Trump, Ukraina och EU

Av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Efter sitt telefonsamtal med den ryske presidenten Vladimir Putin den 12 februari tillkännagav USA:s president Donald Trump att de två despoterna har ”kommit överens om att genast inleda förhandlingar för att få ett slut på kriget i Ukraina”.

Om förhandlingarna resulterar i en uppgörelse är långt ifrån säkert. Splittringen inom Västimperialismen, Trumps maktarrogans och nyckfullhet samt att Kreml inte vill slita sina band till den kinesiska imperialismen samtidigt som de vill ha tillbaka de tillgångar som Väst har frusit och att sanktionerna hävs – kan resultera i att förhandlingarna blir resultatlösa.

Om det blir en uppgörelse, blir den sannolikt till ”en hård fred för Ukraina och EU-ledarna”, skriver Dagens Nyheter den 14 februari. Det vill säga att den ryska imperialismen får de områden som den kräver – en femtedel av Ukrainas territorium – och att Ukraina inte får bli medlem i Nato. Ett utfall som såväl den ukrainska regeringen som EU-länderna sagt sig vara emot.

EU-länderna ska enligt Trumpadministrationen inte få plats vid förhandlingsbordet utan är placerade på en förödmjukande åskådarplats, vilket ger ytterligare näring till sprickan i Västblocket. Den sprickan kan bli oreparabel och har redan följts av att takten i Europas militära upprustning skrivas upp.

Alla de imperialistiska stormakterna har, direkt eller indirekt, varit inbegripna i Ukrainakriget – och ju längre kriget pågått desto mer har det fått karaktären av ett ”proxykrig” mellan Väst och Kina-Rysslands imperialistiska block. Med hjälp av Ukrainakriget kunde USA under Biden formera sina allierade i ett block, men nu har en motsatt process inletts och ett stort geopolitiskt skifte är i vardande.

Omfattningen av Västs militära stöd till den ukrainska regeringen saknar motsvarighet, och ständigt har man varit beredd att korsa nya röda linjer vad gäller vapenleveranser. Samtidigt har den kinesiska imperialismen fungerat som en livlina för Putinregimen och den ryska krigsekonomin.

Men trots Väst militära stöd till Ukraina har den ryska imperialismen sedan 2023 kunnat vinna både ny mark i Ukraina och konsolidera sin kontroll över de områden man erövrat – men till ett fasansfullt pris. I januari uppskattade den brittiska tankesmedjan IISS att 172 000 ryska soldater dödats i Ukraina och 611 000 sårats. Antalet ukrainska offer har varit hälften så många, enligt New York Times den 23 januari.

Den utveckling som kriget började ta från slutet av 2023 förstärktes under förra året; de ryska styrkorna tog mer än sex gånger så mycket mark i Ukraina jämfört med året innan – och de ryska styrkorna har fortsatt att avancera allt snabbare. För att vända denna utveckling skulle det krävas att Väst även skickar trupper till Ukraina, men det steget har Västimperialismen inte varit beredd att ta eftersom det skulle riskera att sätta världen i brand. Det är mot den bakgrunden som all fler bedömare i Väst börjat dra slutsatsen att ”ett avtal som fryser konflikten kring nuvarande stridslinjer skulle nu vara det bästa resultatet för Ukraina [och Väst]” (Financial Times förre utrikesredaktör Wolfgang Münchau i The New Statesman den 28 december).

Även om Trump och Putin når en överenskommelse som fryser striderna skulle det fortfarande vara långt till fred. Istället för ett fritt Ukraina skulle landet delas upp i militariserade zoner under kontroll av såväl ryska trupper som trupper från andra länder – sannolikt också från Sverige – medan USA lägger beslag på Ukrainas jordartsmetaller.

Men trots detta, skulle även ett tillfälligt avbrott i striderna ge arbetarklassen i Ukraina och Ryssland respit och en välkommen möjlighet att samla ny kraft. Bara en global massrörelse baserad på den organiserade arbetarklassen och ett revolutionärt socialistiskt program har möjlighet att sätta stopp för de imperialistiska maktstrider, krigshetsare och den militarism som står i vägen för en värld av fred och frihet.