Ture Nermans kamp mot nazismen

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Bokhandlarsonen Ture Nerman (1886-1969) från Norrköping var länge en av sin tids mest kända socialistiska journalister, vänsterpolitiker och författare. En ”poet och grälmakare” kallades han av Per Albin Hansson, Brantings efterträdare som S-ledare. Han deltog i den unga socialdemokratiska vänsterflygel som stöttes ut ur moderpartiet 1917 och sedan anslöt sig till Kommunistiska internationalen.
För oss som blev politiskt aktiva först under efterkrigstiden var den äldre Ture Nerman mest känd för sin modiga kamp mot nazismen och hela det politiska etablissemangets undfallenhet för Hitler-Tyskland.

Mest känd blev han nog som redaktör för den antinazistiska tidningen Trots allt under hela andra världskriget. Han dömdes till tre månader i fängelse på Långholmen sedan han i en artikel i november 1939 under rubriken ”Hitlers helvetesmaskin” kallat den nazistiska regimen ”ett gangstervälde”. 
Internationalen-journalisten Per Leander har gjort alla som intresserar sig för socialismens historia en tjänst genom att samla några av Ture Nermans opublicerade tal och föredrag om kampen mot nazismen under både 1930- och 1940-talet i boken Ture Nerman, Brandtal mot nazismen, utgiven i september 2019 av Bokförläggarna Röda rummet.
Men Nermans spännande och äventyrliga liv började inte där. Leander ger i förordet en sammanfattande översikt, som dock bara i förbifarten nämner det sorgliga faktum att han i slutet av sitt politiska liv solkade sitt anseende inom vänstern som en öppen anhängare av Atlantpakten och under sina sista år även USA:s krig i Vietnam.

Länge var han dock en ikon i kampen mot krig och militarism. Tillsammans med Hjalmar Branting och ungdomsförbundets Zeth Höglund hade Nerman deltagit i den Socialistiska Internationalens extrakongress i Basel 1912, där partiledarna högtidligt lovade att på alla sätt, inklusive med generalstrejk, försöka stoppa det då hotande världskriget. S-ledarnas fruktansvärda svek mot dessa löften när kriget bröt ut 1914 fick sedan Nerman och Zeth Höglund att delta som representanter för både Sveriges och Norges ungdomsförbund i den lilla men kända fredskongressen i schweiziska Zimmerwald 1915, där de stödde Lenins vänsterfalang. 
Det var början på en politisk resa som 1917 ledde vidare till socialdemokratisk partisplittring och Nermans helhjärtade stöd för de ryska och tyska revolutioner som gjorde slut på första världskriget och bildandet av den nya Kommunistiska internationalen (Komintern). 

Men jublet efter oktoberrevolutionens historiska segrar blev som bekant alltför kortvarigt. En politisk degenerering av den ryska revolutionen blev konsekvensen av att den tyska revolutionen inte segrade. Den kunde ha säkrat ett socialistiskt genombrott i global skala och hindrat ett andra världskrig, men stukades av högerterror i Weimarrepublikens Tyskland, med direkt stöd av de tyska socialdemokraterna. Därmed förblev den unga men svårt härjade sovjetstaten isolerad.
Allt detta ledde, sedan också Lenin hade dött i sviterna av ett attentat och den vänsteropposition som leddes av Trotskij utmanövrerats, till en politisk kontrarevolution där Stalin i spetsen för ett nytt byråkratiskt pampvälde satte sina egna maktintressen före världsrevolutionens. I strid mot allt vad marxismen hade lärt dikterades ”socialism i ett land” som nytt motto och en alltmer maktfullkomlig intern regim inom Komintern inleddes.

I flera av de tal från det krisdrabbade 1930-talet som Per Leander har sammanställt ger Nerman en skarp marxistisk analys av fascismen och nazismen. I ett engagerat tal kallade han den för ”den ruinerade och förvildade småborgarens revolt”, men som trots en uppsjö av radikalt förvirrad och rasistisk retorik kontrolleras av den hotade storfinansen. 
”Kan då inte arbetarklassen hävda sin ledarställning och söka vägen till enhet, då sopar kapitalismen bort hela arbetarrörelsen och kastar världen ut i nya krig”, varnade han i december 1933. 
För att hindra detta måste facken enligt Nerman vid denna tid suga upp de ungas missnöje, ge dem marxistisk skolning, ideal och utlopp för deras dådkraft. Är partiledningarna då odugliga att samla arbetarklassen i dess ödesstund, undan då med partiledningarna. Och bilda enheten underifrån!

