinnor (och några män) på de regelbundna mötena – så ser det ut i alla städer. Non una di menos samlade 150 000 den 25 november 2017. Det var strejker på 8 mars och de appellerar till fackföreningarna att strejka igen.
Programmet är ganska utvecklat: för en basinkomst, för höjda minimilöner, garanterad föräldraförsäkring och delat föräldraskap, avskaffat straff för kvinnor som genomgår olaglig abort, bryt heteronormen, utbildning mot våld mot kvinnor för yrkesmän, uppehållstillstånd för asylsökande kvinnor som utsätts för våld, bekämpa sexistiskt språkbruk i media, skapa utrymme för hbtq och mångfald inom den feministiska rörelsen.
Ett vanligt påstående är att om en rörelse ska bli riktigt stor måste den urvattnas politiskt och omfatta både höger- och vänsterskalan. Så var inte fallet med den framgångsrika kvinnorörelsen på 1970-talet. Grupp 8 var uttalat socialistisk. Som många andra vänstergrupper gav den sitt stöd till arbetarkvinnornas kamp, exempelvis i de omfattande strejkerna som städerskorna stod för.
I själva verket var proletariseringen av kvinnor, kvinnors utträde på arbetsmarknaden, en grundförutsättning för rörelsen överhuvudtaget. Gifta kvinnor som lönearbetade steg från 25 procent 1960 till 53 procent 1971 och prognosen för 1980 var 70 procent (Kvinnor i alla länder, Louise Waldén). Som lönearbetare fick kvinnorna mer egen ekonomi, men också gemensamma problem (arbetstempo, sexuella trakasserier med mera) och en kollektiv styrka att som arbetare agera tillsammans. Att rörelsen använder sig av klasskampsmetoder, som massdemonstrationer och strejker, gör att den blir större eftersom den blir mer effektfull.
Utan kvinnorörelsen och arbetarkampen på 1970-talet hade vi inte haft den barnomsorg som trots alla nedskärningar är världsledande.
Genom Metoo ser vi hur den stegrande kvinnokampen sprider sig som en löpeld från land till land. En ny era av kvinnokamp är här, framprovocerad av reaktionär högerpopulism och extremhöger. Styrkan i den nya rörelsen vittnar om att den kommer hålla i sig under många år. Då kommer lärdomar från tidigare kamp och från andra länder att behövas. Precis som Non una di menos behöver vi ställa konkreta krav på omfördelning av makt och resurser – från män till kvinnor, från rika till fattiga.
Förhoppningsvis har den postmoderna individualismen fått sig en ordentlig törn av den växande kollektivismen. Metoo är i sig beviset på att det är genom att gå samman många som modet och styrkan skapas. Tiotusentals kvinnor har vittnat i de över femtio uppropen i Sverige. Ännu fler har diskuterat sexuella trakasserier och övergrepp kring fikabord – förtrycket har dragits upp i ljuset.
Nu gäller det att rörelsen inte avstannar och överlåter till politiker att övertrumfa varandra i valrörelsen med tomma vallöften som egentligen bara putsar ytan. Vi är alla rörelsen. Kraften underifrån måste tas vara på i lokal organisering, på arbetsplatser, skolor och i bostadsområden. ■
”Verktyg för att riva väven av våld”
Den internationella kvinnodagen 8 mars i år kommer att bli större än någonsin. Ett av de vanligaste uttrycken för sprängkraften i Metoo-rörelsen och känslan hos många som nu har väckts är att det handlar om en revolution. Då är 8 mars rätt dag att agera – dagen vilar på en revolutionär historia.
Den internationella kvinnodagen lanserades av den socialistiska kvinnorörelsen 1910. Varje år på vårkanten skulle en protestdag ordnas för rösträtt och andra kvinnofrågor. På den internationella kvinnodagen 1917 startade den ryska revolutionen genom textilarbeterskornas spontana strejk. Revolutionen växte under året och i oktober tog en arbetarregering makten baserad på arbetarråden över hela landet. Ett av de första politiska besluten var att kvinnor fick samma juridiska rättigheter som män och 1920 var Sovjetunionen det första landet i världen som avkriminaliserade abort.
Revolutionen 1917 gav en enorm boost till kampen över hela Europa (här i Sverige pågick ”potatisrevolutionen”) och spelade en avgörande roll i beslutet om att införa rösträtt för kvinnor och arbetare i Sverige för 100 år sedan, december 1918.
Även i år blir det strejker på internationella kvinnodagen. Förra året genomfördes den första internationellt samordnade kvinnostrejken i 58 länder. I vissa länder lamslog strejken hela eller delar av landet, som i Argentina, Uruguay, Brasilien, Italien och Spanien. I andra länder som i Frankrike, USA och Irland var det stora demonstrationer. Och i många andra länder mindre strejker och aktioner samt stora demonstrationer på kvällen.
Initiativet till kvinnostrejk kom dels från abortsrättskampen i Polen som genom kvinnostrejker hösten 2016 tillfälligt lyckades stoppa ett totalförbud av abort, dels från Ni Una Menos-rörelsen som startade i Argentina mot det dödliga våldet mot kvinnor. Här är ett utdrag ur Ni Una Menos upprop ”Floden är obeveklig – Maning till Global kvinnostrejk den 8 mars 2018”:
”Våra strejker är inte bara en händelse, det är en process av social omvandling och historisk ackumulering av möjligheter till uppror som inte kan hållas inom ramen för formell demokrati. Vår rörelse överträffar det som finns, korsar gränser, språk, identiteter och skalor för att bygga nya geografier som inte är kapitalets och dess finansiella rörelser.
Mot den sexuella och rasistiska arbetsfördelningen; mot finansförvaltningen över våra liv; mot produktion av tillgängliga kroppar och liv; mot puritanism som syftar till att neutralisera våra experiment; mot de nyliberala approprieringarna av våra anspråk; mot nyliberal pinkwashing; mot sexismen i media; mot ’punitivism’ (straffets politik genom straff) som syftar till disciplin och moraliserar i vårt namn; mot förtryck, kriminalisering och demonisering av vår kamp: strejkar vi.
Strejken är ett verktyg som vi återuppfinner för att riva väven av våld mot oss. Strejken tillåter oss att kartlägga de nya koloniala och imperialistiska formerna som utövas mot våra ekonomier och territorier. Strejken manar oss till ifrågasättande och aktiverar motståndet, den skapar alternativa sätt att leva och organ för kamp.
Vi kallar kvinnor, lesbiska, trans och femininiserade kroppar i världen att sprida olydnadens virus. Vi uppmanar till handling och för ett gemensamt uppror nästa 8 mars 2018: vi strejkar!
¡Ni Una Menos, Vivas Nos Queremos!” ■
Öppet möte: Socialistisk feminism
När: Lördag den 3 februari kl 15:30-18:30.
Var: Åsgärdevägen 9, t-bana Sandsborg, Stockholm.
Mötet är gratis och öppet för alla kvinnor, transpersoner och ickebinära.
Barnverksamhet finns för de som anmäler behov en vecka i förväg.
Kontakta rs@socialisterna.org eller 073-509 06 84.
Mer info på facebook: socialistisk feminism 3 februari
Och på: socialisterna.org
Varmt välkommen!
