foto: U.S. Marine Corps / Cpl. Austin Long
Den nya krigsoffensiven i Afghanistan kommer att skörda än fler civila offer och inte erbjuda en väg ur fasan.
Ytterligare 4 000 amerikanska soldater väntas skickas till Afghanistan, samtidigt som USA:s bomb- och drönarkrig intensifieras. Det beskedet gav Trump i förra veckan när han presenterade det han benämnde som USA:s nya strategi för kriget i Afghanistan.
Det finns egentligen inget nytt i Trumps krigsstrategi, utan det är en kopia på en redan misslyckad strategi som kommer att skörda ännu fler offer.
Trumps besked hade föregåtts av en maktstrid inom Vita huset mellan å ena sidan den isolationistiska och högerextrema kretsen kring Steve Bannon, som förespråkat en outsourcing av Afghanistankriget till privata säkerhetsbolag och deras legoknektar, och å den andra Pentagon som har efterlyst mer trupper för att bryta det man har beskrivit som ”dödläget i Afghanistan”. Trump, som tidigare har sagt att USA bör lämna Afghanistan, valde till sist att följa Pentagons uppmaning och Bannon fick sparken.
I takt med allt större problem på hemmaplan har Trumpadministrationens utrikespolitik blivit allt mer oförsonlig och interventionistisk, där sanktioner varvas med krigsretorik och hot om militärt ingripande. Samtidigt som USA ökar sina truppinsatser i Afghanistan hotar Trumpadministrationen med ett militärt svar på krisen i Venezuela.
Afghanistankriget är USA:s längsta och dyraste. Kriget har pågått i 16 år och som mest – under president Barack Obamas misslyckade upptrappning (”The Surge”) från år 2009 till 2011 – hade USA omkring 100 000 soldater i Afghanistan. Totalt fanns över 132 000 utländska soldater under USA:s och Nato:s ledning i landet. Men trots de väldiga militära insatserna och de tusentals miljarder som har spenderats har läget i Afghanistan stadigt försämrats sedan år 2009. Talibanerna har fortsatt vinna framgångar på slagfältet och antalet civila offer har ständigt ökat.
Nästan 11 500 civila dödades eller skadades år 2016 enligt FN-organet Unama:s årliga rapport. Det var det högsta antalet civila offer i Afghanistan sedan Unama började registrera antalet döda och skadade civila år 2009. Och antalet offer det första halvåret i år pekar mot att kriget och terrorn kommer att skörda rekordmånga civilas liv i år.
”Hela 1,2 miljoner människor beräknas vara internflyktingar i Afghanistan idag och det har skett en mycket stor ökning sedan 2013, då siffran var cirka 500 000. Afghaner utgör redan idag en av världens största flyktingpopulationer, med uppskattningsvis 2,6 miljoner afghanska medborgare som befinner sig utanför landsgränserna”, skrev Amnesty International i maj 2016.
Efter 2011 har den utländska militära närvaron minskat och idag finns det omkring 8 500 amerikanska soldater, och ett stort antal länder bidrar med ytterligare ett par tusen man. Deras uppdrag ska officiellt inte vara stridande, utan uppgiften är att tillhandahålla råd, utbildning och assistans till de inhemska väpnade styrkorna, men de stridande insatserna har aldrig fullt ut avslutats. USA:s krig från luften har fortsatt och under detta år har det skett en dramatisk ökning av antalet amerikanska stridsflygsuppdrag. Afghanistan blev i april i år det första land som USA attackerade med sin största icke-kärnvapenbomb – MOAB- bomben, ”alla bombers moder”.
Enligt en tidigare tidsplan skulle de amerikanska trupperna ha lämnat Afghanistan senast år 2017, men den planen övergav Obama redan 2015 med hänvisning till att de behövdes för att bistå de afghanska truppernas ”terrorbekämpning”. Trump går ännu längre och försöker inte ge sken av att man vill återuppbygga Afghanistan. ”Vi ägnar oss inte längre åt nationsbyggande. Vi dödar terrorister”, sa Trump när han offentliggjorde sin ”nya strategi”.