I den våg av våld och barbari som gick över världen började Nerman också mot bakgrund av både Moskvaprocesserna 1936 och erfarenheterna från Spanien 1937 varna för fler gangsters.
”Jag tror inte på den stora processen, tror inte att så gott som hela det gamla bolsjevikgardet har blivit en samling kontrarevolutionära banditer och attentatsmän… Med dessa mord har Stalin och hans militärdiktatoriska riktning gjort ryska revolutionen och hela världens arbetarklass mycket ont”, sade han. Han passade också på att kritisera några av Stalins nya vänner bland både borgare och socialdemokrater, som välkomnat Stalins senaste sväng till samarbete med borgerliga stater och inträde i Nationernas Förbund.
I ett tal om kulturkamp 1935 varnar han också för att den förgudande stjärnkult som är typisk för fascismen-nazismen även återspeglas i en rent löjlig Stalinkult i Sovjetunionen, som även imiteras av de mindre gudarna i de Moskvatrogna kommunistpartierna. 
Erfarenheterna av det spanska inbördeskriget fick honom att förtvivla, men inte ge upp. Våren 1937 hade han själv rest till Spanien för att rapportera om motståndet mot Franco. Men han kom inte längre än till Barcelona där kulorna ven omkring det hotell han bodde under de interna gatustrider bland antifascisterna där stalinisterna ville kväsa den samtidiga sociala revolutionen. 

Trots att Nerman 1939 hade återvänt till socialdemokratin strax innan andra världskrigets utbrott var han under hela världskriget en viktig och modig kritiker av Socialdemokraternas och samlingsregeringens eftergiftspolitik gentemot Nazi-Tyskland och brist på solidaritet med det ockuperade Norge, där Trots allt under Nermans ledning dokumenterade nazisternas övergrepp. 
I ett föredrag i Typografiska föreningen 1954 redogör Nerman för det antinazistiska arbetets knöliga historik. En första Antinazistisk Samling med ett stort möte i Auditorium hölls i december 1938, som trots en bannbulla från LO samlade 25 000 medlemmar och planerade för en daglig tidning, men kraschades av stalinisternas tystnad då Stalin i augusti 1939 ingick förbund med Hitler.
Då bildades istället Förbundet Kämpande Demokrati, utan ”anhängare av någon sorts diktatur”. Istället för en daglig tidning startades veckotidningen Trots allt, som med stöd av socialdemokrater, syndikalister, nykterhetsfolk och Typografiska föreningen överlevde både transportförbud, tio beslag och tre åtal. 
Med inledande stöd av den gamle kamraten och Per Albin-rivalen Z. Höglund, nu lokal S-pamp i Stockholm och typograferna på Social-Demokraten, kunde också tidningen där tryckas i hemlighet. 
Fängelsedomen gav skjuts och upplagan ökade från 1941 till över 60 000 1943. Allra mest stimulerande var enligt Nerman det nära samarbetet med det norska motståndet, där också Trots allt hade många läsare. På Trots allts förlag gavs också 40 skrifter ut.

Från att ända till Moskvaprocesserna och stalinisternas roll i spanska inbördeskriget ha företrätt åsikter som skulle ha kunnat lett till trotskistiska slutsatser kan man spekulera över i hur hög grad det var intrycken från den väststödda norska motståndsrörelsen eller de fortsatta övergrepp av Stalin som till sist tippade över honom till ett öppet stöd för Atlantpakten. 
Hur som helst svärtas den heroiska bilden av Nerman av att denne till sist visade sig helt blind för USA-imperialismens smutsiga roll som kapitalismens nya och säkraste räddningsplanka. Något som bokens förord borde ha reflekterat lite mer om.

Författare: Ture Nerman
Förlag: Röda rummet
Utgivningsår: 2019
Antal sidor: 176