Det finns ett allt större missnöje med den politik som Erdoğan och AKP för.
Erdoğans nya krig mot kurderna och vänstern i Turkiet har ännu inte producerat det resultat han vill uppnå. Inför valet den 1 november – om det kan hållas – har hans AKP ännu inte majoritet medan vänster- och prokurdiska HDP behåller sina mandat.
Det var just att HDP uppnådde 13,1 procent, klart över gränsen på 10 procent, som förhindrade att Erdoğan fick egen majoritet i valet i juni. Han lanserade då sitt ensidiga krig mot kurder och vänstern, som hittills har dödat över 350 kurder och 150 av hans egna soldater.
Efter det fruktansvärda bombdådet i Ankara den 10 oktober, då över 130 dödades, har regeringens talespersoner lanserat teorier om att förövarna skulle ha band till både kurdiska PKK och Islamiska Staten, IS. Sedan i juni har regimen brännmärkt både PKK och IS som ”terroristerna”, men dess militära och polisiära angrepp har i stort sett enbart riktats mot PKK.
Efter bombdådet skärpte Erdoğans regim repressionen ytterligare. Sorgemanifestationer förbjöds och angreps. Media förbjöds att publicera artiklar om utredningarna efter dåden.
Det var efter vändpunkten i Syrien för ett år sedan, då kurdiska PYD blev den första styrkan som slog tillbaka IS frammarsch, som den turkiska regeringens linje hårdnade.
Erdoğan, som fram till dess hade fört fredsförhandlingar med HDP och PKK, kunde inte acceptera ett mer eller mindre självstyrande kurdiskt Rojava på den södra sidan av gränsen mot Syrien.
Erdogans överordnade mål i kriget i Syrien var att stärka den egna makten genom att understödja de jihadister som stred mot Assadregimen. Detta sammanföll med hans uppfattning om att kurderna i västa Kurdistan (norra Syrien) måste krossas.
Nästan direkt efter valet i juni deklarerade Erdoğan att det skulle bli nyval. Han inledde förhandlingar med den borgerliga oppostionen, CHP, parallellt med att försöka piska upp antikurdiska stämningar genom att smutskasta HDP som terrorister. Detta ledde till pogromer mot hundratals HDP-kontor och öppnade för terrordåden.
Men taktiken har inte lyckats. I de kurdiska städerna i sydöstra Turkiet har militär och polis slagits tillbaka.
Enligt kurdernas nyhetsbyrå DIHA har staten tappat kontrollen över 17 städer, däribland centrala Diyarbakir, den största staden. Dessa kontrolleras nu av kurdiska styrkor, som YDG-H, patriotiska revolutionära ungdomsrörelsen, som stöder PKK. Turkiska styrkor har omringat och attackerat städerna Cizre och Silvan med många dödsoffer som följd, men utan att lyckas ta kontroll.
Även i resten av Turkiet är missnöjet med Erdoğan utbrett. Direkt efter bombdådet organiserades en 48-timmars generalstrejk av de fackförbund som inte är knutna till AKP, främst i kommuner och inom vården.
En stor opinionsmätning, gjord i våras, visar att en majoritet är negativa till Erdoğan. 52 procent säger sig också frukta en ekonomisk nedgång.
Valet i juni var första gången sedan bildandet som AKP inte vann egen majoritet. I det första segervalet, år 2002, vann AKP till och med i Kurdistan, med löften om fred och ekonomisk utveckling.
Opinionsmätningar två veckor innan valet visar att HDP ligger strax över juniresultat, på 13,6 procent. AKP har fortfarande inte egen majoritet i dessa mätningar.
Men Erdoğan, som har total kontroll över stora delar av media och stat, förutom AKP:s egen apparat, har de senaste åren tydligt visat hur han inte skyr några medel för att sitta kvar. Han har gjort utrensningar i statsapparat och media, attackerat massrörelsen som startade med Gezi-protesterna år 2013 och inlett ett krig mot vänstern och kurderna.
Han skulle kunna skjuta upp valen för att fortsätta klappjakten mot den opposition han fruktar och samtidigt utnyttja EU:s nya stöd.
Oavsett Erdoğans nästa drag kommer instabilitet och kriser att prägla Turkiets närmaste framtid. HDP, fackföreningarna och vänstern behöver ena turkiska och kurdiska arbetare och ungdomar i kamp mot regeringen och det kapitalistiska system den står för. ■