Trump sätter ingen tidsgräns för hur länge den militära insatsen ska pågå. Men att Trump ska uppnå vad Obama misslyckades att göra med 100 000 soldater är en dödsbringande utopi som varslar om att den nya upptrappningen följs av flera innan USA-imperialismen tvingas erkänna att kriget inte kan vinnas. Sannolikt kommer flera Natoländer att följa USA-imperialismen i spåren och skicka mer militär personal till Afghanistan. Det kan inte uteslutas att även den svenska regeringen är beredd att göra detsamma för att hålla sig på god fot med Vita huset och Natogeneralerna.
Idag kontrollerar talibanerna omkring 40 procent av Afghanistans territorium och vid sidan av talibanerna opererar en rad andra miliser och terrorgrupper, inkluderat IS. Våldet är ständigt närvarande, inte minst i huvudstaden Kabul.
”Landets regering styr inte ens i de områden man säger sig kontrollera och det gäller även där talibanerna inte utgör ett hot. Istället har man överlåtit makten till krigsherrar, varav några sitter i regeringen och andra hävdar att man står regeringen nära. Dessa krigsherrar bekämpar ofta hellre varandra än den gemensamma fienden – talibanerna. Strider krigsherrar emellan var en av anledningarna till varför talibanerna kunde ta makten 1996 och många av de krigsherrar som då fanns på scenen är samma individer som nu säger sig stå på regeringens sida” (New York Times den 18 augusti).
Krisen och sönderfallet inom den afghanska regeringen är en av anledningarna till varför Trump har beslutat att utvidga kriget i Afghanistan. En annan är att talibanerna fortsätter att vinna mark och en tredje är kapplöpningen med främst Kina om makt och inflytande i Sydostasien. Till följd av sitt geopolitiska läge har det söndrade och extremt fattiga Afghanistan blivit en viktig pjäs i de imperialistiska makternas cyniska maktspel i regionen.
I Sydostasien har USA fortsatt att förlora mark till Kina, vars nya gigantiska handels- och infrastruktursatsning på ”Sidenvägen” – ett bälte, en väg – knutit exempelvis Pakistan mycket närmare Peking. Den kinesiska kapitalismen kastar också glupska blickar efter Afghanistans råvaror. Trumpadministrationens försök att ta Indien till hjälp i försöken att förhindra den kinesiska kapitalismens expansion i regionen är dömd att öppna en Pandoras ask av motsättningar och ökad interimperialistisk rivalitet.
Efter årtionden av krig och terror har vägen till fred i Afghanistan blivit allt längre. Men en förutsättning för att den vägen ska öppnas är att de utländska trupperna lämnar landet – omedelbart och villkorslöst. Bara landets fattiga massor i gemensam kamp kan befria Afghanistan från allt våld, förtryck och förnedring. ■
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och Offensiv säger:
- Nej till terror och religiös extremism. Stoppa kriget och ockupationen av Afghanistan. Omedelbart tillbakadragande av alla utländska styrkor. Det afghanska folket måste själva få bestämma sin framtid.
- Stoppa utvisningarna till krigets Afghanistan. Återinför asylrätten. Amnesti för ensamkommande flyktingbarn och papperslösa.
- Allt stöd till varje strävan att bygga en afghansk kamprörelse och en försvarsstyrka som kan förena massorna i en gemensam kamp mot förtryck, terror och våld.
- Kamp för att Afghanistan och grannländerna förenas i en frivillig demokratisk och socialistisk federation.
- Inget svenskt deltagande i USA:s och Nato:s krig.
- Global kamp mot imperialismens plundring och militarism.
- Bygg en massrörelse mot terror och våld – för en socialistisk värld i fred och frihet.
