Sedan tisdagen den 28 mars har det pågått våldsamma sammandrabbningar mellan den turkiska statens polis och militärer och den kurdiska civilbefolkningen i sydöstra Turkiet. De senaste veckornas oroligheter i de kurdiska områdena sägs vara de hårdaste sedan PKK tog till vapen mot den turkiska staten 1984.
Ett 30-tal civila har dödats av turkiska säkerhetsstyrkor varav
flera barn. Ytterligare 360 har skadats, däribland 200 ur de turkiska
säkerhetsstyrkorna. Av de nära 600 kurdiska arbetare och ungdomar
som gripits av polis är 354 kvar i häkte i väntan på rättegång.
Att gripas i en demonstration kan i flera fall leda till domar för
terrorism eller landsförräderi.
I alla tidningar går det att läsa om kravaller och eldstrider,
hur rebellgruppen Kurdistans befrielsehökar (TAK) hotar slå till
mot turistmål och hur det av EU terroriststämplade PKK tar
till vapen. Men om orsakerna till våldet skrivs det mycket mindre
om.
Förtryck och fattigdom
Hela den kurdiska befolkningen i nordvästra Kurdistan och Turkiet
lever under avsaknad av grundläggande rättigheter och befinner
sig under ett allvarligt hot från staten. De flesta drabbas kontinuerligt
av socialt och kulturellt förtryck. Endast hälften av flickorna
går idag i skola i de kurdiska sydöstra provinserna.
Oroligheterna började i kurdiska staden Diyarbekir i sydöstra
Turkiet som en konsekvens av de turkiska säkerhetsstyrkornas övervåld
efter en begravning av 14 PKK-medlemmar. Sedan dess har demonstrationer
och stridigheter snabbt spridits till exempelvis Kiziltepe och Silopi
nära gränsen till Syrien, och Yüksekova nära gränsen
mot Iran.
Hundratusentals arbetare och ungdomar har demonstrerat och uttryckt sin
vrede över Turkiets höga arbetslöshet och mot regeringens
vägran att ge turkiska Kurdistan autonomi.
Regimens provokationer
Efter ett relativt lugn, som sträckt sig över flera år,
har den turkiska armén på senare tid utökat sina militära
aktiviteter i området, samtidigt som tonläget mot kurdiska
politiker och aktivister skärps allt mer. Dessutom har turkiska
myndigheter fortsatt med razzior mot radio- och tv-kanaler som sänder
program riktade till kurdiska lyssnare.
Men regeringen använder inte bara censur för att kontrollera
de sydöstra provinserna. Inrikesministeriet har inlett en omfattande
förundersökning mot flera kurdiska borgmästare för
att dessa, enligt myndigheterna, skulle ha varit inblandade i demonstrationer
i de kurdiska områdena.
Onsdagen den 29 mars besköts borgmästaren i Diyarbekir, Osman
Baydemirs, i sin bil av turkiska specialstyrkor. Baydemir satt i sin
bil då hans fordon stoppades av två grupper ur de turkiska
specialstyrkorna som barrikaderat vägen vid Ameds polisskola. Specialstyrkorna
drog ut chauffören, misshandlade honom ute på gatan och började
sedan avlossa skott mot bilen som Baydemir fortfarande befann sig i.
Samtidigt har de kurdiska väpnade grupperna sin del i våldsupptrappningen.
Den 6 april förstördes det turkiska regeringspartiet AKP:s
kontor av en sprängladdning – troligen av PKK – i utkanterna
av Istanbul och skadade två personer.
Strax efter lovade premiärminister Recep Tayyip Erdogan demokratiska
och sociala reformer för kurderna, i ett uppenbart försök
att minska spänningarna och med blicken riktad mot ett framtida,
eventuellt EU-inträde.
Men de flesta inser att regimen lovar förbättringar samtidigt
som de ger militären fria tyglar och samtycke att gå lös
på de som demonstrerar för just förändringar.
Även om våldet kan lägga sig relativt snabbt efter dessa veckor är
inga problem lösta. Snarare väntar en eskalering av motsättningarna
inom Turkiet.
Klassklyftorna och extremfattigdomen i de kurdiska områdena minskar
inte, snarare ökar de.
Fler militärer och säkerhetsstyrkor kan provocera fram nya
utbrott och rörelser samtidigt som fler sprängattentat av de
kurdiska väpnade grupperna är att vänta. Sprängattentaten är
vad som främst givit vatten på turknationalismens kvarn, vilket
förklarar hur stödet för både militärens politiska
roll och stödet det högerextrema MHP har ökat på senare
tid.
Socialistiskt program
Samtidigt har avregleringarna och attackerna på den turkiska arbetarklassen lett till enorma strejkrörelser inom till exempel pappers- och textilindustrin. Detta öppnar för möjligheterna att lansera nya arbetarpartier som kan ta över där både de turkiska och kurdiska partierna så kapitalt misslyckats: att samla hela arbetarklassen till kamp för gemensamma intressen oavsett etnicitet och med ett klart socialistiskt program, där kurdernas rätt till nationellt självbestämmande ingår.
Mattias Bernhardsson
