Huvudparollen för den landsomfattande strejken i Turkiet var avskaffandet av lagen 4c. De 12 000 arbetarna på tobaksbolaget Tekel har kämpat i nästan två månader mot att behandlas av denna lag. De har organiserat demonstrationer, hungerstrejker och ”dödsfasta” för att påverka regeringens beslut och skapa en massopinion mot lagen.
– Den lag man vill införa i Turkiet innebär en laglös arbetsmarknad och otrygga anställningar – ett nytt frivilligt slaveri, kommenterade fackföreningsfederationen DISK:s ordföran- de, Süleyman Çelebi, på strejkdagen (läs mer i förra veckans Offensiv).
Om regeringen får igenom sin vilja öppnar det upp samma försämringar för alla andra arbetargrupper som idag är privatiseringshotade, totalt 125 000 arbetare. Det är därför som Tekelarbetarnas kamp är ytterst viktig för hela arbetarklassen och alla fackliga organisationer.
Fackföreningen Memur-Sen skrev först under uppmaningen till strejken, men backade ur dagen innan. Memur-Sens svek väckte ilska hos alla arbetare, inklusive egna medlemmar som anklagade ledningen för att vara en gul fackförening, alltså en företagsvänlig ”jasägare”.
Tekelarbetarnas press mot ledningen för den fackliga centralorganisationen Türk-Is var mycket hårda- re och förhindrade att de backade. Så sent som den 31 januari argumentera-de Türk-Is ordförande Kumlu mot en generalstrejk på den lokala kongressen i Elâzıg.
De fackliga ledningarna var från början mot strejk, men de kände flåset i nacken från medlemmarna som tvingade dem att agera. De andra fackföreningarna som deltog i strejken var den revolutionära fackföreningen DISK, samt KESK, som hade strejk den 25 november mot fattigdom, arbetslöshet och prishöjningarna, Hak-Is och Tekgıda-Is.
I Istanbul samlades arbetare vid sina arbetsplatser kl 08.00, för att gå till huvuddemonstrationens samlingsplats. Totalt fem olika demonstrationer – tre från den asiatiska delen och två från den europeiska – möttes och marscherade därefter tillsammans.
På flera sjukhus satte anställda upp plakat där det stod: ” Nej till flexibelt arbete” och ”Vi vill ha en 4c-lag för ministrarna”.
Under demonstrationen talade Fatih Albayrak från räddningstjänstpersonalen i Esenyurt kommun, som deltog i strejken: ”Vi i räddningstjänstpersonalen vill tacka Tekelarbetarna, genom deras kamp hördes äv- en vår. Vi har kämpat de senaste 172 arbetsdagarna mot antifackliga varsel av 18 personer. Sedan vi organiserade oss i fackföreningar fick sju av oss jobbet tillbaka, men vi ska fortsätta tills alla får sina jobb tillbaka.”
I Ankara samlades tusentals arbetare och marscherade. KESK:s ordförande Emirali Simseks tal var klart antikapitalistiskt och besvarade regeringens anklagelser mot Tekelarbetarna: ”Premiärministern säger att andra makter utnyttjar arbetarna mot regeringen. Vilka arbetare menar han då? Är det de 1 300 000 arbetare som har förlorat sina jobb bara under krisen? Är det de 75 procent av pensionärerna som lever under fattigdomsgränsen? De arbetare som är under sam- ma hot som Tekelarbetarna? Arbetare som protesterar mot de gamla antifackliga lagar som vill strypa fackföre-ningsrörelsen ännu mer? Nej! Det är ni som premiärminister och hela er regering som är i tjänst hos inhemskt och globalt kapital. De kräver privatiseringar, vilket ni genomför. De kräver höj priset för utbildning och sjuk- vård vilket ni genomför, de kräver flexibel arbetskraft och det är ni som skapar förutsättningarna.”
Izmir hade högst deltagande i strejken. Alla buss-, tåg- och båtturer stannade från kl 08.00. Man tågade till kommunhuset och ropade: ”Arbetarna ska komma! AKP [regeringspartiet] ska gå!”
Demonstrationer genomfördes i en rad andra städer: Sivasarbetarna samlades bakom bandrollen ”Överallt är Tekel, överallt är motstånd”. På huvudkontoren för Botas och Tpao sänkte de anställda arbetstakten, trots att strejk var förbjudet. I Batman demonstrerade 2 000 utanför kommunhuset, där även mödrar för fred var med. Demonstrationerna visar också hur kurder och turkar förenas i klasskampen.
Arbetare i olika branscher visade sin solidaritet och hade sina egna krav, som pappersfabriken Halkalı med sin egen paroll om fördubblad minimilön. Emekli-Sens medlemmar påbörjade en hungerstrejk dagen innan strejken. De har deltagit i protesterna dels i solidaritet med Tekelarbetarna, dels för sin egen kamp mot landstinget som vill stoppa fackföreningen. Vägverkets arbetare i Istanbul påpekade ”Vi begravde de före detta stora partier som är arbetarfientliga, om regeringen fortsätter tvekar vi inte begrava även AK-partiet.”
Den 4 februari var ett stort framsteg för hela arbetarklassen i Turkiet. Efter militärkuppen 1980 krossades arbetarnas organisationer.
En seger för Tekelarbetarna mot regeringen skulle ge ett otroligt stärkt självförtroende för den turkiska arbetarklassen.
Flera olika politiska partier, föreningar, elever och studenter har visat sin solidaritet med Tekelarbetarna genom att delta i demonstrationer med sina krav. Det finns nu en unik möjlighet att bilda ett nytt arbetarparti. Alla förutsättningar fanns på demonstrationerna – arbetare, olika partier, föreningar, folkliga rörelser och studenter.
Det som behövs är en initiativtagare för ett sådant parti som bygger på gräsrotsorganisering, för att ta upp arbetarnas kamp på den politiska arenan. Süleyman Çelebi sa dagen efter strejken: ”4 februari var en vändpunkt för hela arbetarklassen, men det betyder inte att kampen tar slut utan den kommer in i en ny fas.”
Tekelarbetarnas kamp kommer att fortsätta.
Kaan Özsan