| BOK |
| Titel: Turbulensens tid. Författare: Alan Greenspan. Förlag: Ekerlids, 2007. |
Idag har Greenspans hjältegloria fallit på sned. Detta är säkert en anledning till varför hans bok, Turbulensens tid, är mindre av traditionella memoarer och mer av ett långt försvarstal för den globala kapitalismen i allmänhet och extrem nyliberalism i synnerhet.
”Inget kan hindra bubblor”
Anklagelserna om att Greenspan som långvarig chef för den amerikanska centralbanken (Federal Reserve, ”Fed”) bidrog till dagens problem avvisar han med att hänvisa till att ingenting kunde göras för hindra spekulativa bubblor från att blåsa upp och brisera, men tillägger sedan att ekonomin kan klara både finanskriser och återkommande börsras.Greenspans tes är nämligen att den moderna kapitalismen har skapat en unik förmåga att ”absorbera störningar och återhämta sig”. Den globala kapitalismen är enligt Greenspan helt enkelt ”vida mer flexibel, spänstig och självreglerande” än någonsin tidigare och det i sin tur betyder att den har en helt annan motståndskraft mot kriser och krascher.
En tes som återstår att bevisa och som i ljuset av vad som nu händer framstår som ännu en variant på den gamla myten om ”den krisfria kapitalismen”.
Detsamma kan för övrigt sägas om hans efterträdare som amerikansk centralbankschef, Ben Bernankes, propåer om att kapitalismens kriser och konjunkturväxlingar har ersatts av ”the great moderation”, (den stora måttfullheten). Det vill säga att konjunkturrörelserna har blivit betydligt mildare än tidigare.
Det var dock inte precis ”måttfullhet” som kännetecknade Ben Bernankes räntesänkning – den största på 25 år – i förra veckan, utan den räntesänkningen omgavs av panik och desperation. ”Men det är för sent att stoppa krisen och det visas av att Fed agerar i panik och att regeringen griper efter ett halmstrå att hålla sig fast vid”, som en skribent skrev på nyhetssajten moneyweek. com den 24 januari.
Även Greenspan besvarade varje nedgång och börsoro med att sänka räntan och pumpa in enorma likvida medel (pengar) för att stimulera konsumtionen på kredit och hålla spekulanterna på gott humör. Resultatet blev uppblåsta bubblor som nu har börjat brisera en efter en. Först sprack bostadsbubblan, sedan kreditbubblan och nu står börsbubblan på tur.
Att den senaste räntesänkningen blev så stor och att det redan ryktas om nya räntesänkningar ger emellertid en tydlig vink om de allvarliga problem som den amerikanska kapitalismen brottas med.
Trots alla hyllningar till kapitalismen och marknadens så kallade dynamik och frihet har även socialister skäl att läsa Alan Greenspans bok. Det gäller att känna sin motståndare och argument samt strategiska mål för att kunna finslipa den egna argumentationen för socialism och arbetarstyre.
Greenspan är en svuren fiende till socialismen och jag är själv förvånad över hur messianskt nyliberal han är.
Greenspan berättar att han tidigt influerades av en grupp som kallade sin filosofi för ”objektivism” och som ”förespråkade laissez-fairekapitalism [tygellös kapitalism] som den idealiska samhällsorganisationen” och som hatade kommunismen. Denna filosofi betonade enligt Greenspan ”förnuft, individualism och upplyst egenintresse”. Idag skulle samma filosofi eller åsiktsriktning beskrivas som libertarianism – den mest extrema formen av nyliberalism.
Det är i de mest udda kapitalistiska cirklar som man brukar hitta de som vill kalla sig libertarianer.
I vilket fall, det är ur denna ideologiskt-politiska sörja som han har hämtat sina idéer, och förutom ”objektivismen” säger han sig också stå i stor tacksamhetsskuld till den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeters tankar om kapitalismens ”kreativa förstörelse” – det är genom krisernas förstörelse av produktivkrafter och stålbad som marknadsekonomin utvecklas och stärker sitt immunförsvar mot framtida krascher.
