Av: Per Olsson // Artikel i Offensiv
Sedan gripandet av Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu, från socialdemokratiska CHP, och flera andra oppositionella har Turkiet skakats av de största protesterna sedan massrevolten för 12 år sedan.
Protesterna som började i Turkiets största stad Istanbul efter gripandet av İmamoğlu den 19 mars har nu spridit sig till mer än 55 av Turkiets 81 provinser. Demonstrationerna är de största gatuprotester som ägt rum på ”mer än ett decennium”, rapporterade nyhetsbyrån AFP den 23 mars.
Dagligen har flera hundra tusen gått ut på gatorna, trots massarresteringar och att det råder demonstrationsförbud. Mer än 1 100 personer har gripits sedan protesterna inleddes.
Den hårt pressade despoten Erdoğan har även stängt ner internet.
I skydd av Trumps despotism, det nya geopolitiska världsläget och efter att ha omfamnats av EU-ledarna och den brittiska premiärministern Keir Starmer har Erdoğan passat på att ta nya steg mot diktatur. ”Efter att EU-kommissionen beslutat att öppna dörren till ett närmare samarbete med bland annat Turkiet, inom ramen för det helt nya försvarsprogrammet SAFE värt 150 miljarder euro, med bland annat Turkiet har Ankara [Erdoğan] sett sin chans”, skrev nyhetssajten Euroactive den 24 mars och tillade att: ”Erdoğan utnyttjar oron i världen för att kväsa den demokratiska oppositionen på hemmaplan och försöka vinna geopolitiska poäng utomlands”.
Ett annat skäl till att Erdoğan slår till nu är den växande krisen på hemmaplan och att han sannolikt var på väg att förlora det presidentval som ska hållas 2028.
Förra årets lokalval blev till en brakförlust för Erdoğan och hans parti AKP, särskilt i de största städerna Ankara och Istanbul.
Samtidigt är landets ekonomi i djup kris och de nya stegen mot diktatur slår nya hårda slag mot den sargade ekonomin. Kapital strömmar ut ur landet och värdet på landets valuta, lira, rasar.
Enligt CHP var det över 13 miljoner som röstade på İmamoğlu i den öppna presidentkandidatomröstning (primärval) som ägde rum efter att han gripits.
Omröstningen, som hölls den 23 mars, blev till en massiv protest mot Erdoğans allt mer totalitära styre.
Kan massprotesterna hålla i sig finns en möjlighet att äntligen få Erdoğan på fall.