Alan Greenspan blev chef för USA:s centralbank 1987 och lämnade sin post i januari 2006. Greenspan var och är republikan med ”en djupt rotad konservatism och en tro på hyfs och hövlighet”. Greenspan kände sig som en främmande fågel under 1960-talets radikaliseringsvåg och kamp mot USA:s krig i Vietnam.
Det var därför föga förvånande att han 1968 beslutade sig för att bli aktiv republikan och gick med i Richard Nixons kampanjstab. Richard Nixon har för evigt skrivit in sig i historieböckerna som den republikanske president som till sist tvingades att avgå (1974) till följd av Watergate och sin upptrappning av Vietnamkriget.
Greenspan överlevde både Nixon, Watergate och USA-imperialismens nederlag i Vietnam.
När Nixon avgick tog vicepresidenten Gerald Ford över. På bland annat Greenspans uppmaning, som då var Fords ekonomiske chefsrådgivare, inleddes de första avregleringarna. Avregleringarna var en signal om en politisk kursändring inom kapitalistklassen – från keynesianism till dagens nyliberalism. Greenspan skriver att: ”Avregleringarna var administrationen Fords stora obesjungna insats… och trots ett massivt motstånd hade kongressen inom ett par år avreglerat järnvägar, lastbilstrafik och flygbolag”.
Fram till mitten av 1970-talets djupdykning för världskapitalismen vägleddes det kapitalistiska etablissemanget av Keynes idéer. Enligt keynesianismen, som har fått sitt namn efter den brittiske ekonomen John Maynard Keynes, kunde kapitalismens nedgångar dämpas genom statliga ingripanden, aktiv arbetsmarknadspolitik, regleringar, subventioner, löne-, pris- och valutakontroll och inte sällan protektionism (åtgärder för att skydda den egna exporten och begränsa importen). Under en lång tid såg det ut som om keynesianismen fungerade, men illusionerna om att Keynes hade hittat botemedlet mot kapitalismens kriser raserades snabbt efter krisen i världsekonomin 1974-75.
1970-talets stagflationskris
Istället för full sysselsättning och prisstabilitet kom kapitalismen efter 1974-75 att kännetecknas både av inflation och hög arbetslöshet (stagflation), vilket delvis var en följd av regeringarnas försök att stimulera konsumtion och investeringar genom att trycka upp mer pengar. Regeringar har fördelen att de kan låna av sig själva via centralbankernas sedelpressar. När mängden pengar växer snabbare än produktion av varor och tjänster tenderar penningvärdet att minska, vilket betyder inflation och ökade priser.Keynes, liksom övriga kapitalistiska ekonomer, såg inte orsakerna till kapitalismens inneboende kriser utan mer symptomen – arbetslöshet, minskad konsumtion och minskat sparande – och därför mötte den politiken sin vägs ände när efterkrigstidens mäktiga kapitalistiska uppsving tog slut.
Krisen 1974-75 var en följd av sjunkande profitkvoter och att alla de ekonomiska, sociala och politiska förutsättningar som grundlagt efterkrigsuppsvinget vänts till sin motsats.
Dessutom är det skillnad på konjunkturväxlingar, vilka är oundvikliga till följd av marknadens kaos, och en strukturell kris som leder till en lång period av kapitalistisk stagnation. Det var en sådan period som inleddes 1974-75.
Kapitalisternas politiska svar på den nya tid som inletts var åtstramning och nyliberalism. Därför kunde Greenspan, som alltid varit nyliberal, börja klättra uppåt. I början av 1987 utsågs han av president Reagan, en reaktionär republikan, till ny chef för USA:s centralbank. Bara några månader efter att han tillträtt skakades världen av efterkrigstidens hittills största börskrasch – den svarta måndagen den 19 oktober 1987. Börsfallet den 19 oktober innebar ”den största förlusten på en dag i historien, större rentav än på den dagen som inledde den ’stora depressionen’, den Svarta fredagen 1929”.
Svarta måndagen
Börsfallet förebådade en kommande nedgång, men blev inte det som omedelbart utlöste en ny global kris. Varför?Enligt Greenspan berodde detta på centralbankens snabba agerande. Till skillnad från tiden innan, som hade kännetecknats av vettlösa åtstramningar och räntehöjningar för att, som det sades, hejda inflationen, gjordes en helomvändning under galgen och pengar pumpades in i det finansiella systemet samtidigt som man lättade på räntetrycket. På så sätt övertygades spekulanterna om att det åter var lönsamt att göra affärer på börsen. Även centralbankerna i Japan och dåvarande Västtyskland injicerade en mängd likvida medel i världsekonomin och stödköpte dollar. Den politiken hade en effekt, men inte alls så stor som det i efterhand har gjorts gällande.
Till skillnad från dagens börsfall rasade världens aktiebörser i oktober 1987 under en tid då den amerikanska ekonomin fortfarande växte. Uppgången var då (1987) inne på sitt femte år och världskonjunkturen hade ännu inte passerat zenit. I och med det var chansen betydligt större att regeringars och centralbankers stimulansåtgärder åtminstone skulle skjuta upp nedgången ett eller flera år.
Två år senare, 1989, var dock krisen ett faktum och särskilt Japan, som länge hade räknats om världens mest framgångsrika kapitalistiska nation, fick betala dyrt för att ha försökt hålla uppe världsekonomin och 1980-talets gigantiska bubbelekonomi.
I slutet av 1989 tog det ”japanska miraklet” slut och ersattes av stagnation. Den japanska kapitalismen har ännu inte rest sig efter kraschen 1989-90.
I USA ledde nedgången i början av 1990-talet till att republikanerna förlorade presidentvalet 1992. Greenspan satt dock kvar, och enligt egen utsago hade han ett bättre samarbete med den nye demokratiske presidenten Bill Clinton än med den gamla administrationen under pappa Bushs ledning.
”Inget tycktes fungera”
Greenspan skriver om den ekonomiska nedgången 1989-91 att: ”Inget som vi gjorde på Fed tycktes fungera. Vi hade börjat lätta på räntorna långt innan recessionen slog till, men ekonomin hade slutat reagera. Trots att vi sänkte fed fundsräntan [den viktigaste styrräntan, som bestämmer den ränta bankerna använder när de lånar av varandra] inte mindre än tjugotre gånger mellan juli 1989 och juli 1992, blev återhämtningen en av de långsammaste någonsin”. Samma mönster går igen idag.Det var först i mitten av 1990-talet som ekonomin verkligen tog fart. Anledningen var den enorma draghjälp som den globala kapitalismen fick i och med stalinismens kollaps i Sovjetunionen och Östeuropa 1989-91, samt Kinas stora kapitalistiska språng.
Efter stalinismens kollaps var USA världens enda supermakt. USA:s dominans i världen förstärktes dessutom av att två rivaliserande kapitalistiska makter – Japan och EU, lett av ett återförenat Tyskland – stagnerade under 1990-talet. Det i sin tur gav den amerikanska kapitalismen en unik möjlighet att diktera villkoren i den nya världsordning som hade skapats.
Det märktes inte minst i samband med krisen 1997-98, då de krisdrabbade länderna – i Asien, Ryssland och Brasilien – tvingades böja sig för det amerikanska finanskapitalets diktat. ”USA är tillbaka igen [i Asien]. Denna gång kommer man med investmentbanker, tillgångar och hedgefonder”, kommenterade tidskriften Newsweek triumfatoriskt i början av 1998.
Asienkrisen
De akuta kriserna i Asien, som sedan spreds till Ryssland och Brasilien, hotade att knäcka världsekonomin. I oktober 1997 utbröt det panik på världens börser och när det sedan visade sig att Ryssland, året därpå, inte längre kunde betala sina lån ”träffades Wall Street av en chockvåg”. Federal Reserve svarade med att sänka räntan och 1998 fick man i hast organisera en räddningsaktion för att hindra hedgefonden Long-Term Capital Management (LTCM) från att dras med i Rysslands fall.Den medicin som USA:s centralbank och regering ordinerade mot den hotande nedgången kan sägas vara en speciell sorts keynesianism – man stimulerade aktiekurser och kreditexpansion.
Att denna politik inte snabbt resulterade i inflation berodde främst på internationella faktorer, vilket även Greenspan erkänner. ”Sovjetblockets övergång till marknadskapitalismen … och den rikliga tillgången på billig arbetskraft i Kinas frihandelszoner som lockade till ett inflöde av utländska investeringar resulterade i en kraftfull kombination som hållit löner och priser nere i hela den industrialiserade världen”.
Krisen i Japan under 1990-talet och det deflatoriska trycket som följde i spåren på djupdykningen 1997-98 var andra faktorer som pressade priserna nedåt, särskilt på tillverkade varor.
Under perioden 1995-2000 sjönk priserna på industrivaror i snitt med fyra procent per år globalt. Detta innebar minskade produktionskostnader som tillsammans med ökad produktivitet (produktion per anställd och tid) gav upphov till enorma vinster och väldiga inkomst- och förmögenhetsklyftor.
I slutet av 1990-talet föddes den så kallade IT-boomen och myten om den ”Nya ekonomin”. Greenspan var en av dem som drogs med i den ”irrationella glädjeyra” som präglade kapitalistklassen på tröskeln till ett nytt millennium, allt medan ekonomin började sakta in.
År 1996 hade Greenspan i ett berömt tal varnat för ”irrational exuberance” som i boken översätts som ”irrationell glädjeyra”, som också blåstes upp, än mindre försökte han själv punktera den.
”Under fyra år, med början 1995, höjde han räntan en enda gång och då bara med en kvarts procentenhet trots att aktiekurserna bara rasade i höjden när företagsledningen köpte upp det egna företagets aktier med hjälp av billiga lån…
De finansiella aktörerna var övertygade om att Greenspan skulle ingripa för att rädda börsen om aktiekurserna föll alltför mycket. Eller som Ed Yardene på Deutsche Bank Securities uttryckte det: ’Investerarna oroar sig för en kraschlandning, men jag hyser inte denna oro eftersom jag vet att Fed är vår vän’” (Robert Brenner i boken The boom and the bubble).
Greenspan var finanskapitalets man, men när vinsterna sjunker, marknaderna krymper och skulderna ökar spelar det mindre roll om räntan, priset på pengar, sjunker. Därför blev det till sist omöjligt att hålla börsen uppe. År 2000 kollapsade IT-bubblan och drömmen om en ny ekonomi präglad av stora årliga produktivitetsökningar och nya innovationer.
I sin bok tvingas Greenspan revidera mycket av vad han tidigare har sagt om att ekonomin har gått i en ny unik era.
För mindre än tio år menade Greenspan att ”det finns klara bevis för allt större produktivitetsökningar och stigande vinster… ökade aktiekurser har stimulerat till stigande investeringar”.
Nu vågar han inte säga mer än att ”den årliga produktivitetstillväxten [i framtiden] borde ligga mellan 0 och 3 procent”, vilket ska jämföras med att produktionen per arbetad timme (produktivitet) ökat i snitt med 2 procent per år i USA sedan 1870.
Ny era av stagnation
Bakom alla hyllningar till kapitalismen finns även hos Greenspan en oro över att kapitalismen går mot en ny era av stagnation och inflation. Inget varar som bekant för evigt.”Inflationen är sedan en tid på väg upp världen över. Knappast något land har kunnat undgå snabbare prisökningar. När tillväxten samtidigt viker i de västliga ekonomierna har det otäcka ordet stagflation, 1970-talets plågoande, åter kommit i svang. Svag eller ingen tillväxt och stigande inflation är centralbankernas mardröm”, skrev Dagens Nyheter under rubriken ”Slutet på en gyllene era?” den 18 januari.
En ny era är på väg. Den amerikanska kapitalismen kan till och med stå inför en lika svår och utdragen kris som den som drabbade Japan under 1990-talet.
Greenspans politik och mantra om att ”marknaderna blivit smidigare och mer uthålliga” har bidragit till den kris som inletts. Det gäller även bolånekrisen. Bushadministrationen och Greenspan hade också politiska skäl till varför man önskade att människor skulle äga, inte hyra, sin bostad.
Greenspan skriver att: ”marknadsekonomin kräver en massa av ägare för att tillförsäkras politiskt stöd” och därför ansåg han att ett vidgat bostadsägande var värt den risk det innebar att uppmana lågavlönade att exempelvis ta subprimelån (lån som ger utan säkerhet men till högre kostnader).
Bostadsboomen efter 2002 garanterade för en tid fortsatt konsumtion på kredit. Ökade bostadspriser och stigande kapitalinkomster och hushåll borgade för nya lån.
Luften gick emellertid ur bobubblan förra året när det stod klart att många hushåll inte klarade av att betala av de dyra bolånen och huspriserna började falla. Att bolånekrisen i USA ledde till global kreditfrossa berodde på att bolånen paketerades om och försvann in i värdepapper som köptes av finansinstitut världen över. Fortfarande vet ingen hur stora förluster som denna form av finansiell alkemi har orsakat.
”Alan Greenspan orsakade verkligen en oreda av allt detta. Han tryckte ut för mycket likviditet vid fel tillfälle. Han stödde skattesänkningarna 2001, som var inledningen på problemen. Han uppmuntrade folk att ta bolån till variabel ränta. Det hjälpte till att orsaka subprimekrisen”, sade ekonomiprofessorn och nobelpristagaren Joseph Stiglitz till Svenska Dagbladet den 16 november ifjol.
Efter att bobubblan spruckit ser ”USA ut som ett arketypiskt [urtypen] krisland”, menade ekonomerna Kenneth Rogoff och Carmen Reinhardt i en studie om den amerikanska bolånekrisen i ett internationellt historiskt perspektiv publicerad den 7 januari i år – men enligt Greenspan finns det inget att göra åt marknaderna…
Greenspans särskilda form av kapitalistisk stimulanspolitik bidrog också till växande klassklyftor.
”Inte sedan 1920-talet har amerikanerna upplevt en så ojämn fördelning av inkomsterna”, skriver han och fruktar med rätta att detta underminerar stödet till kapitalismen.
Greenspans skräckscenario är att vänsterutvecklingen i Latinamerika – eller det han kallar ekonomisk populism – också når USA. Att en stor majoritet av amerikanerna, mitt under högkonjunkturen 2006, ändå var missnöjda med ekonomin och krävde rättvisa ”var besvärande” och kan utnyttjas av dem som spelar på ”upprörda känslor”, varnade Greenspan på sitt typiska sätt.
I sin bok menar Greenspan att han inte kan lastas för de väldiga budgetunderskott och skuldberg som Bushadministrationen har byggt upp, men 2001 höjde Greenspan knappast rösten när Bush sänkte skatterna för de rika och ruinerade statsfinanserna. Det var först när Bushadministrationen började hävda att ”budgetunderskott är inget att oroa sig över” som Greenspan reagerade för att om möjligt rädda sitt eget ämbete och rykte.
Dystert i Davos
Dollarn är idag svagare än på tre årtionden, det signalerar en ny era, skrev tidskriften Newsweek i förra veckan. Samtidigt var den kommande krisen det givna temat på kapitalisternas årsmöte i Davos.”Amerikanska talare, både ekonomer och finansfolk, närmast tävlar om vem som kan slå an den dystraste tonen och vara mest kritisk mot Federal Reserve”, rapporterade Dagens Nyheter från Davos den 25 januari.
Att Greenspans gloria har fallit på sned är i sig ett uttryck för att kapitalismens nuvarande kräftgång också kantas av en politisk-ideologisk kris för den härskande klassen. Efter att ha bränt sina fingrar på keynesianismen håller nyliberalism och stimulanspolitik á la Greenspan på att återuppväcka inflationsspöket och kasta världen tillbaka till stagflation som på 1970-talet.
Turbulensens tid är sannerligen inne, och ur marknadens kollaps skapas en ny våg av kamp mot den globala kapitalismens orättvisor och krav på kollektivt ägande.
Vad som står för dörren är en mäktig reaktion mot allt det som Greenspan och det kapitalistiska etablissemanget representerar.
Per Olsson
